Inlägg publicerade under kategorin miljö

Av Siv Aksila - Söndag 17 nov 15:30

 

Ingenting förblir som det är.

Att Gustav II Adolf dog i Lützen den 6 november 1632 är visserligen ett oomkullrunkeligt fakta men i övrigt är fakta en tämligen flytande företeelse.

Om jag inte minns fel – minnet har en förmåga att ändra sig efter det som händer senare i livet – så påstod mina läroböcker att homo sapiens ursprung låg i Asien och att neanderthalarna tillhörde en underlägsen ras. Eller något sådant. Hur många skriver under på det idag?

Ännu värre är det med nutidshistorien. Den information som du fick förra året kan vara/är oftast/ helt inaktuell nu. En tropisk cyklon slår på några timmar ut en välmående ö-nation. En jordbävning raserar på ännu kortare tid samhällen och om den inträffar till havs kan tsunamivågor drabba miljontals människor.

För att kunna ha en uppfattning om verkligheten måste vi använda den information vi har till vårt förfogande och generalisera och då gäller det att informationen står på en stabil grund.

 Vi säger ”bränderna i Australien” men vad betyder det?  Att hela Australien brinner? Ett förverkligande av Cormac McCarthys Vägen? Kan det sluta så illa?          

ANNONS
Av Siv Aksila - Lördag 9 nov 12:43

På lördagens (den 9 november) ledarsida i Svenska Dagblads utsätts Greta Thunbergs familj för ännu ett påhopp. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Jag brukar inte bry mig om dem men nu har jag fått nog.

”Greta behöver franska föräldrar,” skriver Susanna Popova. Franska barn är snälla och gör som de blir tillsagda eftersom föräldrarna förklarar vad de har gjort för fel och hur de ska vara.

Och ingen har förklarat för Greta att man inte lägger sig i vuxnas angelägenheter. Illa! Illa!

Susanna Popova har inte satt sig in i bakgrunden. Eller också så struntar hon i den.

Du säger inte till ett barn med Aspbergers syndrom att syssla med något annat än det som intresserar hen. Det fungerar inte. Men Aspbergers finns kanske inte i Frankrike?

Själv säger jag Heja Greta! För hon har rätt. Vi måste ta itu med omställningen till ett fossilfritt samhälle här och nu.

ANNONS
Av Siv Aksila - Fredag 8 nov 17:49

 

Jag är nog lite galen. Om det nu är något nytt. Tror inte det. De flesta i min situation, pensionär med hyfsad tillgång till pengar, skulle passa på att åka söderut vid den här tiden på året för att njuta av värmen.  Själv ugglar jag i novembermörkret, borde åtminstone titta på pantbanken eller följa serierna som går på TV. Eller titta på kunskapskanalen. Inte ens det gör jag.

I stället har jag suttit en stor del av dagen och sökt efter information om Etiopien, Kenya, Syd- Sudan och Somalia. Varför? Bortåt en miljon människor i de fyra länderna som är kända för torka och annat elände, har drabbats av skyfall som varat – eller kommer att pågå – i en så där sex veckor med översvämningar som följd. Den boskap som klarat torkan dör. Människor tvingas på flykt.

En katastrof. Javisst. Men vilket av länderna har bäst förutsättningar att klara katastrofen och varför?

Hur mycket jag känner till? Lite om alla fyra länderna utan att veta mycket om någon av dem. Jag har varit fascinerad av Kenya ända sedan jag läste Tandbergs Brun mans Afrika. Ngugi Wa Thiong´os ”Om icke vetekornet” är fortfarande en av mina skönlitterära favoriter även om han numera har hårda konkurrenter i Nigeria.

Afrika ansågs vara på marsch framåt redan för några år sedan. Bra! Men jag ville veta mer. Hur? Var? 2018 kom Anders Bollings/Erik Esbjörnssons Miljardlyftet ut. Ett svar, trodde jag. Inte. Vad säger de?

Afrika måste börja där alla andra började. Med att utveckla jordbruket. Hur? Inget svar.

Det finns två riktningar. Att storföretag i de rika länderna, eller i länder som av någon orsak inte anser sig kunna försörja sin egen befolkning med de egna odlingarna – arabländer, Kina med flera – satsar pengar på enorma plantage. Snittblommor. Frukt. Grönsaker. Klimatkompensation i form av trädplanteringar. Verksamheter som tvingar bort småbönder utan juridiska bevis på ägandet – vilket är det normala i Afrika.

Den andra inriktningen är att Afrikas småbönder får en chans. Vi-skogens verksamhet med agroforestry är ett alldeles utomordentligt exempel på hur uppdraget borde hanteras.

Att Afrikas regeringar föredrar den första lösningen är både beklämmande och skrämmande.

Migrationen till städerna – och till utlandet för de som har lite kunskap om hur det ser ut i stora vida världen – framhålls som en lösning på gruppkonflikterna. Är det något att lita på? När klansamhällena överlever i utlandet? Även i Sverige.

Och sedan det här med att Afrika kan ersätta Asien som producent av de rika ländernas billiga varor? Är det en lösning? Måste vi fortsätta med den förödande konsumismen för att Afrika ska få en chans?

Västvärlden borde ha dåligt samvete för hur Afrika behandlats i det förflutna, eller hur? Slaveriet. Kolonialismen som skapade omöjliga gränser. Plundringen av råvarorna….

Var finns de röster som försvarar Afrikanernas intressen? Inte här. Inte där.

Av Siv Aksila - Lördag 2 nov 16:44

Klimatkompensation. Halkade in på ämnet när jag kollade upp landgrabbing i Afrika. Enligt Omvärlden – en digital tidning som ägs av Sida – satsade svenska myndigheter under en tioårsperiod 20 miljoner kronor på att klimatkompensera flygresor utan att de har fått det i uppdrag. Myndigheterna ska satsa pengar på det de har i uppgift att sköta, inget annat. Naturvårdsverket fick nej av riksrevisionen när de ställde frågan. Andra har inte ställt den utan klimatkompenserar i tron att de gör rätt.  


Klimatkompensation tillkom som ett instrument för att få ner utsläppen, efter att Kyotoprotokollet skrivits under 1997. För att kontrollera verksamheten lades ett krav på certifiering. Jag har hittat fyra olika certifieringar. Clean Development Mechanism, Gold Standard,VER (voluntary Emission Reduction) ochPlan Vivo.


Gold Standard startades av bl a WWF och Greenpeace, har godkänts av ett stort antal miljöorganisationer, och kontrolleras av oberoende revisorer. Anser sig vara socialt ansvarstagande. Låter som det bästa alternativet.


Om vi nu bortser från sådana enkla faktum som att klimatkompensation inte fungerar – när pengar satsas på sol- och vindenergi innebär det i allmänhet att mer energi produceras, inte att smutsiga kolkraftverk läggs ner och att det är ett sätt för oss att fortsätta med business as usual – är det bekymmersamt att privata företag med vinstintressen står för det praktiska arbetet.


Energimyndigheten satsar pengar i Green Resources trädplantering i Uganda. FN har godkänt klimatnyttan av det MEN vem kontrollerar att hanteringen går rätt till? Förmodligen samma ugandiska regim som är mer intresserad av utländska investeringar än av att försvara de egna böndernas intressen.


Tricorona är ett annat av de företag som gett sig in i branschen. De har tre projekt P G. Biomassa i Indien, trädplantering i Panama och spisar i Ghana.


Zeromission är mer intresserat av att visa sitt eget resultat än att ange vad de satsar i, verkar det som.


Också Vi-skogen kom upp när jag googlade på Klimatkompensation. Och det är klart – att om inte klimatkompensation vore ett sätt att komma från det egna ansvaret – skulle jag hellre ge pengar dit än till ett kommersiellt företag.


Vi-skogen bedriver ett agroforestryprojekt i Östra Afrika. De planterar träd, lär ut hur man kan dra nytta av trädplantering och kombinera den med odling. Det är ett utvecklingsprojekt och som månadsgivare får jag regelbundna rapporter om vad som händer. Jag dumpar inte mitt dåliga samvete utan hjälper till att skapa utveckling.


Av Siv Aksila - Onsdag 30 okt 20:31

 

Klimatkompenserar du?

Klimatkompensation är ett intressant modernt fenomen, sprunget ur ett nittiotal när vi – gemene man som du och jag – inte riktigt trodde på en klimatkris men ändå tog till oss kritiken - det var ju vi och några andra som hade kört bil lite för mycket, det insåg vi, men jag hade inte en aning om att vi 2019 skulle flyga tre gånger per år.

Själv har jag inte flugit en gång per levnadsdecennium men så är jag också lite efterbliven, på ett eller annat sätt, jag vet inte vilket, men förmodligen är det en kombination av generationers snålhet för att jag och de mina ska vara där vi är – dvs bara vara en liten del av mänskligheten – och en omedveten insikt om att mänskligheten är på god väg att utrota sig själv – men i så fall är den väldigt omedveten.

Hur som helst så minns jag en scen från den tiden när jag var vad Peter Danngren kallar extremist. En lördag. Vi satt som vanligt nere på Stjärnan och drack kaffe med kaka (kakan kostade 50 öre och köptes hos grossisten mitt emot).

Nå, vi satt där och fikade. Jag och en av de andra medlemmarna var arbetslösa och gick på samma AMU-utbildning i Ronneby. Han fick jobb efter den, jag fortsatte kampen mot arbetslösheten ett tag till. Först nu förstår jag varför.

1982 – när jag blev arbetslös hade inte arbetslöshetsersättningen uppgraderats på ett bra tag. Sverige hade som ni säkert minns, haft en tämligen tandlös borgerlig regering ett tag. Min inkomst halverades plötsligt och jag kontrade med att i likhet med mina förfäder dra åt svångremmen och prioritera det som borde prioriteras. Kostnaderna för bostaden och partiet.

Skratta gärna åt mig men det var den ordningen som gällde. Det tog mång år innan jag lärde mig att billigast inte alltid var bäst, att mycket ibland blev för mycket, och än idag flyttar jag ingenstans utan min frys.

Kläder var inte prioriterat. Kläder har aldrig varit något prioriterat. I gymnasiet använde jag ett par jeans per år. Har du inga andra kläder? Frågade en av grabbarna längre ner i trappuppgången. Jo, men bara ett par jeans och det andra paret – eller paren, det är ärligare att säga – undvek jag. Jag älskade mina Lee.

Men nu har jag kommit långt bort från berättelsen. Vi satt där, på Röda Stjärnan i Karlshamn, och killen som fick jobb efter AMU började prata med en av kamraterna i ledningen, vem minns jag inte, om att han behövde minska sitt frivilliga bidrag till partiet. Ekonomin var så urusel att han bara hade en vinterjacka.

Att jag minns situationen berodde på att jag aldrig i hela mitt dåvarande liv hade haft mer än en vinterjacka. Det hade aldrig fallit mig in att en extra jacka behövdes.

Men vad har det här med klimatkompensation att göra?

Jag ville bara tala om att det har funnits ett annat Sverige. Ett fattigare land vars invånare flydde till utlandet för att försörja sig. Och så något mer.

Klimatkompensation är vår tids stora hyckleri. Vi kan inte leva enligt de hittillsvarande normerna utan att förstöra framtiden för våra barn.

Det räcker inte med en nollsummeregel längre. Även när du klimatkompenserar för varje ton koldioxid du släpper ut så minskar inte de utsläpp vi redan gjort och det är vad vi behöver göra. Vi behöver backa koldioxidutsläppen. Inte stå stilla.  

Och så har vi det här med hur det görs…

Jag blir förbannad, riktigt rasande, utan att ha en enda möjlighet att säga att så här får ni inte bete er, era västerländska överklassvin!!

Afrika är en rik kontinent. Afrika har råvaror. Afrika har mark. Afrika har arbetskraft. Men den arbetskraften får inte behandlas hur illa som helst. Det måste finnas gränser!

Om inte Afrika själv kan fixa det måste vi – vilka ”vi” än är – se till att egendomsrätten till jorden registreras i fastighetsregister. Inget töntigt pladder om socialism eller något ditåt har med verkligheten att göra. Det ger bara korrupta politiker en möjlighet att roffa åt sig.

Afrika måste kunna försörja sig självt – och Afrika kan försörja sig självt – allt annat är skitsnack!

Och sedan måste vi som har använt all fossila bränslen ta vårt ansvar. Se till att hyddorna med korrigerat tak får solpaneler, att vindsnurrorna skapar el till fabrikerna så att de slipper strömavbrotten. Vi måste se till att låga löner inte tvingar lärarna att ta extrajobb, och att Afrikas stater har råd att betala poliserna så att de inte behöver tvinga till sig böter från trafikanterna.

Nu har jag spårat ur tillräckligt många gånger. Skit i det här med klimatkompenseringen – jag ska tala om för er varför när jag är lite mindre förbannad – men förstå att det inte är Din tur att konsumera mera. Om du nu inte lever på försörjningsstöd.

Letar efter den afrikanska självkänslan. Den som finns där nere i djupet. Någonstans.



Av Siv Aksila - Fredag 25 okt 19:39

 


När Trafikverket för några veckor sedan iordningsställde en ny parkeringsplats för bilar och cyklar vid Kvicksunds Södras nya perrong dök det upp en obehaglig överraskning. Den heter Parkslide och är en ytterst invasiv art.

Parkslide planterades i trädgårdarna på 60-talet och spreds snabbt. Växten behöver inte särskilt mycket näring.

För att inte parksliden ska ta fart och sprida sig på nytt blev Trafikverket tvungna att lägga på en extra förstärkt täckduk och ett tjockare lager asfalt. Parkeringen blev en miljon dyrare.

I Mälaren bekämpas Sjögull genom att vattenytan täcks över för att växten inte ska få ljus. Andra invasiva arter som finns i Eskilstuna är jättelokan, lupin och jättebalsamin. Alla hittills nämnda växter har planterats in i avsikten att förgylla den egna trädgården eller – när det gäller sjögull – trädgårdsdammen.

Att plantera in nya växter är inte helt okontroversiellt och det händer hela tiden. Jag har under de senaste åren sett åtminstone ytterligare två trädgårdsväxter på mark där de inte hör hemma men riskerar att konkurrera ut växter som vi vill behålla i vår svenska flora. Det är inte lätt att veta om växterna är klassade som invasiva eller inte och därför lätt att falla för frestelsen att låta dem stå kvar. Mördarsniglar är en sak, vackra blommor en annan!

Alla som har ”rådighet” över mark – inte bara som ägare utan också som arrendator eller liknande – har skyldighet att bekämpa invasiva arter på den mark de kontrollerar. Det tog fyra år för Sverige att genomföra EU-förordningen om invasiva arter men nu är det gjort. Sedan den 1 augusti 2018 kan den som ansvarar för marken och inte åtgärdar problemet dömas till antingen böter eller fängelse upp till två år. Brottet betraktas som allvarligt. Hur står det till med det praktiska genomförandet av förordningen?

Känner allmänheten till det? Hur ska privatpersoner kunna veta vilka arter som ska bekämpas? Och vad gör en privatperson som upptäcker en invasiv art men inte känner till vilken som ansvarar för marken?

På kommunfullmäktigesammanträdet den 24 oktober togs Miljöpartiets motion om invasiva arter upp till behandling. Förslagen i motionen är att:

 · Eskilstuna kommun gör en utredning av i hur stor omfattning det finns invasiva arter i kommunen

  • · Det ska finnas tydlig och lättillgänglig information om invasiva arter tillgänglig för Eskilstunabor
  • · Det ska finnas ett lättillgängligt sätt att anmäla om man hittar en invasiv art
  • · Kommunen erbjuder hjälp, eventuellt mot en skälig ersättning, med bekämpningen av den invasiva arten hos privatpersoner samt företag
  • · Kommunen bekämpar de invasiva arter som finns på kommunal mark

Svaret från kommunstyrelsen och beslutet från kommunfullmäktige blev: ”Jimmy Jansson (S) yrkar bifall till kommunledningskontorets förslag, innebärande att motionens förslag om att Eskilstuna kommun gör en utredning av i hur stor omfattning det finns invasiva arter i kommunen, förklaras besvarad. Motionens förslag om att det ska finnas tydlig och lättillgänglig information om invasiva arter tillgänglig för Eskilstunabor, bifalles och motionens förslag om att det ska finnas ett lättillgängligt sätt att anmäla om man hittar en invasiv art, bifalles. Motionens förslag om att kommunen erbjuder hjälp, eventuellt mot en skälig ersättning, med bekämpningen av den invasiva arten hos privatpersoner samt företag, avslås. Motionens förslag om att kommunen bekämpar de invasiva arter som finns på kommunal mark, förklaras besvarad samt att motionens förslag om att regelbunden uppföljning sker av invasiva arters utbredning, förklaras besvarad.”

Alar Kuutman (V) ansåg att kommunen också bör göra en utredning om i vilken omfattning invasiva arter finns i Eskilstuna. Jag skickar med en bild från 2015 som visar hur det såg ut då, i ett hörn av kommunen, nämligen på Viboön. Att utrota all jättebalsamin som fanns där lär inte vara gjort i en handvändning. Till slut blir det inte tusen blommor som blommar utan en enda i massomfattning.

Av Siv Aksila - Onsdag 9 okt 19:23

 

Intressant artikel om kolgruvorna i Spanien i Dagens Arbete nr 8/2019. Förtjänas att återges till er som inte har tillgång till tidningen.

I början på nittiotalet fanns det 234 registrerade kolgruvor i Spanien. Nu finns det bara en och den läggs ner 2021. Spanjorerna satsar 250 miljoner Euro för att det ska ske på ett rättvist och hållbart sätt. De som förlorar jobben erbjuds generösa pensionsvillkor eller skälig ersättning. Nya gröna arbetstillfällen skapas. Marken återställs. Men det stannar inte där.

Berredogruvan övergavs redan på nittiotalet och fylldes successivt med vatten. Nu har man upptäckta att vattnet värms upp nere under jord. Nu används den i ett bergvärmenätverk som gruvbolaget med EU-stöd, har byggt upp. Ett sjukhus och ett universitet i närheten värms upp. Snart skall bostäder ingå i kretsloppet.

Detta är bara ett bevis på att vi kan använda vår kreativitet för att klara omställningen. Mer sånt! Se till att Greta känner sig nöjd!

Av Siv Aksila - Söndag 6 okt 12:53

 

Visst går det framåt men politikerna hänger inte med.

När Kristersson & Co står och sjunger den eviga tillväxtens lov och prisar kärnkraften som världens räddning, borde de i stället sätta sig ner och tänka efter.

En global tillväxt på tre procent kommer att medföra att ekonomin blir elva gånger så stor i slutet på seklet. Hur skulle den tillväxten se ut?

När jag föddes fanns inga TV-sändningar. Inga persondatorer. Inget internet. Inga bärbara telefoner. Telefonsamtalen kopplades vidare i växlar vars personal mycket väl kunde tjuvlyssna på samtalet. Det var lätt att ta körkort men bilarna var få. Motorcyklar och mopeder var på modet och som Rosling påpekade: den som går vill köpa en cykel, den som cyklar vill ha en motorcykel. Följaktligen drömde människor om att bli bilägare. Om vi ska fortsätta samma resonemang, det som Kristersson för, så drömmer vi nu om att flyga våra egna privata plan.

I början på femtiotalet – när vi flyttade in – höll huset varmt med kaminer och vedspisen i köket. Centralvärmen blev ett lyft. Pannan eldades med koks. Grannarna gick över till olja. Vi flyttade. För ett par år sedan körde vi förbi huset och stannade till för att se hur det såg ut. Jag började gapskratta. Huset hade växt och når nu nästan ut till gatan.

På sextiotalet – när jag började bli medveten om vad vi åt – räckte tre hekto köttfärs till köttbullar åt fem personer. Två kilo strömming låter mycket men fisken var billig. Utfiskade hav har gjort den dyr. Jag vill minnas att när tomaterna blev en vanligare grönsak sockrade vi dem…

Att sy sina egna kläder är en lyx få förunnat. Vi uppmanas att laga dem men var finns tiden? Mamma sydde, stickade och virkade, under större delen av sitt liv sina kläder själv. Som barn kunde jag sitta vid en katalog från Ellos eller Haléns och drömma om färdigsydda kläder. Jag älskade mina Lee-jeans över allt annat och tänkte inte ens tanken att det gick att köpa ytterligare ett par.

På sextiotalet började hemmafruarna att ge sig ut på arbetsmarknaden. De började arbeta i branscher där inkomsterna var låga. Först städade mamma, sedan blev hon sömmerska på den enda textilindustrin i närheten, för att slutligen bli metallarbetare och tillverka skrivmaskiner. Hon gick i pension innan branschen säckade ihop och togs över av persondatorerna. Själv hamnade jag på Volvo CE i Eskilstuna.

För sina första inkomster köpte mamma en begagnad svartvit TV. Längre fram blev det en tvättmaskin. Vårt första kylskåp fanns i den lägenhet vi flyttade till i december 1967.

Då, när jag växte upp, tillhörde Sverige det Hans Rosling kallar medelinkomstländer. Under min livstid har vi flyttat upp ett eller ett par snäpp till, till höginkomstländerna. Vad innebär det?

Enligt en artikel från SCB, publicerad den förste januari 20016 och sökbar på nätet, har Sveriges inkomster femdubblats på de 66 åren mellan 1950 och 20016. Hur ser världen ut om vi ökar BNP elva gånger till år 2100?


Trump gick till val på att kolbrytningen skulle få ett uppsving men nu läggs kolkraftverken i USA ner. Enligt en artikel i SVD 191006, författad av Per Alestig, har 15% av USA:s kolkraftverk försvunnit sedan han fick makten och det ser inte bättre ut i framtiden. I EU insisterar polackerna på att fortsätta med kol för att slippa köpa rysk gas. Varför?

I början på sjuttiotalet var kärnkraft stort men det dröjde inte länge innan motståndarna vann gehör för sina synpunkter. Diskussionen om slutförvaringen är fortfarande aktuell. Helst där, inte här. Detsamma gäller brytningen av jordartsmetaller – helt nödvändiga för om framtidens människor ska få energi – helst där men inte här. Nu är frågan: hur stora skador blir det inom brytningsområdet? Och inte att förglömma – det behövs ny teknik att utvinna metallerna; vi måste vara rädda om vattentillgångarna. Men är det inte bättre att vi håller koll på hur brytningen går till än att vi överlåter det till länder som struntar i vilket?

I jämförelse med sol och vind är kärnkraft en dyr energikälla med ett avfall som mänskligheten måste ha koll på lång tid framöver.  

Visst går det framåt men politikerna sitter fast i det förflutnas dyngpöl.


Presentation


Mänskligheten måste lära sig att tänka. Jag försöker

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Tänkaren med Blogkeen
Följ Tänkaren med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se