Inlägg publicerade under kategorin hälsa

Av Siv Aksila - Lördag 24 aug 21:26

Min makes resa till Finland började inte särskilt bra. I samma ögonblick som Sussis (Suzuki Swift årgång 2007) front passerade garageporten började den gå ner och fastnade i takräcket. Varför? Jag tänker inte ställa frågan. Hur stor skadan på garageporten är vet jag inte men takräcket lär vi få skrota. Resan till Stockholm gick däremot, enligt rapporten, bra.

Ensam hemma i flera dagar, kanske till och med en  hel vecka. Det var ett bra tag sedan. En bra chans att testa vegetariska och laktovegetariska recept.

Men inte idag, tänkte jag, men vad gör man när nyfikenheten tar över? Jo, ser till att hela köket hamnar upp och ner.

Som vanligt hade jag svårt för att följa receptet. Hur mycket är två morötter? Jag skalade och rev 300gram. Eftersom morötterna var små blev det betydligt fler än två. Skalade två lökar, skar itu dem, och stoppade ner dem i matberedaren för att slippa hacka dem.

Brynte de rivna morötterna och löken som skulle ha hackats, i olja, insåg att jag inte hade oregano den här gången heller och bytte som vanligt ut den mot dragon, hällde på buljongen men inte två skalade och hackade tomater utan en slatt krossade tomater ur en burk – använder resten i morgon – lät det hela koka i tio minuter, hällde över alltsammans i matberedaren, körde några varv, hällde tillbaka soppan i kastrullen, la till en slatt grädde – 4dl mjölk lät som om soppan skulle bli vattnig. Provsmakade. God.

Av oss från arbetarklassen betraktas soppa som en ensamrätt, inte en förrätt, och som huvudmål håller min morotssoppa knappast – om man inte fyller på med en skvätt linser förstås – och om fyra personer ska äta av soppan måste både mängden morötter och lökmängden dubbleras. Om den inte serveras som förrätt.  

Men god var den, morotsoppan. Jag älskar morötter.

ANNONS
Av Siv Aksila - Lördag 3 aug 10:28

 

Min utomordentliga hjärna minns. Den har hållit på med att samla uppgifter om verkligheten ända sedan jag föddes och talar om för mig att jag inte kan ha samma kläder på mig när temperaturen är minus tjugofem grader som när det är tjugofem grader varmt ute. Bra!

Hjärnan talar också om för mig att rötterna, stenarna och andra ojämnheter som finns längs stigen till toaletten på ön, innebär en risk. Nu har jag gått där många gånger sedan jag kom dit första gången, och på något outgrundligt sätt måste hjärnan ha lärt sig att hålla redan på alla snubbelriskerna och dirigera fötterna rätt. Däremot har den inte lärt sig klivet ner vid strandkanten – det har visserligen funnits där lika länge men inte varit problematiskt tidigare. Just nu är jag utschasad efter två veckors vistelse på ön. Hjärnan har varit på helspänn och sett risker överallt. Den ser banne mig en fara i att motorsågen inte ligger inlåst i boden.

Hjärnan delar generöst med sig av sina samlade erfarenheter men det är inte alltid till gagn för mig som person. Ibland minns den sådant som borde glömmas.

Någon gång på åttiotalet satt jag på en buss i Stockholm när en kille snett bakom mig höjde rösten och gick upp i mitt eget pipiga röstläge. Jag studsade till. Trots att mobbningen var ett avslutat kapitel sedan trettio år tillbaka reagerade jag fortfarande. Jag blir sårad när någon uttalar sig om min röst, som jag borde ha gjort något åt – och som jag försökte göra något åt – men min käre make begrep inte vitsen med övningarna. Så nu kan han säga till mig att inte skrika trots att jag inte skriker utan bara är så trött att rösten brister.

Alltid är det någon som sagt fel saker vid fel tidpunkt och sårat mig. Jag minns alldeles för mycket av allt detta men finns det någon orsak att fästa sig vid det? Personen hade kanske en dålig dag eller hade råkat ut för något som störde hens humör och förmåga att uttrycka sig. Min man kände sig kanske provocerad av något jag sagt utan att tänka igenom det ordentligt och sa något som sårade mig, men han får till skillnad från de andra veta det. Det finns mycket hjärnan kan haka upp sig på.

Under mitt liv har jag tagit ett antal tvivelaktiga beslut. Jag borde t ex ha börjat plugga i Lund efter gymnasiet trots att jag inte hade en aning om vad jag skulle med studierna till. Men det kan jag inte göra något åt längre. Det finns mycket av det slaget.

Under åren som gått har min utomordentliga hjärna plågat mig genom att ta upp sånt där, gång på gång, den har kört alltsammans i ekorrhjulet och bara bytt ämne när det passat för att sedan återgå. Det är jävligt tjatigt och den enda som hör mina tankar är jag själv.

Att fortsätta att älta gamla misstag och förolämpningar när det inte längre går att skälla ut personerna i fråga är meningslöst självplågeri men att komma ut ur en sådan cirkelgång är oerhört svårt. Hjärnan måste sysselsättas med annat. Lära sig att packa ner vissa ämnen och ställa dem åt sidan. Packa ner dem gång på gång, dessutom, för de poppar upp som gubben i lådan så fort de får en chans.

Andningsövningar. Meditation. Aforismer. Fysisk träning. Cykling är oerhört bra. Att prata väder med grannen. Städa. Korsord. Spela gratisspel på nätet. En bra bok. När jag mådde som sämst läste jag Dick Harrisons Stora döden. Skönlitteratur fungerade inte. Hur många gånger jag läste om samma sida vet jag inte. När jag efter fyra veckor blev tillfrågad om jag ville fortsätta att vara sjukskriven svarade jag att det vågade jag inte - jag var inte säker på att någonsin komma tillbaka om jag stannade hemma. 

Det tog flera år innan känslan av att vara utlämnad, utpekad och föraktad försvann. Och självförtroendet kommer aldrig att bli detsamma. 


ANNONS
Av Siv Aksila - Söndag 23 juni 14:07

 

Vad är kroppsbudget? Jag googlar och hittar en recensent som också skulle ha velat ha ett svar på frågan. Ämnesomsättningen ingår, det förstår jag av texten men vad mer?

Personligen skulle jag ha kunnat avstå från avsnittet om djuren, förutsatt att Lisa Feldman Barrett gett mig en djupare insikt i vad hon avser med kroppsbudget. Min metallarbetarhjärna klarar inte riktigt av att göra en analys av begreppet på egen hand.

Annars är det mycket jag håller med henne om. En och annan pollett hamnade på ett annat ställe än tidigare.

Nu vet jag varför det är viktigt för mig att hålla begreppet Olofströms kommunala skolor utanför. Att det tillsammans med en del andra mera bagatellartade upplevelser (som att jag när jag varit duktig, och torkat golven hemma utan att bli ombedd att göra det, fick kritik för att skurtrasan inte blivit urvriden utan låg i botten på skurspannen och skulle börja stinka) ledde fram till ett vuxenliv där jag kategoriserades som ”depressivt lagd”.

Numera vet jag att det värsta jag kan göra är att kritisera de aktiviteter jag tycker om för att något är galet. Ingenting blir bättre av kritiken men jag far illa.

I morse fick jag i all hast uppleva hur rätt Barrett har när hon menar att känslor skapas av hjärnan.

Vi var ute på en cykeltur. Min man skulle just passera ett av de nedlagda gamla järnvägsspår som finns lite överallt i staden. Ett tåg kom bakifrån. Mitt hjärta hoppade högt av skräck. Jag såg framför mig hur Heikki mosades. Som tur var överröstades mitt skri av dånet från tåget som ju alltid går parallellt med vägen numera och har gjort det sedan långt innan jag flyttade till Eskilstuna.

Men varför reagerade jag på det viset? Jag har blivit en rädd gammal tant sedan benet vek sig och jag ramlade omkull med cykeln några meter framför ett bildäck. Ramlade omkull gjorde jag också för några år sedan, just när jag passerade en av alla dessa nedlagda järnvägsspår; spåret var halt och cykeldäcket gled ner i det. Den gången gjorde jag mig illa, och det minns hjärnan…

Vad göra? Jag följer rådet och kallar händelsen för tantskräck. Eller ska jag kalla det inbillningsskräck? Om jag hånar min egen rädsla kan jag förhoppningsvis få hjärnan att inse att den har gått för långt.

Men jag skulle vilja veta – eller kanske förstå – mera av resonemanget om depression. Jag har tagit vanan att lägga mig ner en stund efter lunchen, lyssna på en avslappningsskiva, och undvika att tänka på någonting alls. Det är bra. Liksom att det inte alls är dåligt att det regnar ute. Att det regnar ute är en förevändning att läsa en bra bok. Att det inte regnar är en god orsak att få en nypa frisk luft och lite motion. Bådadera en viktig förutsättning för ett rikt liv.

Men hur tacklar jag ledan som uppstår när den ena dagen är alltför lik den föregående?   

Av Siv Aksila - Måndag 17 juni 21:45

 

Håller på att läsa Lisa Feldman Barretts ”Så skapas känslor”. Räckte med att jag såg titeln för att den skulle intressera mig. Intresserar mig gör däremot inte alla nya ord som inte ens finns i ordlistorna. De försvårar läsningen. Men ämnet är intressant.

Du håller säkert inte med henne när hon förklarar att känslor är inlärda. Men det gör jag.

Om du själv är rädd för åskan och skrämmer upp ditt barn när åskan kommer, du kanske väcker hen mitt i natten för att det åskar, då lär du barnet att vara rädd för åskan. Jag blev aldrig väckt som barn. Åskan är vacker, spännande, fick som vuxen lära mig att inte gå över öppna ytor när åskan dånar rakt över huvudet. Det sägs vara farligt.

Jag är inte rädd för mörker; närmaste vägen till en av mina lekkamrater gick genom skogen. Varken mörker, åska, spindlar eller ormar skrämmer mig. Behövs det ställer jag mig upp och talar inför publik. Jag är inte rädd för att gå ut ensam. Varken i skogen eller på stan. Eller borde jag skriva att jag inte var?

Åren går. Balansen är brutalt mycket sämre numera. Synen är sämre. Det där med att gå i mörker är inte lika roligt längre. Inte för att jag är rädd för att någon ska överfalla mig utan för att jag inte vill snubbla. För femton år sedan hoppade jag upp och fortsatte gå. Nu gör det ont.

Vristerna och knäna viker sig. Knixar. Det händer när jag går nerför trapporna, när jag går över gatan. Hittills har jag bara ramlat en gång men det var för att jag höll på att kliva av elcykeln precis när vänsterknäet vek sig och drösade i backen med cykeln. Det tog tid att komma upp. Gjorde jävligt ont. Bilisten som kom bakom mig tillhörde som tur var den beskedliga sorten som håller 30-gränsen, så jag klarade mig, men det är långt ifrån alla som kör försiktigt på gatan utanför vårt hus. Jag skulle kunna berätta skräckhistorier om hur de far fram men det får bli en annan gång.

Hur som helst. Jag blev rädd. Vågade inte kliva på cykeln igen. Vågade knappt kliva på eller av min låga 26”-are, utan inhandlade en trehjuling som höll på att skrämma livet av mig..

Ni hör hur det låter? Dags att cykla tills rädslan försvinner.

Om du vill göra ditt barn en tjänst. Tala om för hen att hen är glad och lycklig och försök att bevisa det på olika sätt. Det varar ända tills den dag då livet gett hen tillräckligt med stryk för att revidera uppfattningen. För även känslor anpassar sig efter livets alla krumbukter.





Av Siv Aksila - Torsdag 23 maj 12:15

 

Klimatet och migrationen. EU-valets viktigaste frågor. En farlig kombination. Den senare förebådar konflikter som kommer försvåra den omställning som krävs för att stoppa den pågående uppvärmningen av planeten. I en tid när vi behöver ta oss samman och spara på jordens resurser hotas vi av att det största slöseriet av alla, krigen, förvärras. Fattigdomsbekämpning vore en utmärkt lösning men alldeles för många tjänar alldeles för mycket pengar på att tillverka vapen för att det ska bli av.

Peter Lundgren, SD-s toppnamn i EU-valet, kritiserar kineserna för deras stora utsläpp av koldioxid. Samtidigt glömmer han bort – eller rättare sagt; han nämner inte – orsaken till kinesernas stora utsläpp. Att vi i väst köper varor från dem. Utan vår handel skulle det se lite annorlunda ut men jag tror inte att det skulle vara bättre. En stor del av världens solpanelsproduktion sker i Kina. Själv skulle jag vilja veta mer om hur kineserna löser miljöproblemen som uppstår i produktionen.

Om vi tar konsekvenserna av Lundgrens resonemang, utan att abrupt byta livsstil, så måste allt det vi köper från Kina göras någon annanstans. Tar vi hem produktionen till Sverige behöver vi mer arbetskraft och den måste importeras och det är inte så populärt, eller?

Om vi ska producera alla varor som köps från Kina här hemma behöver vi dessutom mer el. SD:s lösning är kärnkraft men att slänga upp ett kärnkraftverk är inte gjort i ett huj. Det är just nu den dyrbaraste formen av el.

Jag vet inte hur stor del av Stockholms tak som är lämpliga att montera upp solceller på, men taken är många så det borde vara en hel del. Elen det genererar kan gå direkt ut till förbrukarna. Använder vi däremot kärnkraftsel måste, enligt branschen, ledningsnätet byggas ut. Det behövs förmodligen ändå men innan vi ger oss in på en utbyggnad av kärnkraften måste vi 1/ lösa avfallsproblemet och 2/ eliminera framtida krigshot. Just nu är det mycket ambitiöst men ett par träffar på kärnkraftverk kan få katastrofala följder för mänskligheten.

Forskning och nya produktionsmetoder ger oss en tidsfrist. Låta oss fortsätta att konsumera allt ifrån kläder till flygresor i en allt våldsammare spiral av habegär. Så resonerar det stora flertalet av partierna. En dag kommer mänskligheten att inse hur fel de har.

Vårt ekonomiska system bygger på ständig tillväxt men jordens resurser är ändliga och vi har ingen planet B till vårt förfogande. På sikt måste ekonomin bli cirkulär.

Innan vi kommer dit kommer det att finnas fler metoder att använda solenergin, det är jag övertygad om, men övergången blir svår. Särskilt som alltför många fortfarande är beredda att satsa stora pengar på fossil produktion. Den tiden borde vara förbi.

Dessutom är det inte bara klimatet som är hotat utan också den ekologiska mångfalden och även om jag vill se Lundgren och Åkesson pollinera äppelträd och jordgubbsplantor för hand, så tror jag inte att det är en framgångsrik metod. Småkrypen behövs.

Jag vill inte påstå att MP har lösningen på alla problem. Vi har alldeles för få representanter i Sveriges riksdag för att regeringsarbetet ska bli framgångsrikt. Där kompromissar vi oss in i döden. Att bilda ett nytt parti, som kamraterna i Vändpunkt gjort, löser inga problem. I riksdagen är det enbart resultatet som räknas och resultatet är beroende av det antal ledamöter varje parti erhåller vid de allmänna valen.

Också i EU-parlamentet är det maktfördelningen som får sista ordet. Vilka ska partiernas delegater samarbeta med? Orbán? Polackerna? Le Pen? Macron?

Innan du går till vallokalen borde du kolla upp vilken grupp det parti du tänker rösta på tillhör och vilka grupper de oftast samarbetar med. EU är kompromissernas paradis.

Att vi har olika åsikter är en sak men framtiden borde angå alla. Kampen börjar här och nu. För dig och dina barnbarn.




Av Siv Aksila - Lördag 2 mars 18:42

 

Diabetes är bra. Har du diabetes åker du på en gräddfil in i det svenska sjukvårdssystemet. En läkare blir ansvarig för vården. Inte den läkare som för tillfället råkar ha en kvart över.

Om du får problem med fötterna så har du goda förutsättningar för att få hjälp. Ortopediska inlägg är gratis. Du får hjälp med en rad andra åkommor som enligt mitt förmenande inte har särskilt mycket med diabetes att göra. Min man fick t ex hjälp med sin psoriasis och hjälp med att sluta röka, samtidigt som de undersökte hans diabetesproblematik.

Min brors diabetesläkare skickade honom till ortopeden som gjorde skor till honom. Skor som tog hänsyn till att hans ena ben blivit längre efter en knäoperation. Jag missunnar inte honom skorna – tvärtom – men det hade inte med diabetes att göra.

Min Hallux Valgus är en ärftlig åkomma men jag måste ändå betala för skoinläggen. Men det är inte det värsta. Det värsta är att ortopedteknik inte förstår att både inläggen och fötterna måste få plats i skorna.

Hallux valgus är ingen sjukdom utan en genetisk avvikelse. Eller något ditåt. Det kan i och för sig diabetes också vara, men diabetes har en fördel. Den måste behandlas hela tiden. Alla åkommor som kan ha ett samband med diabetes måste omhändertas. Varje möjlighet att förbättra hälsan – t ex genom att sluta röka – måste tas till vara.

Mina problem med hallux valgus började med värk i ischiasnerven. En och en halv timmes lågintensiv fysisk aktivitet om dagen var för mycket. Det handlade inte om någon tävlingshysteri, utan om ett behov att röra sig för att må bra.

”Hälsporre,” sa läkaren och ville att jag skulle gå på tå. Jag vet inte varför jag skulle kunna göra det. Jag har aldrig gått i den typ av skor som kräver dylika övningar. Han skrev ut antiinflammatorisk medicin och sa till mig att gå till en sjukgymnast. Vilket jag till slut gjorde. Det var sjukgymnasten som såg till att jag hamnade på ortopeden. Varför inte sätta in värken i ischiasnerven i ett sammanhang där Hallux valgus ingick?

Mina fötter, knä och höfter ingår i ett paket. De är allesammans delar av min kropp. Jag har problem med dem. Dessutom har jag problem med huvudvärk.

Huvud och nacke ingår i det andra paketet. Huvudvärken beror – som jag ser det men jag är metallare, inte läkare – på en kombination av ensidiga arbetsuppgifter, tunga lyft och ett fall på halt golv. Huvudvärken har olika karaktär. Ibland urjävlig, ibland lätt, ibland av mera psykisk art.

Länge. Väldigt länge. Från det att medicinen lanserades fram till årsskiftet 2018/2109 använde jag treo mot huvudvärken. Det är den enda medicin som hjälpt. Ända tills jag beslutade mig för att också det var en lögn. Mot min huvudvärk finns ingen bot eller bättring.

Arbetarkärringar av mitt slag har en viss benägenhet att få huvudvärk pga förslitningsskador. Vi använder treo. Somliga överdoserar med vin. Blodet blir tunt. Koagulerar inte. Vi får lätt blåmärken.

Frågade ortopeden mig om min användning av treo/alkohol före operationen? Nej. Sommaren 2018 var varm. Det var lätt att ta några öl extra men de frågade bara om rökning, vilket mig veterligen inte förtunnar blodet.

Hur lång tid måste jag avstå från treo/alkohol för att blodet ska bli tillräckligt tjockt för en lyckad operation? Hur skulle jag veta det? Det hade varit meningsfullt att testa blodet före operationen.

I höst fyller jag 69 år. Jag har inte fått någon grundlig hälsoundersökning sedan 1990 – därefter tog borgarna bort det ekonomiska stödet för företagshälsovårdar som sysslade med sjukvård och förebyggande aktiviteter – och jag vet ärligt talat inte vad jag ska söka för. Är det för tunt blod? Fötter? Knän? Höfter? Svanken? Huvudvärk? Armbågen? Fingrarna? Depression? Föreligger det risk för benskörhet?

Ärligt talat. För den som sköter sig är det en fördel att ha diabetes. Hen får en läkare att ställa frågor till. Det får inte jag. Men varför skulle jag inte ha diabetes? Det är ingen som har testat det.






Av Siv Aksila - Fredag 15 feb 21:44

 

Jag har sagt det förut. Vi måste värna om humlor och bin, våra kära medarbetare som pollinerar ungefär 70% av de grödor vi äter. Utan dem får vi varken jordgubbar, äpplen eller tomater.

Jag har sagt det förut. Socker är ett gift. Sockret gör oss feta. Sockerbetsodlarna borde snarast övergå till att odla nyttigare produkter. Det har jag sagt. Jag har också, tror jag, kanske inte officiellt, men långt inne i min själ, hånat människor som kräver att sockret ska vara ekologiskt odlat. Eftersom moderna människor inte behöver något socker.

Att vi får en kick av socker beror på att stenåldersmänniskorna då och då, kanske alldeles för ofta, behövde ett snabbt energitillskott och då var naturligt socker precis rätt. Naturligt socker är fortfarande rätt vare sig man med det menar honung, vindruvor eller äpplen. För oss som inte behöver rusa iväg från ilskna mammutar eller överleva svältsituationer är äpplen bäst medan raffinerat socker är farligt. Mer än farligt.

Men om man nu måste göra en kladdkaka, eller vad det nu är, och insisterar på att en dylik inte går att göra utan raffinerat socker – kan inte ni som förstår er på sådant hitta på ett recept på dylika kakor gjort på naturligt socker? – men om du nödvändigtvis måste äta dig fet på raffinerat socker – då bör det vara ekologiskt! För pollinerarnas skull.

SVD 15/2 2019: EU har nyligen mycket förtjänstfullt beslutat att i princip förbjuda tre neonikotinoider, bekämpningsmedel som är farliga för honungsbin och andra pollinerare.

Men så sker något för oss helt otänkbart. Kemikalieinspektionen ger sockerbetsodlare i Skåne dispens att använda Gaucho WS 70 som innehåller imidakloprid, ett av dessa tre förbjudna ämnen. I beslutsunderlaget motiverar de faran med att inte få använda Gaucho WS 70:

”Utan möjlighet att använda imidakloprid för betning av sockerbetsutsädet försvåras bekämpningen av skadeinsekter och skördenivån beräknas sjunka med i genomsnitt 10 procent.”


Sjukt. Helsjukt. Men varför?

För att du envisas med att dricka sötade läskedrycker, äta kladdkakor och donuts, Ahlbergs bilar och smågodis, för att du äter en mängd onyttigheter – och därtill triggad till det av diverse TV-program som fullkomligt häver ur sig den ena produkten gjord på raffinerat socker efter den andra, i stället för att hitta tillbaka till det naturliga fruktsockret som våra kamrater pollinerarna erbjuder oss.


Är det inte bättre att bin och humlor överlever så att dina barnbarns barnbarn kan plocka äpplen, plommon och päron från träden? Och njuta av den naturliga sötman?


Av Siv Aksila - 30 oktober 2018 10:26

Jäklar vad jag studsar till! En enda fabrik använder 2% av Sveriges elproduktion! Och släpper dessutom ut en växthusgas, PFC, som förstärker växthuseffekten och kan orsaka skador på lever och lungor. Jag får dåligt samvete för att jag svepte något enstaka gram runt söndagslunchens lax, men gott blev det, och minns det sena nittiotalet när jag och mina kolleger på Volvo CE maskerade axlar och transmissioner med folie som sedan hamnade på Lilla Nyby tillsammans med tejp och annat brännbart material. Själv använde jag bara folien på områden där inget annat material tagits fram – det kom senare – medan flera av mina arbetskamrater envisades med att använda den för att förenkla det egna arbetet. De lyssnade inte på mina förmaningar.


Nu handlar artikeln i Kurren om något annat. Aluminiumsmältverket Kubal i Sundsvall ägs av ryssar och hotas av amerikanska subventioner. 500 personer riskerar att bli av med jobbet. Illa men hur illa?


Jag googlar. Wikipedia är ett fantastiskt instrument. Kubal producerar 134 000 ton aluminium om året. Min foliebit lär inte märkas men när den går till återvinning behövs bara 5% av energin. Något att tänka på. Särskilt för er som inte har lärt er att ta med engångsgrillarna hem från naturen.


Självklart måste all aluminium i framtiden återvinnas. Mänskligheten kommer inte att ha råd att slösa med energi på det här sättet.


Presentation


Mänskligheten måste lära sig att tänka. Jag försöker

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Tänkaren med Blogkeen
Följ Tänkaren med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se