Alla inlägg under september 2016

Av Siv Aksila - 25 september 2016 16:45

 

Tittar mig i spegeln. En vardagsmänniska. Lite grå så här på gamla dagar. Jag trivs med att vara grå, med att inte synas mer än nödvändigt. Jag är en av sjukommafyra miljarder människor. Min plats i livet är bland dem.

Jag är politiker. I miniskala. Jag känner inget behov att ta en större plats än nödvändigt men kan samtidigt inte frånerkänna mig rätten och skyldigheten att vara en av alla dessa sjukommafyra miljarder som tar ansvaret för framtiden.

Du och jag har inte samma åsikt. Min uppgift är inte att övertyga dig om att jag har rätt utan att finna de vägar vi kan ta oss fram på tillsammans. Om jag inte får med dig in i framtiden så kan vi säga adjö till den båda två.

Jag har just fyllt sextiosex år och ser fram emot många goda dagar som pensionär. Om något händer och dessa dagar inte blir så goda som jag tänkt mig, ja, då spelar det ingen större roll, inte sett ur hela mänsklighetens perspektiv, jag är bara en av sjukommafyra miljarder. Värre är att ett barn dör vid medelhavets strand, för barnen är framtiden, oavsett om det är dina eller mina eller någon annans.

Vad är politik mer än en radda tråkiga möten? I min ungdom förde vi långa djuplodande diskussioner inte bara om vad som borde göras utan också om hur det skulle göras. Nu fastnar vi i diskussioner i om hur beslutsprocessen för ett obetydligt uppdrag ska hanteras. Vi slåss om uppdrag som större delen av jordens sjukommafyra miljarder människor finner helt eller delvis ointressanta.

Ett tag hade min organisation tillgång till en demokratiexpert. Ingen bad någonsin personen ifråga att framföra sin åsikt. Hon gjorde det ändå. Var inte beslutsprocessen tillräckligt demokratisk pratade hon några minuter om det. Var beslutsprocessen OK så pratade hon om det.

Enligt min åsikt är den bästa demokratiska processen en diskussion där var och en talar om vad hen anser utan att upprepa vad föregående talare sagt. Att tala för talandets egen skull ligger inte för mig.

Det diskuteras ofta om hur högt i taket diskussionerna inom de politiska partierna ska vara.  Om vem som helst ska få säga vad som helst till massmedia närmar sig taket i MP yttre rymden. 

Om alla ska vara helt överens om allting – då råder inte partidisciplin utan partidiktatur – men när var och en ska ha full rätt att uttala sig om vilken fråga som helst, eller framföra intern kritik via massmedia utan att ens ha försökt att ta upp den till diskussion inom organisationen – då råder anarki.

Vad krävs av en person som vill göra politisk karriär? I MP? Vet inte. Vet bara att inte ens MP kan nöja sig med en ordning som kräver att var och en gör vad var och en vill.

Inför valet 2014 fanns inget material tillgängligt under valupptakten. Inte ens det centrala materialet. Ingen hade tänkt över hur det lokala materialet skulle formuleras. Ingenting var beslutat. Ingenting var organiserat. Jag tänker inte fortsätta kritiken eftersom den givetvis också drabbar de som är av samma åsikt som jag själv.  Yuri Silva bar ansvaret. Han satt i ledningsgruppen. Han deltog i valet 2010. Att Yuri Silva är Yuri Silva är visserligen en stor betydelse för hans ego men har ingen betydelse för MP.

Politik är att vilja. Att organisera. Att administrera.











ANNONS
Av Siv Aksila - 19 september 2016 14:34

 

Ingenting nytt under solen. Nuet är en ständig fortsättning på den förflutna sekunden, minuten, timmen, dagen, veckan, månaden och året – en ständig fortsättning på det pågående livet – och det pågående livet har sitt existensberättigande, som uppgift att därefter, efter det pågående livet, utgöra förutsättningen för det pågående nu vi kallar framtiden.

Det låter komplicerat men är det komplicerat? När du gjuter grunden för ditt nya hus använder du cement som består av sand, nerbruten berggrund, rester av vulkanutbrott, och kalk; kalk är resterna av döda djur, men kalken måste – i likhet med allt annat – inte bara vara resterna av döda djur utan också resterna av en kemisk process i universum, de döda djuren måste ha kunnat tillägna sig grundämnet kalk som redan existerade. Vet vi hur universum skapade kalk? Inte så vitt jag vet. Vi har inte ens kunskap och respekt för alla de små djur som utgör förutsättningen för att vi ska kunna gjuta grunden till våra nya hus.

Vi använder oss alla, från minsta lilla encelliga kryp till största levande varelse, av de grundämnen som universum skapat. Mänskligheten tar sig dessutom rättigheten att av allt annat material som skapats av allt annat liv, tillverka allt mer avancerade konstruktioner. Och inget fel med det.

Mänskligheten behöver inte be de döda djuren om ursäkt för att vi använder det som återstår av dem, men vi bör be de kommande generationerna om ursäkt eftersom vi förslösar resurser som byggts upp under miljontals år. De är alla ett resultat av att ett nu övergått i ett förflutet.

Processerna inom solen, inom universums alla stjärnor, måste däremot betraktas som ett nyskapande. Åtminstone i det ögonblick de sker. När nuet strax därpå skickat ut denna nyskapande process till universum är den en gåva till oss, och till alla de varelser som medvetet eller omedvetet föredrar de processer som ägde rum för miljontals år sedan.

ANNONS
Av Siv Aksila - 10 september 2016 11:30

    

Vår stuga i Finland heter numera ”Trollön 157”. Vi har satt upp en fin skylt som talar om det. Nu hittar räddningstjänsten. Det är bra, det behövs när 64-åriga amatörer har som största nöje här i livet att hantera motorsåg och yxa. Särskilt som samme amatör mycket väl kan få för sig att klättra upp för en stege med handsågen för att toppa en gran som inte har förstånd nog att sluta växa.

Tomten är ojämn. Det är svårt att ställa en stege på ett säkert sätt. Klättrar man upp på taket från framsidan riskerar man att falla på stora stenar. Jag jobbade hårt ett tag på att jämna till området framför huset men det är svårt.

Men det är inte den enda farligheten. Ta den kombinerade stegen/trappan upp till vinden till exempel. Den är farlig. Vinden är inte stor men antalet sängplatser är begränsade och det ligger en 140cm madrass med sängkläder där. På väggen bakom hänger en skylt som talar om att rökning inte är tillåten. Ändå låg det en tändare där när vi kom i augusti. Den behöver inte nödvändighetsvis ha blivit använd men varför ta den med dit upp?

Huset är isolerat med sågspån. Man gjorde så förr. Om en glöd från en cigarrett, en gnista från ett ljus eller en oljelampa hamnar fel hinner den som befinner sig på vinden inte ner. Eftersom det finns två gasoltuber på bottenvåningen föreligger det en risk att den som befinner sig på bottenvåningen, särskilt i överslafen, inte heller hinner ut. Varningsskyltarna utanför huset hjälper räddningstjänsten men inte de som befinner sig i huset när det börjar brinna.

Våningssängen ja. Hur lätt är det inte att trampa fel när man klättrar ner från den? Nivåskillnaden mellan huvudbyggnaden och verandan är en annan fälla.

Vi stänger alltid av gasolen vid tuben när den inte används men om ett nyfiket barn eller dito hund drar ner potatisgrytan från lågan gör det garanterat ont. Spisen har sett sina bästa dagar, den köptes 1990, och vem kollar att slangen mellan tuben och spisen är OK?

Bastulaven har varit lite för hög. Heikki sänkte den i juni. Fallrisken är mindre men den finns fortfarande.

För några år sedan följde en bekant med Heikki till ön. Han tappade varmvatten från tanken till plåthinken, tog hinken för att ställa den på bastulaven men missade och sköljde benen med skållhett vatten. Ingen av oss skulle bete sig på det viset. Vi tappar varmvatten till plåthinken och tar sedan en skopa för att förflytta det varma vattnet dit vi vill ha det. Men fortfarande finns ett varmt aggregat att snubbla mot.

Dessutom har vi vattnet utanför stugfönstret. Det går alldeles utmärkt att trilla från bryggan. Vi måste ta oss in och ur båten. Efter bastun har det hänt mer än en gång att jag snubblat över stenar som jag vet finns där, men som inte syns eftersom vattnet är brunt av humus. Om någon skulle få för sig att simma i sörjan föreligger ytterligare olycksrisker.

Njuter av vattnet gör man bäst genom att sitta på land och titta ut över sjön.

Av Siv Aksila - 9 september 2016 20:30

    

Så här, när vi nyss kommit hem från Finland – läs ”Lilla Trollören” eftersom våra hjärtan finns där och ingen annanstans i vårt östra grannland - , undrar jag om denna obesvarade kärlek inte är en form av självskadebeteende.

Normalt sett – som det såg ut medan vi jobbade – hade vi, tack vare att vi arbetade på samma arbetsplats, möjlighet att vara tre veckor på Lilla Trollören, någon enstaka gång stannade vi fyra veckor, men vi kom alltid dit när myggen var som jävligast.

Ett av mitt livs misstag var när jag i början av vår gemenskap sa att om man har ett sådant ställe så tar man hand om det. Heikki hade då varit ägare av sommarstugan i fem år och ägnat sig åt att göra ingenting. Under det decennium som följde blev stället ett arbetsläger. Vi byggde en ny toalett, la plåt på taket, bytte ut skivorna på verandan, byggde en kombinerad redskapsbod och vedbod, byggde om den gamla vedboden till bastu, byggde om den gamla bastun till kök – utan vatten -, vi bytte ut dörrarna, vi la golv på verandan.

Varje år har haft sitt projekt, men numera är projekten mindre tidskrävande. Vi satte upp skivor på väggarna i det som vi fortfarande kallar ”det gamla köket” men som numera är ett sovutrymme, vi fodrade toaletten med skivor och målade den ljusblå på insidan – efter att ha läst en artikel om att flugor inte dras till den ljusblå kulören – vi målade om bastukammaren i samma färg (och vi målade om husen i vitt något år som jag inte minns). I år renoverade vi bryggan.

Under var och en av resorna har bilen varit knökfull. Att vi numera har den minsta bilen av dem alla utesluter inte möjligheten att fylla upp den till taket. Vi får inte längre med oss någon öl från båten, det står jag ut med, men att vi måste tömma bilen för att kunna handla de nödvändigaste matvarorna är värre. 

Nu är vi pensionärer och kan göra vad vi önskar. Heikkis önskemål kommer alltid att vara annorlunda än min. Han vill vara där hela sommaren, jag tycker att tre veckor är för mycket. Förra året kom vi överens om att testa 2 x 2, två tidiga veckor och två sena. Det blev två och en halv tidiga och tre sena.

Eftersom båten redan var full måste Heikki åka till Karleby och hämta två syrenplantor innan vi åkte ut. Vi borde ha åkt fast för någonting, båten var minst sagt överlastad.

 På tisdagskvällen blåste det upp, på onsdagen och torsdagen härjade en sommarstorm över nejden. På fredagen låg stiltjen åter över viken framför stugan men det var fyra grader ute och blev under dagen inte mer än sex grader på verandan. Vi har ett gasdrivet husvagnskylskåp till vårt förfogande. Vattnet i vattenflaskorna frös.

Den dagen åkte vi in till Jakobstad. Åtskilliga granar hade fällts på vägen in till stan.

Sedan följde några vackra försommardagar. Humlorna surrade frenetiskt i rönnarna. De tog hand om de gula blommorna som vi aldrig tidigare fått njuta av, och njöt av liljekonvaljerna och de små vita vårblommorna vi aldrig tidigare sett. Heikki gick omkring med röda ögon eftersom han utsattes för årets andra björkpollenperiod. Vårt besök avslutades med fyra dagars regn. Vi åkte till Kannus och gick till Kahvi-Baari.

Två månader senare återvände vi. Det blåste för mycket. Jag försökte argumentera. Vi kunde stanna kvar i land, vi kunde välja att köra längs stranden. Och så kunde vi givetvis välja att ge oss rakt in i stormen. Och det var vad vi gjorde.

När vi kom fram var den största delen av packningen genomblöt. Vi fick hänga upp kläder överallt på verandan och inne i huvudbyggnaden.

Vi kom dit i slutet av augusti. Liksom i juni var det nödvändigt att värma stugan ett par timmar på förmiddagen för att få upp värmen och få bort fukten. I juni tog vi veden från stapeln Heikki högg förra året, vi flyttade in det mesta i vedboden. I augusti fanns inte särskilt mycket kvar av den nya veden. Den gamla veden härstammar dels från träd som Heikkis far högg ner i slutet av sextiotalet, dels från sådant han sågade ner och högg före 1998 när den nya bastun invigdes. Den är för lång till den nya bastun, och det blir lite för mycket aska.

Som jag ser det lever vi i ett kollektiv, en familj från Jakobstad tar hand om stugan när vi inte är där. De har tre vuxna barn som tänker, inte som vi , utan som ungdomar gör numera, om de nu tänker. Det betyder att, utöver oss finns det åtta vuxna och ett okänt antal barn som strular till det. Ungdomarna vet inte att den gamla veden är för lång för bastun utan tar av den som ligger närmast. Saker flyttas av en eller annan orsak. Någon vill inte att barnet ska leka med askskrapan utan hänger upp den där ingen annan har en chans att se den. Någon annan får för sig att alla spannarna ska vara i bastun, för det är i bastun som de behövs, att det behövs vatten i köket tänker bara den på som måste diska. Och att det ligger en limpa cigarretter i ett skåp betyder givetvis att de är allmän egendom, särskilt som det godkänns att ett paket försvinner. Eller?

Det är jag som får ta stryket. Jag som får ilskan över mig. Det är jag som måste försöka tala om att rörtången förmodligen ligger där Heikki lagt den, ingen annanstans, det är ingen som tagit den.

Dessutom är det jag som måste stå ut med att han älskar grisar – en finsk variant av munkar – och sockermunkar som får blodsockervärdet att gå i höjden. Han är diabetiker men förstår inte att humörsvängningarna beror på munkarna. Det går inte att vara i närheten av honom, så arg är han. Det går över. Ilskan rinner av honom, men jag mår dåligt av den, och varför ska jag göra det?

 Men hur ska jag få honom att sluta upp med att vara kåt på att fylla vedboden?

Presentation


Mänskligheten måste lära sig att tänka. Jag försöker

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Tänkaren med Blogkeen
Följ Tänkaren med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se