Alla inlägg under oktober 2019

Av Siv Aksila - Onsdag 30 okt 20:31

 

Klimatkompenserar du?

Klimatkompensation är ett intressant modernt fenomen, sprunget ur ett nittiotal när vi – gemene man som du och jag – inte riktigt trodde på en klimatkris men ändå tog till oss kritiken - det var ju vi och några andra som hade kört bil lite för mycket, det insåg vi, men jag hade inte en aning om att vi 2019 skulle flyga tre gånger per år.

Själv har jag inte flugit en gång per levnadsdecennium men så är jag också lite efterbliven, på ett eller annat sätt, jag vet inte vilket, men förmodligen är det en kombination av generationers snålhet för att jag och de mina ska vara där vi är – dvs bara vara en liten del av mänskligheten – och en omedveten insikt om att mänskligheten är på god väg att utrota sig själv – men i så fall är den väldigt omedveten.

Hur som helst så minns jag en scen från den tiden när jag var vad Peter Danngren kallar extremist. En lördag. Vi satt som vanligt nere på Stjärnan och drack kaffe med kaka (kakan kostade 50 öre och köptes hos grossisten mitt emot).

Nå, vi satt där och fikade. Jag och en av de andra medlemmarna var arbetslösa och gick på samma AMU-utbildning i Ronneby. Han fick jobb efter den, jag fortsatte kampen mot arbetslösheten ett tag till. Först nu förstår jag varför.

1982 – när jag blev arbetslös hade inte arbetslöshetsersättningen uppgraderats på ett bra tag. Sverige hade som ni säkert minns, haft en tämligen tandlös borgerlig regering ett tag. Min inkomst halverades plötsligt och jag kontrade med att i likhet med mina förfäder dra åt svångremmen och prioritera det som borde prioriteras. Kostnaderna för bostaden och partiet.

Skratta gärna åt mig men det var den ordningen som gällde. Det tog mång år innan jag lärde mig att billigast inte alltid var bäst, att mycket ibland blev för mycket, och än idag flyttar jag ingenstans utan min frys.

Kläder var inte prioriterat. Kläder har aldrig varit något prioriterat. I gymnasiet använde jag ett par jeans per år. Har du inga andra kläder? Frågade en av grabbarna längre ner i trappuppgången. Jo, men bara ett par jeans och det andra paret – eller paren, det är ärligare att säga – undvek jag. Jag älskade mina Lee.

Men nu har jag kommit långt bort från berättelsen. Vi satt där, på Röda Stjärnan i Karlshamn, och killen som fick jobb efter AMU började prata med en av kamraterna i ledningen, vem minns jag inte, om att han behövde minska sitt frivilliga bidrag till partiet. Ekonomin var så urusel att han bara hade en vinterjacka.

Att jag minns situationen berodde på att jag aldrig i hela mitt dåvarande liv hade haft mer än en vinterjacka. Det hade aldrig fallit mig in att en extra jacka behövdes.

Men vad har det här med klimatkompensation att göra?

Jag ville bara tala om att det har funnits ett annat Sverige. Ett fattigare land vars invånare flydde till utlandet för att försörja sig. Och så något mer.

Klimatkompensation är vår tids stora hyckleri. Vi kan inte leva enligt de hittillsvarande normerna utan att förstöra framtiden för våra barn.

Det räcker inte med en nollsummeregel längre. Även när du klimatkompenserar för varje ton koldioxid du släpper ut så minskar inte de utsläpp vi redan gjort och det är vad vi behöver göra. Vi behöver backa koldioxidutsläppen. Inte stå stilla.  

Och så har vi det här med hur det görs…

Jag blir förbannad, riktigt rasande, utan att ha en enda möjlighet att säga att så här får ni inte bete er, era västerländska överklassvin!!

Afrika är en rik kontinent. Afrika har råvaror. Afrika har mark. Afrika har arbetskraft. Men den arbetskraften får inte behandlas hur illa som helst. Det måste finnas gränser!

Om inte Afrika själv kan fixa det måste vi – vilka ”vi” än är – se till att egendomsrätten till jorden registreras i fastighetsregister. Inget töntigt pladder om socialism eller något ditåt har med verkligheten att göra. Det ger bara korrupta politiker en möjlighet att roffa åt sig.

Afrika måste kunna försörja sig självt – och Afrika kan försörja sig självt – allt annat är skitsnack!

Och sedan måste vi som har använt all fossila bränslen ta vårt ansvar. Se till att hyddorna med korrigerat tak får solpaneler, att vindsnurrorna skapar el till fabrikerna så att de slipper strömavbrotten. Vi måste se till att låga löner inte tvingar lärarna att ta extrajobb, och att Afrikas stater har råd att betala poliserna så att de inte behöver tvinga till sig böter från trafikanterna.

Nu har jag spårat ur tillräckligt många gånger. Skit i det här med klimatkompenseringen – jag ska tala om för er varför när jag är lite mindre förbannad – men förstå att det inte är Din tur att konsumera mera. Om du nu inte lever på försörjningsstöd.

Letar efter den afrikanska självkänslan. Den som finns där nere i djupet. Någonstans.



ANNONS
Av Siv Aksila - Fredag 25 okt 19:39

 


När Trafikverket för några veckor sedan iordningsställde en ny parkeringsplats för bilar och cyklar vid Kvicksunds Södras nya perrong dök det upp en obehaglig överraskning. Den heter Parkslide och är en ytterst invasiv art.

Parkslide planterades i trädgårdarna på 60-talet och spreds snabbt. Växten behöver inte särskilt mycket näring.

För att inte parksliden ska ta fart och sprida sig på nytt blev Trafikverket tvungna att lägga på en extra förstärkt täckduk och ett tjockare lager asfalt. Parkeringen blev en miljon dyrare.

I Mälaren bekämpas Sjögull genom att vattenytan täcks över för att växten inte ska få ljus. Andra invasiva arter som finns i Eskilstuna är jättelokan, lupin och jättebalsamin. Alla hittills nämnda växter har planterats in i avsikten att förgylla den egna trädgården eller – när det gäller sjögull – trädgårdsdammen.

Att plantera in nya växter är inte helt okontroversiellt och det händer hela tiden. Jag har under de senaste åren sett åtminstone ytterligare två trädgårdsväxter på mark där de inte hör hemma men riskerar att konkurrera ut växter som vi vill behålla i vår svenska flora. Det är inte lätt att veta om växterna är klassade som invasiva eller inte och därför lätt att falla för frestelsen att låta dem stå kvar. Mördarsniglar är en sak, vackra blommor en annan!

Alla som har ”rådighet” över mark – inte bara som ägare utan också som arrendator eller liknande – har skyldighet att bekämpa invasiva arter på den mark de kontrollerar. Det tog fyra år för Sverige att genomföra EU-förordningen om invasiva arter men nu är det gjort. Sedan den 1 augusti 2018 kan den som ansvarar för marken och inte åtgärdar problemet dömas till antingen böter eller fängelse upp till två år. Brottet betraktas som allvarligt. Hur står det till med det praktiska genomförandet av förordningen?

Känner allmänheten till det? Hur ska privatpersoner kunna veta vilka arter som ska bekämpas? Och vad gör en privatperson som upptäcker en invasiv art men inte känner till vilken som ansvarar för marken?

På kommunfullmäktigesammanträdet den 24 oktober togs Miljöpartiets motion om invasiva arter upp till behandling. Förslagen i motionen är att:

 · Eskilstuna kommun gör en utredning av i hur stor omfattning det finns invasiva arter i kommunen

  • · Det ska finnas tydlig och lättillgänglig information om invasiva arter tillgänglig för Eskilstunabor
  • · Det ska finnas ett lättillgängligt sätt att anmäla om man hittar en invasiv art
  • · Kommunen erbjuder hjälp, eventuellt mot en skälig ersättning, med bekämpningen av den invasiva arten hos privatpersoner samt företag
  • · Kommunen bekämpar de invasiva arter som finns på kommunal mark

Svaret från kommunstyrelsen och beslutet från kommunfullmäktige blev: ”Jimmy Jansson (S) yrkar bifall till kommunledningskontorets förslag, innebärande att motionens förslag om att Eskilstuna kommun gör en utredning av i hur stor omfattning det finns invasiva arter i kommunen, förklaras besvarad. Motionens förslag om att det ska finnas tydlig och lättillgänglig information om invasiva arter tillgänglig för Eskilstunabor, bifalles och motionens förslag om att det ska finnas ett lättillgängligt sätt att anmäla om man hittar en invasiv art, bifalles. Motionens förslag om att kommunen erbjuder hjälp, eventuellt mot en skälig ersättning, med bekämpningen av den invasiva arten hos privatpersoner samt företag, avslås. Motionens förslag om att kommunen bekämpar de invasiva arter som finns på kommunal mark, förklaras besvarad samt att motionens förslag om att regelbunden uppföljning sker av invasiva arters utbredning, förklaras besvarad.”

Alar Kuutman (V) ansåg att kommunen också bör göra en utredning om i vilken omfattning invasiva arter finns i Eskilstuna. Jag skickar med en bild från 2015 som visar hur det såg ut då, i ett hörn av kommunen, nämligen på Viboön. Att utrota all jättebalsamin som fanns där lär inte vara gjort i en handvändning. Till slut blir det inte tusen blommor som blommar utan en enda i massomfattning.

ANNONS
Av Siv Aksila - Torsdag 24 okt 19:29

 

Klimatet? Bryr vi oss?

Hur ofta köper du snittblommor? Vet du varifrån de kommer?

I förra måndagens – den 14 oktober 2019 – Eskilstunakurir fanns det en intressant TT-artikel om levnadslön. Den anställde ska kunna äta sig mätt, försörja sin familj, bo drägligt och kunna lägga undan en sparad slant. Låter som en förutsättning för att Agenda 2030 ska bli mer än en pappersprodukt.

Sanningen är den att många, alldeles för många, av de människor som tillverkar produkter till oss, inte kommer i närheten av något som kan kallas levnadslön. Det som särskilt fångade mitt intresse var rosproduktionen i Etiopien där snittlönen sades ligga på en tredjedel av den lokala levnadslönen. De farmerna är knappast Fair Trade-certifierade.

På nätet är det framför allt Fair Trade som presenterar sig. Organisationen certifierar stora blomsterfarmer i Kenya, Etiopien och en rad andra länder vilket gör att de anställdas villkor är någorlunda drägliga. Det finns andra certifieringsorganisationer som FFP (Fair Flowers Fair Plants).

När buketterna kommer ut till butikerna kan kunden inte avgöra varken varifrån de kommer eller om de odlats av en certifierad odlare. Själva omslaget tas bort.

I Sverige säljs snittblommor för en så där 8 till 9 miljarder om året. Åttio procent av rosorna importeras från Östafrika. Från Kenya och Etiopien. De flygs hit.  Har afrikanerna verkligen tillräckligt med mark att släppa till för odlingar av det här slaget?

Jag googlar. Hittar flera gamla texter om hur mycket ouppodlad mark Afrika söder om Sahara har. Ett uttalande i SVT:s Klotet från 2010 får mig att dra på munnen. En grönsaksodlare från Tanazania lovar att Afrika ska föda resten av världen.

Vid samma tid som Hendry Mziray uttalade sig gjordes en uppskattning av odlingsbara arealer i världen. 94 miljoner hektar i området söder om Sahara anses odlingsbara och ligger inom sex timmars resa från närmaste marknad. Några rader längre ner i intervjun beklagar Hendry Mziray att bekämpningsmedel och konstgödsel är dyrt.

Tackar för den insikten. Nu när vi i väst förstört markens humuslager genom att odla samma grödor år efter år – då vill han att afrikanerna ta över samma brukningsmetoder och i sin tur förstöra de egna jordarna. Han känner säkert inte till skillnaden mellan ett skyfall på Österlen och ett skyfall söder om ekvatorn! På Österlen behöver du regnrock. I södra Afrika är regnen lite häftigare än så, och då är det en understatement. De dyrbara kemikalierna hamnar i vattendragen där fiskarna får problem med syretillförseln och dör vilket gör att fiskarnas nät blir allt tommare.

Det räcker inte med att de stora sjöarnas ekosystem förstörs. Fosfor förs också ut i haven utanför de afrikanska kusterna och sedan vidare med strömmarna över Indiska oceanen på ena sidan av kontinenten och mot Brasilien på den andra. Följden blir algblomning i de båda världshaven.

Och detta med att döda våra medpassagerare på planeten? Skadeinsekterna har en uppgift. Om inte annat så blir de fågelmat. Alltför ofta har det som Anne Sverdrup-Thygeson visade i Insekternas planet inte upptäckts hur stor betydelse en insekt har för ekosystemet innan det var för sent. Att utrota dem är ingen bra idé!

En del av optimismen berodde förmodligen på att klimatförändringen inte märktes så tydligt för tio år sedan. Nu blir perioderna med torka allt längre, samtidigt som skyfallen blir häftigare. Den intervjuade mannen kan ha ändrat åsikt åtskilliga gånger under den tid som gått. Men vi har inte gjort det. Vi fortsätter att importera frukt, grönsaker och snittblommor från Afrika. Snittblommorna borde vi klara oss utan.

Samma artikel – den från SVT – nämner också bristen på flygplan och flygplatser. Rosorna måste vara pigga när de kommer fram. Grönsakerna och frukten vara möjliga att sälja.

Problemet är löst. Åtminstone för Etiopiens del.

Flygplatsen i Addis Abeba har under 2019 tredubblat sin storlek. Kostnaden 363 miljoner dollar, lånades ut av kineserna som också stod för byggnationen. Flygplatsen kan nu ta emot 22 miljoner passagerare årligen. Lite rosor till Sverige är inget problem.

Men Herrejävlar. Ursäkta mig för uttrycket! Hur klimatsmart är det att odla blommor i planetens sydliga regioner, flyga dem hit och köra ut dem till affärerna? För att de ska vissna och dö i en vas? Vi som bor i lägenhet har inte ens en kompost att slänga dem i! Tänk efter!


Av Siv Aksila - Fredag 11 okt 20:11

 

En dag som nämndeman vid Tingsrätten. Ingen deckare precis. Långt ifrån så spännande som det låter. Ärligt talat – tråkigt men intressant.

Onsdag. Den tilltalade var fyllda fyrtio, målsägaren och vittnena i tjugoårsåldern. Och på andra sidan – ett gäng gamlingar. Tisdag. Ungefär samma fördelning.

Två dagar i sträck. Ändå plingade telefonen fyra gånger på raken i måndags. Fyra sms. Tingsrätten sökte nämndemän till extratingen nästa vecka. Måndag, tisdag, onsdag och fredag. Jag tackade ja till tre av dagarna. Två förmiddagar och en eftermiddag. Trots det plingade den till igen nu på eftermiddagen. Nu gällde det veckans enda återstående dag, torsdagen, men jag avstår. Två förmiddagar och en eftermiddag räcker. Jag är trots allt pensionär och en dag på tinget känns.

Det är hårda krav som ställs på oss. Fyra och en halvtimme utan kisspaus. I diskussionerna om Eskilstuna nya Tingsrätt ska dessutom toaletterna ransoneras, tycks det. Fyra och en halv timme utan rökpaus. Utan kaffe. Lunch efter målet som slutar halv två. Vi ska vara koncentrerade till max, sitta tysta och lyssna noga, göra anteckningar och se så engagerade ut som möjligt även om målet handlar om upprepade ringa narkotikabrott och drogfylla.

”Fy så hemskt,” sa syrran som menade att nämndemännen borde vara yngre.

Javisst, det kan jag hålla med om, och det är många som tycker samma sak men hur ska det gå till? Nämndemän ska vara empatiska personer. Skulle du vilja säga till din chef:

Att du måste sticka till tingsrätten nu, de behöver dig om en kvart. Någon har blivit sjuk eller inte dykt upp eller är också är någon jävig eller så har något annat, nästan vad som helst, dykt upp.

Att du vill tjänstgöra på tingsrätten två dagar i veckan två månader framöver?

Och vad säger du till hen när meddelandet om att målet ställts in kommer strax innan du ska gå hem dagen före – när chefen tvingats leta efter en ersättare både länge och väl?

Teoretiskt sett blir nämndemännen kallade till tjänstgöring tre dagar på våren och lika många dagar på hösten. Det fungerar för de flesta arbetsgivare. Men sedan har vi extrating, flerdagarsting och inryckning med kort varsel. Har du ett jobb som klarar av att hantera en sådan situation? Välkommen som nämndeman men kom ihåg att sedan – när du har suttit med och dömt den ene efter den andre för att hen kört bil utan körkort, drogpåverkad eller inte drogpåverkad, gång på gång, eller för att ha gått omkring med en kniv på stan, också det gång på gång, eller för att ha snott varor från ICA Maxi eller juveler av Strängnäs stift – när missat din chans att göra karriär bör du veta att du går miste om både semesterersättning och pensionsinbetalningar och att den snålt tilltagna ersättningen behöver användas som kompensation för det.

Att vara nämndeman passar däremot bra för pensionärer som vill hålla sig alerta för det är något visst med uppdraget. Cirklarna rubbas. Fördomarna bryts ner. Du får en helt annan bild av hur människors liv ser ut. Och de där småpengarna kommer väl till pass. 




Av Siv Aksila - Onsdag 9 okt 19:23

 

Intressant artikel om kolgruvorna i Spanien i Dagens Arbete nr 8/2019. Förtjänas att återges till er som inte har tillgång till tidningen.

I början på nittiotalet fanns det 234 registrerade kolgruvor i Spanien. Nu finns det bara en och den läggs ner 2021. Spanjorerna satsar 250 miljoner Euro för att det ska ske på ett rättvist och hållbart sätt. De som förlorar jobben erbjuds generösa pensionsvillkor eller skälig ersättning. Nya gröna arbetstillfällen skapas. Marken återställs. Men det stannar inte där.

Berredogruvan övergavs redan på nittiotalet och fylldes successivt med vatten. Nu har man upptäckta att vattnet värms upp nere under jord. Nu används den i ett bergvärmenätverk som gruvbolaget med EU-stöd, har byggt upp. Ett sjukhus och ett universitet i närheten värms upp. Snart skall bostäder ingå i kretsloppet.

Detta är bara ett bevis på att vi kan använda vår kreativitet för att klara omställningen. Mer sånt! Se till att Greta känner sig nöjd!

Av Siv Aksila - Söndag 6 okt 12:53

 

Visst går det framåt men politikerna hänger inte med.

När Kristersson & Co står och sjunger den eviga tillväxtens lov och prisar kärnkraften som världens räddning, borde de i stället sätta sig ner och tänka efter.

En global tillväxt på tre procent kommer att medföra att ekonomin blir elva gånger så stor i slutet på seklet. Hur skulle den tillväxten se ut?

När jag föddes fanns inga TV-sändningar. Inga persondatorer. Inget internet. Inga bärbara telefoner. Telefonsamtalen kopplades vidare i växlar vars personal mycket väl kunde tjuvlyssna på samtalet. Det var lätt att ta körkort men bilarna var få. Motorcyklar och mopeder var på modet och som Rosling påpekade: den som går vill köpa en cykel, den som cyklar vill ha en motorcykel. Följaktligen drömde människor om att bli bilägare. Om vi ska fortsätta samma resonemang, det som Kristersson för, så drömmer vi nu om att flyga våra egna privata plan.

I början på femtiotalet – när vi flyttade in – höll huset varmt med kaminer och vedspisen i köket. Centralvärmen blev ett lyft. Pannan eldades med koks. Grannarna gick över till olja. Vi flyttade. För ett par år sedan körde vi förbi huset och stannade till för att se hur det såg ut. Jag började gapskratta. Huset hade växt och når nu nästan ut till gatan.

På sextiotalet – när jag började bli medveten om vad vi åt – räckte tre hekto köttfärs till köttbullar åt fem personer. Två kilo strömming låter mycket men fisken var billig. Utfiskade hav har gjort den dyr. Jag vill minnas att när tomaterna blev en vanligare grönsak sockrade vi dem…

Att sy sina egna kläder är en lyx få förunnat. Vi uppmanas att laga dem men var finns tiden? Mamma sydde, stickade och virkade, under större delen av sitt liv sina kläder själv. Som barn kunde jag sitta vid en katalog från Ellos eller Haléns och drömma om färdigsydda kläder. Jag älskade mina Lee-jeans över allt annat och tänkte inte ens tanken att det gick att köpa ytterligare ett par.

På sextiotalet började hemmafruarna att ge sig ut på arbetsmarknaden. De började arbeta i branscher där inkomsterna var låga. Först städade mamma, sedan blev hon sömmerska på den enda textilindustrin i närheten, för att slutligen bli metallarbetare och tillverka skrivmaskiner. Hon gick i pension innan branschen säckade ihop och togs över av persondatorerna. Själv hamnade jag på Volvo CE i Eskilstuna.

För sina första inkomster köpte mamma en begagnad svartvit TV. Längre fram blev det en tvättmaskin. Vårt första kylskåp fanns i den lägenhet vi flyttade till i december 1967.

Då, när jag växte upp, tillhörde Sverige det Hans Rosling kallar medelinkomstländer. Under min livstid har vi flyttat upp ett eller ett par snäpp till, till höginkomstländerna. Vad innebär det?

Enligt en artikel från SCB, publicerad den förste januari 20016 och sökbar på nätet, har Sveriges inkomster femdubblats på de 66 åren mellan 1950 och 20016. Hur ser världen ut om vi ökar BNP elva gånger till år 2100?


Trump gick till val på att kolbrytningen skulle få ett uppsving men nu läggs kolkraftverken i USA ner. Enligt en artikel i SVD 191006, författad av Per Alestig, har 15% av USA:s kolkraftverk försvunnit sedan han fick makten och det ser inte bättre ut i framtiden. I EU insisterar polackerna på att fortsätta med kol för att slippa köpa rysk gas. Varför?

I början på sjuttiotalet var kärnkraft stort men det dröjde inte länge innan motståndarna vann gehör för sina synpunkter. Diskussionen om slutförvaringen är fortfarande aktuell. Helst där, inte här. Detsamma gäller brytningen av jordartsmetaller – helt nödvändiga för om framtidens människor ska få energi – helst där men inte här. Nu är frågan: hur stora skador blir det inom brytningsområdet? Och inte att förglömma – det behövs ny teknik att utvinna metallerna; vi måste vara rädda om vattentillgångarna. Men är det inte bättre att vi håller koll på hur brytningen går till än att vi överlåter det till länder som struntar i vilket?

I jämförelse med sol och vind är kärnkraft en dyr energikälla med ett avfall som mänskligheten måste ha koll på lång tid framöver.  

Visst går det framåt men politikerna sitter fast i det förflutnas dyngpöl.


Presentation


Mänskligheten måste lära sig att tänka. Jag försöker

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Tänkaren med Blogkeen
Följ Tänkaren med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se