Victor Orban i Ungern. Lag och rättvisa i Polen. Giorgia Meloni i Italien. Geert Wilders i Nederländerna. Sannfinländarna. De blir fler och fler. Högerextremisterna i EU.

Sedan har vi Putinkramare som Robert Fico i Slovakien och Sahra Wagenknecht i Tyskland.  Kallar sig vänster. Finns tyvärr en hel del människor och organisationer som kallar sig vänster men är Putinkramare. Jag förstår inte varför. Måhända är jag oinformerad men skulle någon kunna tala om för mig på vilket sätt Putins politik gynnar de vanliga genomsnittliga arbetande ryssarna? Är hans inställning i klimatfrågan relevant?

Var står Österrike i denna så aktuella fråga?

Inom vänstern finns också en hel del Hamassympatisörer. Är det enbart invandrare från muslimska länder? Verkar inte så. Kan någon tala om för mig hur Hamas politiska linje kan lösa palestiniernas problem? Jag är åter oinformerad.

Jag tycker att det är bra att det finns ett EU-motstånd i SD.  Det kommer att svänga när de extremistiska idéerna växer sig starkare.

Extremismen sprider sig. Modi i Indien är ett exempel. För att inte tala om Erdogan och Trump. Utan att vara Bidenanhängare fasar jag för att få tillbaka Trump i Vita huset. Putin II.

Jag är rädd för framtiden. Inte för att dö utan för att vi lever i fasans tid och den ena katastrofen efter den andra tränger sig på.

I en inte längre igenkännbar tid, någon gång före millennieskiftet, ovisst vilket årtal, bad en före detta arbetskamrat min man om tolkhjälp. Han skulle till Polisstationen men ville inte specificera orsaken till besöket. Kommen till lokalerna förklarade han sig. På finska. Han ville bli svensk medborgare. Mannen hade bott i Sverige i trettio år, arbetat sig till en förtidspension men aldrig lärt sig svenska. Han var aldrig tyst tillräckligt länge för att lyssna på vad en annan människa sa.

Jag vet inte hur det slutade men enligt den nuvarande regeringen borde han inte ha fått ett medborgarskap.

Då och då ser jag en man i rullstol här i Nyfors. Han ser ut att vara i arbetsför ålder. Men han har inga ben, bara två pyttesmå fötter. Jag känner honom inte. Däremot inser jag att han, oavsett var i världen han befinner sig, måste ha svårt för att försörja sig. Om han nu inte föddes i en förmögen familj som hade förutsättningar för att ge honom en god utbildning.

Är det honom regeringen vill bli av med?

I en lite närmare tid, men fortfarande före denna fasornas tid, satt jag som nämndeman i tingsrätten. I ett av fallen var den åtalade en tonårstjej som, antagligen omedveten om att kläder kunde larmas, snott ett plagg från en av stadens modebutiker. Hon hade inte varit i Sverige i mer än några månader och kom hit som anhöriginvandrare. Vad hon hette eller varifrån hon kom minns jag inte, däremot lagmannens avskedsord: ”Välkommen till Sverige men jag hoppas att vi aldrig ses här igen.”

Är det sådana som henne Jimmy Åkesson vill sätta på flyget tillbaka?

Jovisst. Vi har problem med gängkriminalitet, med skjutningar och sprängningar, med att bilar bränns, med blåljussabotage, med koranbränningar och spridandet av felaktiga påståenden. Men det största problemet är bristen på empati. Under de år som gått sedan 2015 har våra politiker slängt allt som liknar empati på skrothögen. Barnen får inte med sig något självförtroende vare sig hemifrån, från skolan eller från samhället i övrigt. De bor i utanförskapsområden, försörjs av socialen och lär sig inte längre att läsa och skriva.

I brist på annat blir brottslighet idealet.

Och så sitter vi där, vi väljare, med en riksdag som tror att lösningen heter fler poliser och större fängelser. Med en regering som spyr hat.

Vi har klarat av halva november. I går var det beckmörkt inomhus redan vid halv fyra. Nu på morgonen den femtonde november har vi någon enstaka minusgrad ute + ett tunt lager snö. Årets skatungar letar febrilt efter mat. Själv känner jag mig både nedslagen och uppslagen.

I brist på ork sitter jag framför datorn och bläddrar i dagens nedslående tidningar.

En av mina principer – vi har väl alla några principer som vi håller på? – är att alltid hålla givna löften. Modifierade efter verkligheten om inget annat är möjligt.

EU borde också ha en sådan princip. De har lovat Ukraina en miljon artillerigranater men bara levererat trehundratusen. En jävla skillnad skulle jag vilja påstå.

Tysklands försvarsminister Boris Pistorius erkänner att de först borde ha frågat sig om en miljon artillerigranater var ett realistiskt mål. Den europeiska försvarsindustrin har inte tillräcklig produktionskapacitet för att öka produktionen i den takten. Vi kan inte kräva att Ukraina ska gå till offensiv utan ammunition, eller? Vad är EU:s löften värda? Inte ett vitten!

Att Orban är Putinälskare är alla medvetna om men hur många av oss har hört talas om att Cypern – trots EU:s sanktionspolitik – har fortsatt att hålla ryska oligarker under armarna?

Sådan är kapitalismen.

Nu till fler orsaker till att vara nedslagen.

Regeringen har som bekant dragit ner SIDA-bidraget till Palestina. Motiveringen: att inte stödja Hamas. Men Hamas har aldrig fått några pengar. Pengarna går till att stödja demokrati- och kulturella projekt. ” I GAZA STÖDJER PGS en ungdomsorganisation där kunniga ungdomar bland annat arbetar med sociala medier för att sprida information om ungas rättigheter och har i år bland annat bedrivit ett jämställdhetsprojekt med fokus på genusbaserat våld. De har producerat filmer som nått ut till befolkningen i Gaza och även Västbanken och Libanon med budskapet att bekämpa det genusbaserade våldet. Menar regeringen att detta är något som stödjer terroristattacker?” skriver två debattörer i Dagens ETC.

När SIDA skulle minska sitt stöd till talibanregimen var det största problemet att ytterst lite medel gick till den afghanska regimen. Korruptionen i världens fattiga länder har fått den svenska biståndsorganisationen att satsa på organisationer.

Det har inte den nuvarande regeringen fattat. Den sitter fast i tidigare decenniers diskussion om att biståndet går till korrupta regimer och vill nu – utöver att göra Ukraina till största bidragsmottagaren – att biståndet ska gynna svenska företag vilket i slutändan kommer att göra det lättare för korrupta regeringar att lägga beslag på biståndspengarna eftersom de ofta hanterar handelsförbindelserna.

Har börjat med lunchen. Inga tomater i dag. Inte för att de blivit svindyra utan för att kvaliteten är urusel. Småtomaterna är vattniga, smakar ingenting, medan de stora är hårda som tennisbollar.

Inte ens det tunna vita snöskiktet lär göra den här dagens särskilt mycket ljusare än gårdagen.

Investeringarna i olja fortsätter trots att vi borde sluta använda fossila bränslen. Olja är fortfarande en attraktiv investering. Det är konsumenternas fel. Vi borde sluta köra fossilbilar och sluta använda oljebaserade produkter. Vi borde sluta flyga. Först när vi slutar använda fossilprodukter kan sådana som Elon Musk tänka sig sluta flyga och planera rymdfärder. Det är det sista argumentet jag hört i ämnet. Det är vårt fel. Inte kapitalisternas.

Sådan är kapitalismen.

Globen är hämtad från pixaby. Jag gör inga rymdresor. 

Efter åratals letande har jag äntligen hittat en bok vars författare på allvar använder sig av den metod Marx och Engels utvecklade för att analysera vår tid och leta efter de lösningar framtiden behöver. Ulrike Hermanns Kapitalismens slut.

Lyckas hon? På sätt och vis. Hon pekar ut en lösning som skulle kunna fungera men kan inte peka ut hur den ska genomföras. Det går inte eftersom det inte finns någon organisation, stat eller grupp som aktivt arbetar för någon form av genomförande och det är just nu det stora problemet. Världen är för upptagen av krig för att ens diskutera vägen framåt.

Hon börjar med att reda ut kapitalismens – eller rättare sagt industrialiseringens ursprung – och det gör hon på ett föredömligt sätt. Hon tar avstamp hos Marx men sitter inte fast i de fakta han arbetade med utan har läst på i en hel del andra verk också och lyckas så bra att jag vid ett flertal tillfällen gissar mig till vad nästa avsnitt ska handla om. En av hennes frågor blir då: är det som gör en enskild kapitalist framgångsrik alltid till gagn för nationen? Hon skiljer mellan företagsekonomi och nationalekonomi på ett tankeväckande sätt.

Därefter tar hon itu med klimatproblematiken. Går igenom olika energislag och de förutsättningar som gäller. Kommer fram till att vi inte kommer att kunna få fram tillräckligt med grön el i tid och att kärnkraften inte är lösningen. Det finns inga som helst förutsättningar för att en grön tillväxt skulle vara möjlig, förklarar hon, men tillväxt är en förutsättning för det kapitalistiska systemets existens. Argumentationen är logisk. Vem ska betala räntorna på lånet när det inte finns några vinster? Produkter som t ex smartphones kan nu ersätta en rad produkter samtidigt som de blivit mindre materialkrävande men hjälper det? De har blivit så otroligt många fler att det totalt går åt mer material. Ett framsteg javisst, men inte med tanke på att planetens resurser är begränsade och grön el kommer att förbli en bristvara en lång tid framöver.

Problemet är att vi inte har de tekniska lösningar som krävs – och att vissa av lösningarna, som koldioxidlagring, enbart är ett slöseri med energi – det kan jag hålla med henne om, och därför behöver vi pausa tillväxthysterin. När vi någon gång i framtiden har löst problemen både teoretiskt och praktiskt kan vi förmodligen släppa besparingsivern men då kommer världen att se annorlunda ut.

Så resonerar Ulrike Hermann och föreslår en lösning liknande den som blev framgångsrik i Storbritannien under andra världskriget; dvs en demokratisk regering styr upp produktionen och fördelningen av resurserna medan äganderätten är oförändrad.

De riktigt rikas enorma konsumtion måste få ett slut. Inget flygande, ett boende, osv. När allt kommer omkring bygger deras rikedomar på kunskaper som forskats fram kollektivt av hela mänskligheten.

Men så har vi den verkligt svåra frågan: Vem ska driva den här frågan? Politiker som i första hand vill vinna val?

Kanske.

Vi är på väg mot en framtid, när de uppodlade markernas humuslager utarmats av ett långvarigt bruk av gödningsmedel, när hettan bränner bort våra odlingar, när stormarna och skyfallen för ut det lilla som återstår till sjöar och vattendrag. Vi är på väg mot en tid när insekterna inte pollinerar längre.

Men måste vi invänta katastrofen för att vakna?

” Nu är det slut för Gretas rörelse. När drömmarna brister följer konspirationsteorier och en tilltagande radikal agenda.”

Rubriken borde inte förvåna något, texten är författad av Mattias Svensson och hämtad från Svenska Dagbladets ledarsida. Jag vet inte hur det står till med hans kunskaper om vad Freedom for Future sysslar med just nu, mina är klart otillräckliga vilket inte hindrar mig från att sympatisera med ursprungsbefolkningar och rörelser som blockerar vägarna. Vad fan vill ni att vi ska göra?

I sin attack mot klimatrörelsen tar han av stamp i Ulrike Hermanns bok ”Kapitalismens slut: Myten om grön tillväxt”.  Jag har inte läst den – bara beställt den – men utgår från att den för samma resonemang som Kate Raworth i Donutekonomin. Resonemanget bygger på tanken om den cirkulära ekonomin.

Den cirkulära ekonomin är långsiktigt den enda hållbara men hur den ska se ut och organiseras, det vete attan och det var min invändning efter att ha läst boken vilket fick mig att tappa lusten för att delta i en studiecirkel. Något tal om att ”återlansera den ständigt misslyckade planekonomin” är det inte.

”Ambitionen att fortsätta minska de klimatskadliga utsläppen får bäras av de vuxna i rummet”, avslutar Mattias Svensson sitt inlägg med men om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att det verkar som om de vuxna i rummet är mer intresserade av att rusta upp och förbättra förutsättningarna för att utrota mänskligheten än att göra något åt klimatförändringarna.

Att utrota mänskligheten är måhända en lösning men knappast den bästa.

Som tur var behöver jag inte ha en åsikt. Men det känns tungt att tiga. På vilkens sida står jag?

För trettio år sedan skulle jag utan att tveka ha svarat ”palestiniernas” men det var på den tiden när PFLP var Israels fiende nummer ett. Sedan dessa har en hel del hänt och jag kan till skillnad mot många av de som i likhet med mig var vänster då, se att något hänt. För dig kan det tyckas att PFLP var samma skit som Hamas men det är inte riktigt så enkelt. Hamas är en religiös rörelse, PFLP en politisk. Även om det kan tyckas som om de har samma mål så är det inte sant.

PFLP var först och främst ute efter att förbättra livsvillkoren för palestinierna. Hamas tycks vilja radera ut Israel och dess invånare från kartan, skicka dem tillbaka till diasporan. Det är inget mål, det är utrotning.

Netanyahu är inte ett dugg bättre. Han och hans regering lider av en lika extrem fanatism som Hamas.

För att uppnå en långsiktig förbättring – för båda parter – krävs en helt annan inställning.

Det finns israeler – hur stor del av befolkningen vet jag inte men de är tyvärr inte i majoritet – som anser att de två grupperna måste komma överens och samarbeta.

Händelserna under de senaste 75 åren, inte minst de i Sabra och Shatila 1982, visar att du som palestinier måste lämna Mellanöstern och gå ut i landsflykt för att få leva ett liv i fred.

Måste ett liv i fred vara en utopi? 

Kära partiledare! Ni är för många för att klara tre ämnen på en och en halv timme. Till SVT; nu när ni måste skära ner har jag ett förslag. Ta ett ämne åt gången. Ordna tre partiledardebatter. Med de löner partiledarna har kan de gott offra sina söndagar. Av politiken att döma är Ebba Busch lika religiös som fan själv. Det skulle öka risken för att det blev något annat än pajkastning av det hela.

Fråga Jimmy Åkesson och Ulf Kristersson vad de tycker om förslaget att återställa utdikade våtmarker. Fråga dem vad som måste göras för att bevara den ekologiska mångfalden. Kommer vi att ha några bin om hundra år om vi fortsätter att beta rapsfröna? Hur mycket är de beredda att satsa på kampen mot invasiva arter? Vilken skogsskötsel rekommenderar ni?

Att Demirok vill kalhugga skogarna är inget nytt men ställ honom mot väggen!

Ebba! Det blir ingen kärnkraft för att ni står och skriker om det. Och energin är bara en liten del av problematiken. Försök att förstå det!

Skrev det här inlägget i morse men kom inte in på Bloggplatsen. Sen åkte vi till IKEA för att som goda medborgare försöka skjuta upp lågkonjunkturen via konsumtion.

Mitt databord är från den tiden när datorer var stora och otympliga, och tre trappor upp inte var något problem. Nu när vi börjar bli skröpliga kryper den nödvändiga flytten allt närmare och då kommer vi inte att ha råd med en trea. Alltså måste vi ytbanta. Eftersom också jag krymper och allting jag använder mig av blir för högt, ville jag ha ett höj och sänkbart bord. Fem tusen. Stolen börjar bli utsliten, jag sitter och glider på den. Vad kostar en stol? Dessutom pratade maken om hurts…

Upptäckte att det fanns ett höj- och sänkbart arbetsbord utan el. Passar mig perfekt. Jag kommer inte att ändra höjden särskilt ofta. Klarar inte av att stå. Men jag behöver kunna sänka det till en höjd där jag kan sitta med fötterna på golvet och jobba med tangentbordet och musen utan att få tennisarmbåge. Stolen fanns inte hemma men kommer med Postnord om några dagar till ett pris av 79kr. För den summan kommer jag inte till Västerås. Inte med bensindrift. Och vad än Tidöpartierna lovar som finns inte sänkta bensinpriser i sikte. Tack för det, Hamas.

Om jag var ensam och tvungen att bo i en av de pyttesmå lägenheterna med öppen planlösning som är populära att bygga nu, skulle jag köpa ett sånt bord och använda det som ett kombinerat köks- och arbetsbord. Utan eltvång kan det stå mitt på golvet. Om jag sedan fick matgäster skulle jag få ställa undan datorn på ett litet avlastningsbord, använt i stället för soffbord – för vad ska man med ett stort åbäkigt soffbord till? Så jäkla roligt är det inte att drittla mat på kläderna.

Vi fick databord, den billigaste stolen (släpade runt på den för att känna efter om jag satt bra på den) och en liten metallhurts som går att ställa under bordet, för en summa mindre än det eldrivna bordet skulle ha kostat.

”Be NN att hjälpa dig att bära,” föreslog jag men gamla gubbar är ett envist folkslag. Som tur var – för honom och för mig – kom grannen i lägenheten bredvid hem just då och hjälpte till. Jag förlåter honom för alla de gånger jag tvingats lyssna på hans högljudda telefonsamtal på kvällarna. Finns sånt som är mer värt.  

”Gör mer!” skrek terriern Kristersson före valet. Den nuvarande oppositionen är diskretare men Kristersson vågar inte samarbeta med dem av rädsla för att förlora nästa val. Nu gäller det att visa sig handlingskraftig. Kalla in militären. Påminn honom om Ådalen 1931.

”Fler poliser!” Varifrån ska de komma? När utbildningsplatser står tomma? Modigt att söka dit! ”Hårdare straff!” Fängelserna är redan överfulla. Har det hjälpt? När domarna betyder fler lärlingsplatser till den tunga brottsligheten?

Digitaliseringen ställer till det. Ökar möjligheten att utföra brott. Nya typer av brott. Gör det svårare för polisen att spåra och gripa utförarna. Men det är mer än det herr Gaphals bör tänka på innan han drar sina slutsatser.

Internet finns överallt. Några av de första grejer våra barn får är en padda och en mobiltelefon med Swish. Praktiskt. Särskilt för föräldrar med tomma bankkonton. Via Tik tok och andra sociala medier matas barnen med information om det senaste modet, reklam för kasinospel och annat. Du kan inte titta på idrott utan att se individer med dyrbar utrustning. Har du sett en reklampaus på TV utan reklam för dyra bilar?

När jag och Ulf Kristersson var barn fick vi vänta med att titta på reklam tills vi kunde läsa. Nu behöver barnen bara kunna fästa blicken på TV-rutan. Det är stor skillnad på Bröderna Cartwright och de våldsamma filmer som produceras nu. Visste vi vad judo och karate var? Tveksamt. I alla fall för oss lantisar. Och der våldsammaste spel jag spelade som barn var monopol. 

Våldet har tagit över de digitala medierna. 

Våra barn matas med prylar som de förväntas bli ägare till, inte när de öppnar tidningen som på min tid, utan dygnet runt. Det blir omöjligt att värja sig mot all denna konsumism. Speciellt när föräldrarna inte kan swisha över hur stora summor som helst. När de inte kan sätta in barnbidraget på ett konto avsett för ens framtida behov.

Vad gör man när ens familj inte har råd att åka utomlands ett par gånger om året? Eller inte kan köpa märkesjackan eller skorna? Inte har råd med vare sig A-traktor eller mopedbil? När det knappast finns tillräckligt med mat på bordet för att mätta familjemedlemmarna?

När jag var ung fick vi slita ut jeansen för att få hål i dem. Nu säljs de trasiga. Personer som Klas Eklund, Ulf Bjereld och Katarina Engberg betraktades som sekterister i de kretsar där, för att ta ett exempel, Carl Bildt umgicks. Det talades om vänsterextremism. Nu har grupper som IS, Boko Haram och Al Shabab tagit över.

Men här i Sverige är de ute. Här är det de kriminella gängen som drar till sig de mer extrema sökarna. De nöjer sig inte med att kasta ägg på den amerikanska ambassadörens bil.

När skolans resurser inte räcker till för att göra dem till multimiljonärer innan de fyllt trettio dör de hellre unga. De vill få tillgång till hela prylvärlden nu och på enklast möjligaste sätt.

Att bli rik är det enda som räknas i denna vår värld. Skit samma hur. Och priset? Dö ska vi väl alla göra förr eller senare?

 Bilden kommer från pixaby