Alla inlägg under juni 2019

Av Siv Aksila - Fredag 28 juni 18:19

Läser att kronofogden bett Bris hjälpa till att stödja barn vars föräldrar är hårt skuldsatta. Barn som inte kommer ut på några äventyr under sommaren. Det får mig att tänka tillbaka. Hur såg sommaräventyren ut för femtiotalets arbetarungar?


Pappa jobbade under några år som grovarbetare på olika byggarbetsplatser runt om i landet. Ett år var vi en vecka i Reftele. Ett annat år i Jordberga. Höjdpunkter? Låter lika spännande som det var. Ett år åkte vi till släktträff i Hälsingland. Ett annat år campade vi på västkusten. Längre än så kom vi inte. Jag fyllde tjugosex det året jag flög för första gången.


När jag var barn saknade Olofströms kommun simhall. Simskolan hölls på förmiddagarna vid badplatsen vid Halasjön. Vi cyklade dit åren efter ettan och tvåan, tror jag det var. Fyra kilometer dit och lika långt tillbaka. Sexton grader i vattnet och sällan mer i luften. Jag lärde mig simma ett par hundra meter bröstsim och lite ryggsim.  Frågan är om inte cykelturen var den största behållningen.


Det fanns en ridskola och scoutverksamhet nere i samhället men vi deltog inte. Ingen av våra föräldrar talade om några aktiviteter. Dessutom var det en bra bit ner till ridskolan. Blev vi någonsin skjutsade till en aktivitet?  Bussar passerade förbi den lilla gruppen av hus ovanför sliperibacken men vi åkte inte buss. Vi cyklade.


Långa heta sommardagar. ”Sommar” på radion var eftermiddagens underhållning. Rabarbersaft. Jordgubbar med socker och mjölk. Att dela en halv liter glass med syrran. Vi lekte indian och cowboys i skogen, mamma, pappa, barn i tältet på gräsmattan. Vi lärde oss inte att skilja på prästkragar, baldersbrå och kamomill. Inte heller mellan talgoxe och blåmes. Råttorna kom från soptippen och var stora som katter.


Veckoslutens badutflykter till först Pukavik, senare till Norje Boke. Den lilla plastbåten pappa tillverkade själv.


Ni har Ipads, datorer och TV.  I Sverige började TV-sändningarna 1957. En kanal. Den första tiden sändes programmen bara några enstaka timmar i veckan. Det var brädspel och kort som gällde. Men vi klarade oss.


Jag minns ledan. Dagarna då absolut ingenting hände. Och jag är inte avundsjuk på er. Nu när jag återgått till trehjuling väntar jag på att ledan ska komma tillbaka. För vad gör man när biblioteksbesöket blivit en långpromenad? När balkongen är det enda tillgängliga utflyktsmålet? Tänk inte på det!


Fundera i stället över varför vi inte uppskattar de små vardagliga sakerna längre. Är du helt säker på att femåringen tycker att en Thailandsresa med föräldrar som pimplar alkohol dag efter dag är trevligare än utflykter här hemma? Är det inte en upplevelse att plocka blåbär direkt från buskarna? Titta på fåglarna i Ekeby våtmark? Eller bada i Vilsta?


Och om det nu finns några ungar med föräldrar i samma hopplösa ekonomiska situation på en och samma ort – varför inte låta dem träffas? Bilda en hemlig klubb och göra saker tillsammans?


Säkert roligare än det var när vi satt vid vägkanten och räknade bilar som kom från andra län. K för Blekinge, L för Kristianstads län, M för Malmöhus.








ANNONS
Av Siv Aksila - Onsdag 26 juni 17:32

 

Regn. Vi behöver regniga sommardagar. Särskilt efter en vinter som lämnade mer grus på gatorna än det fanns snö. Det talas redan om en god potatisskörd. Tack och lov. Jag handlar helst närodlat, gärna odlat inom kommungränsen, men att göra potatismos av nötter är en utmaning jag inte klarar av. I höstas blev det en tillräcklig utmaning att borsta av jorden från potatisnötterna. Därför gäller det att välja vad en ska gnälla på.

Skönt med regn. Behöver en paus i cyklandet. Just nu genomför jag en så grundlig genomgång av Eskilstunas gat- och vägnät beträffande framkomligheten vid framförandet av trehjulig elcykel. Några sträckor har tills vidare uteslutits som icke framkomliga, de är för ojämna eller också är lutningen är för stor. Hjärnan är ett utomordentligt instrument för att samla information om vägnätets beskaffenhet, den minns hur framkomligheten var, men det gäller att inte slappna av och tänka på annat. Helt klart en koncentrationsövning och som sådan en oväntad möjlighet. Till vad då? Att inte tänka på strunt som borde glömmas, kanske.

Men vad gör man en dag som denna? Det gäller att ha lite fantasi. Läser? Javisst, men för den som varit pensionär ett tag behövs lite alternativa sysselsättningar. Ärligt talat så blir svenska polisdeckare ganska tråkiga i längden. Löser korsord? Varför inte ta en tur på motionscykeln, gå på ett gym eller gå till en simhall? Den som har möjlighet kan försöka få med ett barnbarn till ett museum.

I värsta fall nöjer man sig med att se Pantbanken på tolvan eller spela ett parti Mahjong på datorn. Vete tusen om det inte är roligare att städa.



ANNONS
Av Siv Aksila - Måndag 24 juni 09:20

 

Har som skötsam medborgare varit till ICA och lämnat returburkar/flaskor. Det blir inte mycket av det slaget i vårt hushåll. Vi dricker för det mesta kranvatten.

Min man återanvänder halvlitersflaskorna han köper på färjan. Själv brukar jag köpa en eller två 33 cl-flaskor med kolsyrat att dricka under hemresan från Finland. När de är tomma fyller jag dem med kranvatten och använder dem till det tills nästkommande sommar. Då pantar jag dem i Finland.

Trots den ordningen händer det att vi får ihop några flaskor och burkar att lämna in. I år har det blivit fler än vanligt. Och det är ert fel.

Du har säkert sett dem. Alla dessa burkar mer energidrycker som står lite överallt. På elskåp. Mitt på gatan. På bord och bänkar. I alla tänkbara vrår.

De är aldrig helt tömda utan står där de står tills någon knuffar till dem, sparkar på dem, krossar dem.

Vid ett tillfälle, när jag glömt min vanliga drickflaska, köpte jag en burk energidryck och upptäckte att den inte gick att dricka ur utan att riskera nackspärr. Det är därför de aldrig är tomma. I stället för att klaga på burkens utformning, de är alldeles för smala, så ställer ni dem i från er.

Jag köper dem inte. Vatten duger bra. Det fastnar inte runt midjan.

Hur som helst. Eftersom burkarna varken töms eller kastas i papperskorgarna brukar jag numera tömma dem och ta med mig dem hem. Tjänar en och annan krona på ert slarv. Däremot plockar jag inte upp dem från papperskorgarna. Jag litar på att andra, mer behövande, fixar det. Jag vill bara inte se burkarna tillplattade och förstörda.

Förlåt bilden, den tog jag som ett led i Ett skräp om dagen-kampanjen, men jag har glömt att plåta energiburkarna...

Av Siv Aksila - Söndag 23 juni 14:07

 

Vad är kroppsbudget? Jag googlar och hittar en recensent som också skulle ha velat ha ett svar på frågan. Ämnesomsättningen ingår, det förstår jag av texten men vad mer?

Personligen skulle jag ha kunnat avstå från avsnittet om djuren, förutsatt att Lisa Feldman Barrett gett mig en djupare insikt i vad hon avser med kroppsbudget. Min metallarbetarhjärna klarar inte riktigt av att göra en analys av begreppet på egen hand.

Annars är det mycket jag håller med henne om. En och annan pollett hamnade på ett annat ställe än tidigare.

Nu vet jag varför det är viktigt för mig att hålla begreppet Olofströms kommunala skolor utanför. Att det tillsammans med en del andra mera bagatellartade upplevelser (som att jag när jag varit duktig, och torkat golven hemma utan att bli ombedd att göra det, fick kritik för att skurtrasan inte blivit urvriden utan låg i botten på skurspannen och skulle börja stinka) ledde fram till ett vuxenliv där jag kategoriserades som ”depressivt lagd”.

Numera vet jag att det värsta jag kan göra är att kritisera de aktiviteter jag tycker om för att något är galet. Ingenting blir bättre av kritiken men jag far illa.

I morse fick jag i all hast uppleva hur rätt Barrett har när hon menar att känslor skapas av hjärnan.

Vi var ute på en cykeltur. Min man skulle just passera ett av de nedlagda gamla järnvägsspår som finns lite överallt i staden. Ett tåg kom bakifrån. Mitt hjärta hoppade högt av skräck. Jag såg framför mig hur Heikki mosades. Som tur var överröstades mitt skri av dånet från tåget som ju alltid går parallellt med vägen numera och har gjort det sedan långt innan jag flyttade till Eskilstuna.

Men varför reagerade jag på det viset? Jag har blivit en rädd gammal tant sedan benet vek sig och jag ramlade omkull med cykeln några meter framför ett bildäck. Ramlade omkull gjorde jag också för några år sedan, just när jag passerade en av alla dessa nedlagda järnvägsspår; spåret var halt och cykeldäcket gled ner i det. Den gången gjorde jag mig illa, och det minns hjärnan…

Vad göra? Jag följer rådet och kallar händelsen för tantskräck. Eller ska jag kalla det inbillningsskräck? Om jag hånar min egen rädsla kan jag förhoppningsvis få hjärnan att inse att den har gått för långt.

Men jag skulle vilja veta – eller kanske förstå – mera av resonemanget om depression. Jag har tagit vanan att lägga mig ner en stund efter lunchen, lyssna på en avslappningsskiva, och undvika att tänka på någonting alls. Det är bra. Liksom att det inte alls är dåligt att det regnar ute. Att det regnar ute är en förevändning att läsa en bra bok. Att det inte regnar är en god orsak att få en nypa frisk luft och lite motion. Bådadera en viktig förutsättning för ett rikt liv.

Men hur tacklar jag ledan som uppstår när den ena dagen är alltför lik den föregående?   

Av Siv Aksila - Fredag 21 juni 18:41

 

Svenska Dagbladets David oroar mig. Inte för att han inte existerar utan för att han faktiskt gör det. Inte heller för att det faktiskt finns homosexuella män som förgriper sig på unga killar som David. Det finns gott om heterosexuella män som förgriper sig på unga tjejer också.

Hur många homo/heterosexuella kvinnor som förgriper sig på barn känner jag inte till. De finns. Det är jag övertygad om.

Finns det en liten brottsling i vardande inom var och en av oss. Möjligt. Troligen.

Problemet med David är inte David utan att det som skrivs om honom – och fenomenet – kastar en skugga över alla de andra HBTQ-personerna, stoppar in dem i ett fack för sexuellt missbruk som de inte hör hemma i.

Lagen är densamma. Den ska följas. Om några av oss känner till den så är det HBTQ-personerna.

Snälla! Ta inte skriverierna om David som en anledning att attackera alla HBTQ-personer! Förvärra inte förtrycket!


Av Siv Aksila - Måndag 17 juni 21:45

 

Håller på att läsa Lisa Feldman Barretts ”Så skapas känslor”. Räckte med att jag såg titeln för att den skulle intressera mig. Intresserar mig gör däremot inte alla nya ord som inte ens finns i ordlistorna. De försvårar läsningen. Men ämnet är intressant.

Du håller säkert inte med henne när hon förklarar att känslor är inlärda. Men det gör jag.

Om du själv är rädd för åskan och skrämmer upp ditt barn när åskan kommer, du kanske väcker hen mitt i natten för att det åskar, då lär du barnet att vara rädd för åskan. Jag blev aldrig väckt som barn. Åskan är vacker, spännande, fick som vuxen lära mig att inte gå över öppna ytor när åskan dånar rakt över huvudet. Det sägs vara farligt.

Jag är inte rädd för mörker; närmaste vägen till en av mina lekkamrater gick genom skogen. Varken mörker, åska, spindlar eller ormar skrämmer mig. Behövs det ställer jag mig upp och talar inför publik. Jag är inte rädd för att gå ut ensam. Varken i skogen eller på stan. Eller borde jag skriva att jag inte var?

Åren går. Balansen är brutalt mycket sämre numera. Synen är sämre. Det där med att gå i mörker är inte lika roligt längre. Inte för att jag är rädd för att någon ska överfalla mig utan för att jag inte vill snubbla. För femton år sedan hoppade jag upp och fortsatte gå. Nu gör det ont.

Vristerna och knäna viker sig. Knixar. Det händer när jag går nerför trapporna, när jag går över gatan. Hittills har jag bara ramlat en gång men det var för att jag höll på att kliva av elcykeln precis när vänsterknäet vek sig och drösade i backen med cykeln. Det tog tid att komma upp. Gjorde jävligt ont. Bilisten som kom bakom mig tillhörde som tur var den beskedliga sorten som håller 30-gränsen, så jag klarade mig, men det är långt ifrån alla som kör försiktigt på gatan utanför vårt hus. Jag skulle kunna berätta skräckhistorier om hur de far fram men det får bli en annan gång.

Hur som helst. Jag blev rädd. Vågade inte kliva på cykeln igen. Vågade knappt kliva på eller av min låga 26”-are, utan inhandlade en trehjuling som höll på att skrämma livet av mig..

Ni hör hur det låter? Dags att cykla tills rädslan försvinner.

Om du vill göra ditt barn en tjänst. Tala om för hen att hen är glad och lycklig och försök att bevisa det på olika sätt. Det varar ända tills den dag då livet gett hen tillräckligt med stryk för att revidera uppfattningen. För även känslor anpassar sig efter livets alla krumbukter.





Presentation


Mänskligheten måste lära sig att tänka. Jag försöker

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2019 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Tänkaren med Blogkeen
Följ Tänkaren med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se