Alla inlägg under juli 2017

Av Siv Aksila - 4 juli 2017 09:39

Hemma igen efter att ha tillbringat fyra dagar på den märkligaste av alla märkliga arbetsplatser. Jag borde kanske skriva sjukaste men då blir det en simpel ordvits. Känner att jag måste försöka berätta vad som hänt för att försöka lista ut var problemet ligger.

Jag gick till vårdcentralen eftersom magen inte uppförde sig som magar bör. Ingen blir övermätt av tre – fyra tuggor äggröra, inte efter att ha nöjt sig med yoghurt en hel dag. Doktorn förstod inte vad det var, skickade mig först till provtagning och sedan till akuten. Där fortsatte provtagningarna, jag tillbringade halva dagen på en brits i väntan på röntgen och sedan i väntan på att bilderna skulle bli klara. Och det var fullt OK, sett från mitt perspektiv. Jag åt en mugg yoghurt vid sex på morgonen och var inte det minsta hungrig när jag fick dropp klockan fyra.

Gallblåsan var inflammerad och skulle opereras bort. ”I morgon,” sa doktorn till mig. ”Någon gång inom 72 timmar” sade personalen att instruktionen lät.

”Du måste duschas och förberedas inför operation,” sa personalen och lämnade över handdukar, ett vitt klädesplagg som knöts baktill, två långa vita halsdukar som visade sig vara strumpor, samt ett par trosor modell äldre – trosorna är det enda av plaggen jag kan tänka mig att använda frivilligt.

Jag tittade på högen av kläder och tänkte att ”det där kan jag göra när det blir aktuellt, för de där grejerna vill jag inte dra på mig.”

Sedan kröp jag ner i sängen, i mina privata kläder, eftersom det var svalt i rummet. Det skulle jag inte ha gjort. Jag kontaminerade sängen. Flickorna var tvungna att bädda om den. Jag skulle duscha, använda ett speciellt medel att göra rent mig med, och klä på mig kläder som om jag skulle opereras inom en halvtimme eller så. Sagt och gjort.

Kamma håret? Med en kam som legat i ryggan sedan den köptes? Då skulle jag väl kontanimera? Alltså lät jag det vara. Håret är kort.

Strumporna. Strumporna var något i särklass. Att hitta öppningen var svårighet nummer ett. Svårighet nummer två var att de rymde. Det var helt omöjligt att få dem att sitta kvar på fötterna.

Utspökad i ett operationsnattslinne, operationsstrumpor och dito trosor lade jag mig i sängen och tillbringade lördagen och söndagen med att försöka förstå hur avdelningen fungerade.

 De gav mig order att dra på kläder som jag inte ville använda, men klarade inte av att komma med kontraorder eller en ändring av ordern som gav mig tillgång till en mer praktisk (och renare) utstyrsel. Och jag skulle ha blivit tvungen att bryta mot deras order för att slippa utstyrseln.

Jag låg där med mitt dropp och magen njöt av att slippa jobba, tyst och snäll, den bråkade inte alls. Gallan mådde inte lika bra men det gjorde inte ont, den var bara lite öm. Jag fick Alvedon utan att ha bett om det, trodde att jag ordinerats tabletterna tills någon sa att jag fick dem mot smärtorna. Men jag hade inte ätit – och hade inte ont!

Bredvid mig låg en mycket sjuk dam som behövde hjälp med allting och omvårdnaden av henne tycktes fungera. Någon måste ha organiserat arbetet. Min omvårdnad klarade jag själv, förutsatt att rätt hjälpmedel tillhandahölls.

 ”Jag behöver borsta tänderna”, funkade inte.  Jag måste begära att få tandborste och tandkräm. Varför skulle jag tala om för henne att jag behövde borsta tänderna om det inte vore för att jag saknade de nödvändiga verktygen?

På måndagsförmiddagen fick jag veta att inflammationen i gallan gått ner, att jag svultits ut – tarmarna var helt tomma – , att jag kunde gå hem och hoppas på att det inte skulle komma tillbaka.

Eftersom jag var långt ifrån säker på att problemet var åtgärdat, jag hade inte gått till vårdcentralen med smärtor i magen utan med en strejkande mage, ville jag testa om jag klarade av att äta först. Visst, det gick bra. Droppet skulle tas bort, jag skulle äta och göra en utvärdering av läget.

Ingen kom för att ta bort droppet. Däremot kom en tjej in och frågade irriterat om jag inte visste att jag fick äta. Javisst, sa jag lite förvånat, men vad då? Droppet var ju kvar. Vad vill du ha? Nyponsoppa, blåbärssoppa eller yoghurt? För mig är det drycker.  När jag ville testa om jag klarade av att äta menade jag mat som tuggas. Och dessutom behövde jag inte försörjningsstöd från två håll. Droppet var ju kvar! En timme före lunch satt jag och åt yoghurt med droppslangen hängande vid handen. Jag var mätt när jag kom till matsalen. Det var den testen.

Kläderna. ”Hur ska jag komma in i kläderna?” jag sträckte fram handen med droppet. Hon tog loss påsen från ställningen och drog den genom kläderna så att jag kunde följa efter in i dem. Hade hon inte kompetens att ta bort droppet? Hade hon inte blivit informerad om att det skulle tas bort? Jag vet inte.

När jag kom ut ur salen, fortfarande med droppställningen på släp stoppade en av de andra mig. ”Den där skulle du bli av med,” sa hon och släppte loss mig.

Är det någonting jag inte förstått?



ANNONS

Presentation


Mänskligheten måste lära sig att tänka. Jag försöker

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Tänkaren med Blogkeen
Följ Tänkaren med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se