Alla inlägg under juli 2019

Av Siv Aksila - Onsdag 31 juli 18:46

 

Smaken är delad, som baken. Om Siljas inköpare inte gjort ett gott jobb bör/ska/borde de åtminstone vända sig till köpare som frivilligt vill hälla i sig rävgiftet. Om priset är det rätta är alltid någon/några av Baltic Princess´ passagerare – på väg in i alkoholdimman – som väljer att köpa billigt i stället för kvalitet. Även om det nu råkar vara Jameson...

Vitsen med att köpa kvalitet är att kunna ställa in flaskan i barskåpet och låta den stå där tills det bildas ett dammlager på flaskan. Det kan vara whisky eller en finare sorts vin. Dock ej trelitersbox. Vinet i en dylik håller sig inte för en långtidsförvaring utan är någonting för nästa veckas födelsepartaj.

Innan du köper en trelitersbox för eget bruk bör du tänka efter. Vart är jag på väg? Står boxen för länge – ett gott tecken! – är vinet odrickbart. Enda sättet att veta hur mycket som finns kvar är att väga boxen…

Men nu är ämnet whisky.

Och visst. Jag föredrar whisky före blank sprit men just nu skulle en eller två öl suttit bättre; men jag ville inte släpa på en hel kartong öl på färjan och mindre går knappast att köpa där.

Den där Jameson som Silja prackade på min man får betyget underkänt. Oavsett vad jag dricker – vare sig det är vin eller något starkare – vill jag inte känna av några protester från magen. Om vinet är för surt eller spriten för skarp säger min mage ifrån och ett glas kan förstöra nattsömnen.

Jag köper hellre vinerna från bolaget eftersom det finns små etiketter där det görs en bedömning av smaken. Risken för sura uppstötningar blir mindre när kvaliteten är garanterad.

Varför då göra inköp på Baltic Princess? Inte min idé. Inte alls.



ANNONS
Av Siv Aksila - Onsdag 31 juli 02:00

 

Våra förfäder hann inte mer än lämna Lortsverige bakom sig förrän de nostalgiskt tittade bakåt mot sitt förflutna och drömde om den egna lilla täppan. Många rev gamla torp, tog till vara på kasserade skåp, dörrar och fönster, för att bygga sig en liten stuga vid en sjö, vid havet eller på en ö.

Moderna tider kom med nya önskemål. De primitiva stugorna byggdes ut, byggdes om, fick vatten och avlopp, el och bilvägar fram till stugdörren. Enkelheten försvann. Somliga blev året runt bostäder.

Priserna steg i samma takt som pionjärerna försvann in på äldreboenden för att senare omhändertas av begravningsentreprenörerna. Sådant är livet.

Barnen tog över. Många med samma pionjäranda och entusiasm som föräldrarna. Det byggdes till och det byggs om och blir allt mer påkostat.

Fortfarande finns det stugor som vår. Stugor som bara nås med båt. Där enda möjligheten att få färskt vatten är att bära och transportera det ut till en ö, där kylskåpet drivs med gas och elen kommer från solpaneler. Veden måste klyvas för hand med en yxa. Om inte generatorn klarar av att driva en vedklyv. Vedklyven väger en hel del och generatorn ännu mer. Vem hjälper till att bära den?

Och inte bara det. Träden vars stammar ska klyvas måste sågas ner, visserligen finns det motorsåg men hur många unga människor vet hur en dylik sköts? Lär man sig det genom att googla?

Att såga ner träd och klyva ved blir med tiden en dröm för oss i den äldre generationen. Hur resonerar du? Gillar du vår stuga? Vi har inga barn men tänker lämna över den till någon som växt upp med den och har anknytning dit men hur blir det sen? Hur resonerar generationen som kommer efter?

Din morfars eller farfarsgubbe säger säkert inget när du låter kråkorna värma sig på björkveden och alen när du eldar och grillar över öppen eld samtidigt som du bär in furuveden i bastun. Vilken ungdom vet att furu kallades fattigmannens ved eftersom den inte ger samma värme som björken? Inte behöver vi gamlingar värme i bastun, eller?

Varför ska man känna till sånt? Det är mysigt att sitta vid brasan och elda veden som någon annan gjort i ordning – ett par dagars arbete försvinner i ett nafs. Än sen? Nästa sommar står travarna där igen, lika perfekta. År efter år. Tills gubben hamnar på äldreboendet och sedan omhändertas av begravningsentreprenören. Sedan får någon annan ta över. Alltid är det någon dåre som köper kåken och allt slitet.

Ölen blir lika kall i vår jordkällare – en nergrävd plasttunna – som i kylskåpet, men den blir svårare att få upp därifrån för varje år.

Att ta sig in och ut ur båten blir svårare för varje år. Att kånka på vattnet från stan är tungt men får vi någon hjälp? Varför är man inte rädd om regnvattnet och vattentunnorna? Vem inbillar sig att hundra liter regnvatten räcker till disk och rengöring under tre veckor? Tror ni att vår herre sitter uppe i molnen och skruvar på kranen när det behövs?

Hur ska vi få regnvattentunnorna rena när vi måste gå omkring med rollatorer? Rötterna, stenarna och groparna på tomten blir till stora faror när vår balans och förmåga att förflytta oss blir sämre.

Det finns en tid när det är dags att lägga av. Utan arv och tradition kunde marken ha fått förbli en kolsänka. Hellre det än kökkenmödding.




ANNONS
Av Siv Aksila - Tisdag 30 juli 14:50

 

Hemma. Sjöresan stod Baltic Princess för. Hennes ägare tycks ha glömt bort att företagets ursprungliga uppgift var att transportera människor och fordon mellan två länder. Nutida resenärer är i första hand konsumenter.

Resenärerna ska fylla bilarna med kläder, väskor och annan bråte på överresan. Människor som vi är parias. Vi vill nämligen inte ha några stora måltider serverade efter åtta på kvällen. En vanlig hederlig macka ger inte tillräckligt höga vinster för Baltic Princess ägare.

Särskilt viktigt är det att resenärerna släpar med sig så mycket sprit som möjligt hem. Jag antar att vinsterna blir störst där. Helst ska man släpa flera stora kartonger öl med sig hem. För oss som hellre bär hem det vi känner för från systembolaget än släpar det runt midjan resten av livet ges ingen nåd.

Färjan var stökig. Skrikiga ungar, fulla vuxna. Det gick inte att äta i lugn och ro. Det gick inte heller att välja ut varorna i den så kallade tax free-butiken i lugn och ro. När vi hade plockat ihop en i våra ögon rimlig ranson och kom med den till kassan, slog kassörskan in dryckerna och började argumentera för en annan sorts whisky än den vi köpt. Tack vare allt gapande och skrikande runt omkring gick det inte att urskilja vad hon sa. När min man såg tvivlande ut bytte kassörskan språk och drog samma ramsa på finska.

För att få betala och komma därifrån antog han erbjudandet.

Billigt? Nej. En vara man inte vill ha är aldrig billig.

Jag skällde ut kassörskan. Förmodligen hörde hon inte att jag sa till henne att hon skulle respektera vår vilja och inte pracka på oss extra varor. Det såg inte ut som om hon fattade.

Fy skäms, Silja Line!

Av Siv Aksila - Torsdag 25 juli 20:07

 

Som många av oss minns fanns det en tid när både den som ringde ett mobilsamtal i utlandet och den som tog emot samtalet, betalade ett hutlöst pris. Då började många Sverigefinnar köpa ett finskt kontantkort för att få ner kostnaderna här – så och vi, som använde oss av utomordentliga Nokia 3310 för ändamålet.

Utvecklingen gick vidare. Plötsligt var det av intresse att kunna gå in på internet för att kolla banken, Facebook, läsa dagstidningarna, kolla vädret; absolut inte att förglömma; eller något annat. En ”sticka” inköptes, den laddades med ett kontantkort och var en dyr lösning tills det plötsligt gick att köpa tillgänglighet för nätet med ett pris på 20€ för fyra veckor. Perfekt för oss.

Men säg den glädje som varar.

- Hur mycket är det kvar på stickan? Undrade min man.

-  En och tjugo euro.

- Vi måste fylla på, sa han och efter en tjatomgång gav jag med mig trots att min egen logik sa att en euro var precis lagom med tanke på att abonnemanget måste förnyas när vi kom till Jakobstad.

Vi blev pensionärer. Var inte längre beroende av svensk industrisemester. Med andra ord. Det sket sig.

Simkortet i telefonen klarade vi av att förlänga med hjälp av kontakter i Finland men pengarna som investerats i simkortet i datorn gick åt skogen – de hade räckt i ett par år om inte tidsbegränsningen funnits.

Vad göra? Använda telefonsimkortet i datorn. Det gick bra.

När vi skulle köpa ett påfyllningskort för att förlänga kortet med hjälp av telefonen visade det sig att de framöver bara gällde tre månader från nerladdningen. Vi måste alltså köpa ett nytt simkort varje år.

Jag ska inte ge er en fullständig beskrivning av vad den åtgärden för att bekämpa finländsk brottslighet kostat mig.

En helt vansinnig man. En man som sätter igång motorsågen på fyllan trots att han lovat att aldrig göra det. Som startar den igen när jag påminner honom om löftet.

En man som trillar baklänges när han ska ut i vattnet för att svalka sig.

En man som tvingar mig att sitta inomhus i trettiotre graders värme för att inte provocera honom till fler tokigheter.

Jag längtar hem till Sverige.

Påminn mig om att aldrig åka hit igen. 

Av Siv Aksila - Onsdag 24 juli 19:19

 

Kvällens bastu var efterlängtad. Våtservetter och kallvatten i all ära, det är det som står till buds när bastun inte är tänd, men jag känner mig aldrig fräsch efteråt. Det är bara tänderna som får sin vanliga hygieniska skötsel när vi är här ute.

Numera tar det mig en avsevärd tid att gå från bastun och ut i vattnet. Stigen är ojämn. Sjöbotten är ojämn. Idag snubblade jag över en sten som befunnit sig på samma ställe sedan istiden och föll framlänges.

Vattnet var smutsigt. Det har inte varit så smutsigt sedan bolaget som sköter om vattenregleringen glömde att stänga slussarna på vårkanten för en så där 20-25 år sedan och jag skrev en insändare till saligen nedlagda JT – en mycket trevlig tidning – och ställde frågan om det var meningen att vi skulle ta bastuvattnet med oss från Sverige.

Viken är grund. Befolkningen runt Larsmosjön går förmodligen med på att den är lite sumpig. De flesta av oss andra, som vet hur klart vatten ser ut och känns, anser att det är en förskönad beskrivning av omständigheterna.

Idag har en vattenscouter kört runt i viken, ända sedan morgondimman släppte, och åstadkommit en icke oföraktlig negativ påverkan på mänsklighetens klimat. I pauserna har lekkamraterna i stället kört några varv med båt och vattenskidor.

Hen har rört upp sjöbotten till den grad att jag fick gå upp och skölja av mig gruset i det lilla som återstår av regnvattnet.

Rinnande vatten har vi bara när den store ledaren där uppe skruvar på vattenkranen och även om de som använder det här stället när vi inte är här, tror att den regleringen sker efter behov så stämmer det dåligt med verkligheten.

Vårt vatten håller på att ta slut och idioterna fortsätter att köra med sin vattenscouter. Har hen skrivit kontrakt med en oljeschejk?

Av Siv Aksila - Tisdag 23 juli 19:18

 

Vid fyra - halv fem började åskan mullra och en stund senare regnade det. Inte tillräckligt men han kom, okkonen, även om det var lite sent. Inte som hemma i Eskilstuna där åskan lyckades med konststycket att komma två minuter före prognosen. Strongt gjort, Tor.

Jo, jag gillar åskans mullrande. Gillar att se hur blixtrarna far över himlen.

Jag vet att åskan kan vara farlig. Som förra året när vi överraskades av den på cykelvägen mellan Hällberga och stan. Då var det en kvinna som dog i samma åska i Kvicksund.

Jag vet att det inte är bra att gå över öppna fält när åskan går och att man lätt blir genomblöt. Men jag är inte rädd för åskan.

Den är betydligt pålitligare än Donald Trump och Boris Johnson, för att inte tala om en rad andra världsledare jag helst skulle vilja se på helt andra arbetsuppgifter. Varför inte sophämtare?

Nej, det är ett alldeles för hederligt yrke.

Vad jag menar är att det är svårt att lita på människor. Som min man t ex. Han har skadat ryggen men blir bara arg när jag säger till honom att ta det lugnt. Han skriker och gapar som värsta åsna och större delen av oljudet borde ha försetts med en ljuddämpare för det är sånt som ingen rår för.

Och varför ska jag tvingas lyssna på honom när han inte lyssnar på mig?

Vi kom hit med båt och måste åka härifrån med båt och jag känner mig helt utlämnad eftersom jag inte kan lita på vare sig honom eller Trump.

 Verkar som om åskan vore pålitligare...

Av Siv Aksila - Söndag 21 juli 21:23

 

Sitter på verandan och väntar på mörkret. Mörkret som förmodas infinna sig om en så där en och en halv timme trots att tionyheterna är på gång.

Finland har EU:s femte dyraste bensinpris, sas det tidigare i dag. Ja, och för min del får de gärna höja det lite till.

Jag befinner mig i en övärld, omgiven av sommarstugefolket.

Familjen som äger stugan norrut har två båtar. Båda snabbgående. Hans båt lämpar sig för färder utomskärs. Jag vill inte simma utanför stugan när han åker förbi. Jag vill inte ens försöka göra ett arbete på stranden. Motorn är på tok för stor.

En timme efter det att vi drabbats av hans avfärd åker hon in till stan. Lika fort men med mindre vågsvall.

Grannen söderöver åker ut med packningen den ena dagen, anländer med frun nästa dag, hämtar gäster ett par timmar senare, kör gästerna i land efter några timmar, åker sedan i land själva senare på kvällen.

Nästa granne har överlåtit stugan på en dotter men kan inte låta bli att vara där under veckosluten för att fixa till deras stuga. Han åker i land två eller tre gånger varje dag, är inte borta särskilt länge, men försvinner mot kvällen – troligen till hemmet i Wasa, åtta mil bort – för att dyka upp på morgonen.

Jag kan fortsätta med att berätta om vattenskidåkare och annat men varför? Det är helt enkelt ett jävla flängande fram och tillbaka på de här små vattenytorna...

Vi kom hit för sex dagar sedan, har varit i land två gånger. Vi ska till stan i morgon därför att Strandis bröd inte har den kvaliteten att man kan köpa på sig ett större förråd.

Våra resor in till stan är jobbigt tråkiga och jag har lite svårt för att förstå att man stussar fram och tillbaka med överstora motorer och sedan klagar över bensinpriserna...



Av Siv Aksila - Lördag 20 juli 07:30

 

Finnarna borde klaga.

Visst. Det kan tyckas lite sjukt att ta med toarullar från Sverige, men frågan är om det inte är fullt jämförbart med att släpa tomrullar från Jakobstad ut i skärgården. För det är vad det är. Tomrullar.

När vi kommer hit finns det alltid ett antal tomrullar väl dolda bakom några varv vackert dekorerat papper på toaletten.

Fullständigt värdelöst finskt toapapper som fastnar i ändan när man torkar sig.

Därför blev jag jätteglad över att hitta mitt svenska toapapper i Jakobstad. Problemet löst!

Bara delvis.

I Sverige anges rullarnas vikt på paketen för att kunden ska kunna jämföra. Så icke här. Antalet meter är, enligt mitt förmenande, inte en tillräcklig uppgift eftersom man lätt kan låta sig luras på rullarnas bredd.

En ockulär besiktning visade att de svenska rullarna innehöll mer papper än de finska. Trots att det var samma fabrikat.

Fusk! Säger jag.

Finnarna borde göra som Östeuropéerna: protestera mot att innehållet inte är detsamma. Fast inte när det gäller smaken på Nutella. Nutella avstår jag helst från!

Presentation


Mänskligheten måste lära sig att tänka. Jag försöker

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20 21
22
23 24 25
26
27
28
29
30 31
<<< Juli 2019 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Tänkaren med Blogkeen
Följ Tänkaren med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se