Alla inlägg under juli 2018

Av Siv Aksila - 22 juli 2018 10:38

 

Operationen närmar sig. Den första. Båda fötterna måste få sitt. Jag har väntat på den alldeles för länge. Delvis är det mitt eget fel. Jag borde ha ställt krav på att få dem fixade tidigare men mammas fötter såg värre ut än mina gör nu men hon opererades aldrig. Visste hon inte att det går att operera hallux valgus?

Moster Inez visade sin smala och fina fot och sa att den var opererad. Hon bodde in Hälsingland, i Söderhamns kommun. I glesbygden. Hon dog i januari 2000. Så det är ingen ny typ av operation jag ska göra.

När jag gick till vårdcentralen för att prata om min hallux valgus med förhoppningen att få en remiss till operation började läkaren pladdra om hälsporre. Mitt problem just då kan delas in i två kategorier.

1/ Eftersom det är tråkigt att springa på löpbanan överansträngde jag mig. Försökte hela tiden slå personrekordet. Till slut sa ischiasnerven stopp. Jag måste ta det lite lugnare. Sagt och gjort.

2/ De ortopediska inläggen fungerade inte längre. Jag fick ont i fötter och svank när jag gick på asfalt. Det var svårt att hitta skor som passade och ”ortopederna” på ortopedteknik insåg inte att fötterna måste få plats i skorna. Inläggen var för tjocka. Att stå var tortyr.

Läkaren var en man i 30 – 40 årsåldern. Ursprung mellanöstern.

Först blev jag arg. Hälsporre var det inte. Sedan insåg jag att det skulle bli svårt att övertyga denne välutbildade man att jag, en liten tant utan medicinsk utbildning, visste mer om mitt problem med fötterna än han. En fördom? Kanske. Men hade jag fått en remiss genom att vara påstridig? Så jag erkände problemen med ischiasnerven som i mina ögon var sekundära, tog emot ett recept och gick min väg.

Ett år senare klarade jag inte längre av att gå min promenad i Kronskogen. Stadspromenaderna var en pina. Jag klarade inte av att stå vid diskbänken för att förbereda maten. Att baka matbröd blev allt svårare.

I september är det ett år sedan jag återvände till vårdcentralen. Jag gick! Hur långt är det? Från Nyfors till Smeden? Två och en halv kilometer? Med hjälp av stavar visserligen, men jag gick dit! Till sjukgymnasten. Som såg till att jag fick en remiss. Nu skulle jag inte klara av att gå så långt. Inte på asfalt. Det är tortyr.

Kallelsen till läkaren kom exakt tre månader efter det att remissen ankommit till Mälarsjukhuset. När läkaren blev sjuk och besöket sköts upp till april visste jag hur det skulle sluta. Tre månader efter april närmar sig semestrarna och då lär inga icke-akuta operationer äga rum. Knappast. Inte i Sverige. Inte med den semesterlag vi har. Det skulle kunna gå att titta på hur andra länder löser problemet men nej, vi kan inte ge de som tar ut semestern under vinterhalvåret en högre ersättning. Redan då misstänkte jag att operationen skulle kollidera med valet och valarbetet. Det blir så.

Nu bakar jag inte bröd längre. Jag undviker att stå. Stapplar fram. Tar omotiverade snedsteg. Fötterna känns som om jag gick på styltor. Jag går inga promenader i Kronskogen. Som tur är klarar jag fortfarande av att cykla men har svårt för att komma på och av cyklarna. Jag har tre. En motionscykel. En traditionell. En elcykel. Den senare är värst.

Peppar, peppar, ta i trä – men den 16 augusti bär det iväg till Katrineholm för operation. Jag borde ha frågat ut moster Inez om hennes operation men antagligen var det som vanligt; min man avbröt henne för att prata om någon oväsentlighet; det är ju så jävla svårt att lyssna på andra människor.  


ANNONS
Av Siv Aksila - 18 juli 2018 10:23

Sverige brinner. Det är ingen nyhet längre sommaren 2018.

Träden kunde ha blivit hus, möbler, papper eller ha använts till biobränsle. Värmt hus. Träet skulle ha funnit sina köpare och ägarna tjänat en rejäl hacka.  Nu är de nerbrunna skogarna förluster för ägarna och kostnader för försäkringsbolagen. Premierna kommer att höjas. Men det är inte det värsta.

Än är det för tidigt att räkna på utsläppen av koldioxid. Vem vågar säga rakt ut att när företag, kommuner och riksdag dröjer med nödvändiga beslut för att begränsa klimatförändringarna så händer just det här? Att utsläppen och riskerna ökar. 

Miljöpartiet vågar men varken partiet eller problemen tas på allvar förrän det blir allvar.  Då är det för sent. Då brinner skogarna.

Under Almedalsveckan gick Miljöpartiet ut med att Sverige borde höja självförsörjningsgraden på livsmedel. Bra. Det är en nödvändighet inte bara i krigstid utan också för att klimatförändringarna kräver det. Som de redan gör. Självförsörjningsgraden kommer inte att öka under 2018.

Bönderna hotar med att nödslakta djur därför att fodret inte räcker till. Hästägare jagar foder till skyhöga priser. Sverige kommer att få importera säd i vinter. Varifrån? Och till vilket pris? Och vilka blir det som får avstå från spannmålen när vi köpstarka svenskar konkurrerar som köpare?

Ni får gärna kalla det varmt väder, men av varmt väder blir det alldeles för snart klimatförändringar.


ANNONS
Av Siv Aksila - 9 juli 2018 11:36


Lupinen anses vara en icke önskvärd art i den svenska floran. Den tränger ut bl a prästkragen och blåklockan genom att ta deras plats i dikena. Lupinen har, så vitt jag vet, funnits i Sverige ganska länge. Jag minns den från sextiotalet…


För några år sedan lät fritidsföreningen på Viboön fälla några träd vid stranden. Strax därefter upptäckte jag det första beståndet av jättebalsamin där. Sist jag besökte udden hade den tagit över varje markområde som inte ockuperats av människan.


Något år senare dök den första jättebalsaminen i Jakobstad. Nu har dalgången runt Lestijoki, Kannus, helt tagits över av växten.


Ungefär samtidigt som jag konstaterade det senare, upptäckte jag en ny gul blomma på vår tomt i Jakobstads skärgård. Jag hade inte sett den tidigare. På ön är den hjärtligt välkommen. Det finns gott om plats för de nya gula blommorna som jag inte vet namnet på, längs strandkanten på ön. Där finns inte särskilt mycket blommande växter och jag vill gärna värna om våra humlor.


Vi försökte få lupiner att växa där men marken är troligen för mager. Jättebalsaminen vore ett alternativ men jag vågar inte ta risken att den ockuperar ön.


Nu ser jag min gule vän lite överallt, den och en annan storväxt blomma som också kommer från trädgårdarna, också här i Sverige. Trevligt?


Nej, medan lupinerna tog tid på sig att spridas så går det mycket snabbare för de nya arterna. I går cyklade i längs cykelbanan ner till Ärla (med elcykeln). Den gula blomman finns överallt och jag är rädd att det kommer att gå ut över det fina beståndet av Linnéor som växer längs den gamla banvallen.


Och det skulle verkligen vara synd om det tar femtio år innan den här invasiva arten klassas som sådan.

     

Av Siv Aksila - 6 juli 2018 15:02

 

För lite över 14 000 år sedan vandrade en grupp människor från Asien över isen till Alaska. Tufft. Riskabelt. Ingen av dem visste hur det såg ut längre fram på färden. Om isen skulle ta slut. Om det fanns något att leva av där. Det kunde ha slutat illa. Ändå gav de sig iväg.

Jag avundas deras mod. Själv skulle jag ha staplat upp invändningar mot resan, högre än glaciärerna de måste passera, därför att jag tillhör den lilla grupp människor som planerar och försöker förutse problemen in i minsta detalj. Jag har varken ADHD eller någon annan diagnos. För att ge dig in i ett helt vansinnigt projekt som att resa helt ut i det okända, utan att ens kunna ha en rejäl packning med dig, behöver du ha en släng av någon av bokstavsdiagnoserna. En oförmåga att inse vilka faror du ger dig in i.

Vi behöver chanstagarna. De för mänskligheten framåt.

Numera finns det många sätt att vara chanstagare på. Snatta. Köra bil drogpåverkad eller utan körkort. Sälja droger. Med mera, mm. Och dessvärre, när det inte finns något annat att göra, går det bra att klottra, panga några rutor, sätta fyr på en container eller kasta sten på blåljusbilar; allt för att ge livet den spänning det inte har.

För fjortontusen år sedan kunde ett hetsigt humör, eller en aggressiv läggning, vara räddningen. Den som reagerar snabbt agerar snabbt. Numera ska du helst tänka efter i ett par timmar innan du agerar på en incident. Den av oss som reagerar och svarar med våld hamnar i rättsmaskineriet.

 Mycket av det som var en fördel för fjortontusen år sedan är en nackdel i vår nutid. Därför har en stor del av de intagna på kriminalvårdsanstalterna antingen fått en diagnos, eller borde utredas för en dylik.

Skolans resurser är viktiga. Om vi vill minska kriminaliteten i samhället måste vi fånga upp de barn som har problem så tidigt som möjligt. De behöver få hjälp med att lära sig att hantera den egna situationen. Ju tidigare, desto bättre. Om vi hjälper dem kan de bli viktiga resurser för framtiden. Kanske de viktigaste. De vågar när vi andra fegar ut.

Det finns också andra problem att ta hänsyn till.

När hela familjer traumatiseras av krig eller fattigdom, av drogberoende eller andra orsaker, kan det ta generationer att bryta ett asocialt beteende. Svårigheter ligger både i att upptäcka problemet och att åtgärda det. Då är inte en fängelsedom lösningen utan bara den händelse som för traditionen vidare till nästa generation.

Om asylsökande flyktingar med trauman är ett problem så är bristen på arbetskraft ett ännu större problem. När vi, den svenska befolkningen, blir äldre behövs personer som kan hjälpa till i vården, personer som kan ta över jobben efter de som går i pensionärerna. Några av dem är kanske på väg över medelhavet just nu. Traumatiserade. Vi behöver dem men vi måste vara beredda på att betala kostnaderna. För vården. För utbildningen. Dyrt? Vi har trots allt sluppit att betala för deras uppväxt.

Vi är alla olika. Har olika förutsättningar och förmågor. Detta bör erkännas. Och hanteras. Att höja straffen som flertalet riksdagspartier vill, är kontraproduktivt. Var finns den avskräckande effekten när polismyndigheten inte har kapacitet att utreda brotten? Straffet pekar ut brottslingen. Skickar en signal; ”Vi vill inte att du gör så här.” Den signalen skickar man inte genom att lägga ner utredningar.

Det behövs fler poliser men de går inte att skaka fram i en handvändning. Det behövs både utbildningsplatser, kompetenta rekryter och lärare. Alltför många poliser säger upp sig. Att ta redan på varför vore också en god idé. Högre löner? Bättre ledarskap?  Omorganisationen gick alldeles för snabbt – organisationen måste ses över. När den organiserade kriminaliteten ständigt finner nya metoder för att lyckas med sina brottsliga gärningar måste också polisens metoder förnyas.

Problem är till för att lösas. Om X sitter i fängelse y eller z år är egalt. Det är inte brottet i sig som är problemet utan varför brottet begicks. Lösningen ligger i att vi tar hand om varandra, att vi tar hand om barn med problem, att vi försöker utveckla människors individuella kapacitet. Att vi ger chanstagarna de utmaningar de behöver. Vi behöver dem lika mycket som de behöver oss.




Av Siv Aksila - 5 juli 2018 12:11

 

Tänk på vad du gör och hur du gör det. Före.

Ett enkelt råd kan tyckas men ack så svårt. Ett sätt att tänka på som varje generation borde lära sina efterkommande. Ett sätt att tänka på som håller på att försvinna. Som inte går att googla fram.


Du kan ta redan på det mesta på internet. Alltifrån vem som skrev Illiaden till vilken typ av träning som behövs vid hälsporre. I norsk TV tävlar internetkunniga personer med läkare för att fastställa diagnoser.


Men du kan inte googla på eftertänksamheter. Om du inte tänker efter före så är det för sent.


På vägen upp till Jakobstad oroade jag mig för vindarna. Kastbyar. Tämligen hårda. Jag har svårt för att avgöra vindriktningen utan kompass.


Vindarna liknade i styrka de som vi utsattes för på samma vägsträcka 2016. ”Ingen fara,” sa min man då. ”De stör inte vår båtfärd.”

När vi kom fram till ön var datorn och innehållet i matlådan, det enda som var torrt. Fanns det en orsak att oroa sig för en upprepning?

”Ingen fara,” sa min man också den här. ”De stör inte vår båtfärd.”

I år gick det bra. Vinden var sydvästlig, inte nordvästlig. Men det blåste ändå friskt.


Vi klarade oss fram utan något annat problem än min personliga clownföreställning vid in- och avstigningsproceduren i båten. Jag är inte rädd för att åka båt, men skulle behöva hiss för att ta mig in och ur den.


Det lilla gasdrivna kylskåpet sattes på. Heikki fick hjälp med att få båten till strandkanten. Vi bar ut gasgrillen till Ravintola Peipponen. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände.


Utan att ha diskuterat hur vi skulle göra med Heikki, drog jag slutsatsen att båten måste ligga kvar vid den delen av strandkanten där den låg. Det blåste för mycket.


Jag packade upp, befann mig i det som är huvudbyggnaden. La saker där de inte borde ligga. Letade efter saker i packningen där de inte låg. Letade efter andra föremål som flyttats runt sedan vi var där sist. Bäddade sängarna. Körde ut en vimsig humla som inte kände till de, av humlor vedertagna, utgångarna utan surrade runt som en galning längs fönsterrutorna mot sjön. Drottningen, tror jag. Hon envisas med att flyga in varenda gång Heikki drar undan plastdraperiet som ska hålla insekter ute.


Av någon anledning går jag ut på verandan. Ser att Heikki kommer dragande med båten, ser att han försöker gå utanför den sten där linan Marko satt upp för att kunna ankra sin båt lättare.


Då kommer plötsligt en kraftig sydvästlig vindby. En stor vit ”gås” – det finns säkert ett annat namn för vågen – grep tag i båten, fick Heikki att förlora balansen, kastade sedan tillbaka båten mot honom, träffade hans rygg, slog omkull honom.


I nästa minnesbild ser jag honom ligga med ansiktet uppåt. Alldeles blek. En liten ansiktsrundel i vattnet. Till synes livlös.

”Det var det,” tänkte jag innan jag insåg att så fort går det inte att drunkna.

Jag kastade mig ut. Sprang ner till bryggan.

”Heikki!”

”Hjälp mig!” svarade han.

Jag slängde av mig skorna, valde av någon konstig orsak längsta vägen ut, Heikki gav mig repet, tog sig upp på fötterna och vi hjälptes åt att dra båten till ”rätt” sida av bryggan.


 Två veckor senare blir han irriterad över att jag inte självklart inser att någon måste hålla i linan för att han ska komma under den med båten. Det var vad som skulle behövts då, när vi kom, sa han, men inte ett ord till mig när det begav sig. Jag visste inte att han tänkte flytta båten trots att det blåste för hårt.


Tankeläsning har aldrig varit min starka sida.





Presentation


Mänskligheten måste lära sig att tänka. Jag försöker

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2018 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Tänkaren med Blogkeen
Följ Tänkaren med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se