Inlägg publicerade under kategorin livsstil

Av Siv Aksila - Lördag 2 nov 16:44

Klimatkompensation. Halkade in på ämnet när jag kollade upp landgrabbing i Afrika. Enligt Omvärlden – en digital tidning som ägs av Sida – satsade svenska myndigheter under en tioårsperiod 20 miljoner kronor på att klimatkompensera flygresor utan att de har fått det i uppdrag. Myndigheterna ska satsa pengar på det de har i uppgift att sköta, inget annat. Naturvårdsverket fick nej av riksrevisionen när de ställde frågan. Andra har inte ställt den utan klimatkompenserar i tron att de gör rätt.  


Klimatkompensation tillkom som ett instrument för att få ner utsläppen, efter att Kyotoprotokollet skrivits under 1997. För att kontrollera verksamheten lades ett krav på certifiering. Jag har hittat fyra olika certifieringar. Clean Development Mechanism, Gold Standard,VER (voluntary Emission Reduction) ochPlan Vivo.


Gold Standard startades av bl a WWF och Greenpeace, har godkänts av ett stort antal miljöorganisationer, och kontrolleras av oberoende revisorer. Anser sig vara socialt ansvarstagande. Låter som det bästa alternativet.


Om vi nu bortser från sådana enkla faktum som att klimatkompensation inte fungerar – när pengar satsas på sol- och vindenergi innebär det i allmänhet att mer energi produceras, inte att smutsiga kolkraftverk läggs ner och att det är ett sätt för oss att fortsätta med business as usual – är det bekymmersamt att privata företag med vinstintressen står för det praktiska arbetet.


Energimyndigheten satsar pengar i Green Resources trädplantering i Uganda. FN har godkänt klimatnyttan av det MEN vem kontrollerar att hanteringen går rätt till? Förmodligen samma ugandiska regim som är mer intresserad av utländska investeringar än av att försvara de egna böndernas intressen.


Tricorona är ett annat av de företag som gett sig in i branschen. De har tre projekt P G. Biomassa i Indien, trädplantering i Panama och spisar i Ghana.


Zeromission är mer intresserat av att visa sitt eget resultat än att ange vad de satsar i, verkar det som.


Också Vi-skogen kom upp när jag googlade på Klimatkompensation. Och det är klart – att om inte klimatkompensation vore ett sätt att komma från det egna ansvaret – skulle jag hellre ge pengar dit än till ett kommersiellt företag.


Vi-skogen bedriver ett agroforestryprojekt i Östra Afrika. De planterar träd, lär ut hur man kan dra nytta av trädplantering och kombinera den med odling. Det är ett utvecklingsprojekt och som månadsgivare får jag regelbundna rapporter om vad som händer. Jag dumpar inte mitt dåliga samvete utan hjälper till att skapa utveckling.


ANNONS
Av Siv Aksila - Onsdag 30 okt 20:31

 

Klimatkompenserar du?

Klimatkompensation är ett intressant modernt fenomen, sprunget ur ett nittiotal när vi – gemene man som du och jag – inte riktigt trodde på en klimatkris men ändå tog till oss kritiken - det var ju vi och några andra som hade kört bil lite för mycket, det insåg vi, men jag hade inte en aning om att vi 2019 skulle flyga tre gånger per år.

Själv har jag inte flugit en gång per levnadsdecennium men så är jag också lite efterbliven, på ett eller annat sätt, jag vet inte vilket, men förmodligen är det en kombination av generationers snålhet för att jag och de mina ska vara där vi är – dvs bara vara en liten del av mänskligheten – och en omedveten insikt om att mänskligheten är på god väg att utrota sig själv – men i så fall är den väldigt omedveten.

Hur som helst så minns jag en scen från den tiden när jag var vad Peter Danngren kallar extremist. En lördag. Vi satt som vanligt nere på Stjärnan och drack kaffe med kaka (kakan kostade 50 öre och köptes hos grossisten mitt emot).

Nå, vi satt där och fikade. Jag och en av de andra medlemmarna var arbetslösa och gick på samma AMU-utbildning i Ronneby. Han fick jobb efter den, jag fortsatte kampen mot arbetslösheten ett tag till. Först nu förstår jag varför.

1982 – när jag blev arbetslös hade inte arbetslöshetsersättningen uppgraderats på ett bra tag. Sverige hade som ni säkert minns, haft en tämligen tandlös borgerlig regering ett tag. Min inkomst halverades plötsligt och jag kontrade med att i likhet med mina förfäder dra åt svångremmen och prioritera det som borde prioriteras. Kostnaderna för bostaden och partiet.

Skratta gärna åt mig men det var den ordningen som gällde. Det tog mång år innan jag lärde mig att billigast inte alltid var bäst, att mycket ibland blev för mycket, och än idag flyttar jag ingenstans utan min frys.

Kläder var inte prioriterat. Kläder har aldrig varit något prioriterat. I gymnasiet använde jag ett par jeans per år. Har du inga andra kläder? Frågade en av grabbarna längre ner i trappuppgången. Jo, men bara ett par jeans och det andra paret – eller paren, det är ärligare att säga – undvek jag. Jag älskade mina Lee.

Men nu har jag kommit långt bort från berättelsen. Vi satt där, på Röda Stjärnan i Karlshamn, och killen som fick jobb efter AMU började prata med en av kamraterna i ledningen, vem minns jag inte, om att han behövde minska sitt frivilliga bidrag till partiet. Ekonomin var så urusel att han bara hade en vinterjacka.

Att jag minns situationen berodde på att jag aldrig i hela mitt dåvarande liv hade haft mer än en vinterjacka. Det hade aldrig fallit mig in att en extra jacka behövdes.

Men vad har det här med klimatkompensation att göra?

Jag ville bara tala om att det har funnits ett annat Sverige. Ett fattigare land vars invånare flydde till utlandet för att försörja sig. Och så något mer.

Klimatkompensation är vår tids stora hyckleri. Vi kan inte leva enligt de hittillsvarande normerna utan att förstöra framtiden för våra barn.

Det räcker inte med en nollsummeregel längre. Även när du klimatkompenserar för varje ton koldioxid du släpper ut så minskar inte de utsläpp vi redan gjort och det är vad vi behöver göra. Vi behöver backa koldioxidutsläppen. Inte stå stilla.  

Och så har vi det här med hur det görs…

Jag blir förbannad, riktigt rasande, utan att ha en enda möjlighet att säga att så här får ni inte bete er, era västerländska överklassvin!!

Afrika är en rik kontinent. Afrika har råvaror. Afrika har mark. Afrika har arbetskraft. Men den arbetskraften får inte behandlas hur illa som helst. Det måste finnas gränser!

Om inte Afrika själv kan fixa det måste vi – vilka ”vi” än är – se till att egendomsrätten till jorden registreras i fastighetsregister. Inget töntigt pladder om socialism eller något ditåt har med verkligheten att göra. Det ger bara korrupta politiker en möjlighet att roffa åt sig.

Afrika måste kunna försörja sig självt – och Afrika kan försörja sig självt – allt annat är skitsnack!

Och sedan måste vi som har använt all fossila bränslen ta vårt ansvar. Se till att hyddorna med korrigerat tak får solpaneler, att vindsnurrorna skapar el till fabrikerna så att de slipper strömavbrotten. Vi måste se till att låga löner inte tvingar lärarna att ta extrajobb, och att Afrikas stater har råd att betala poliserna så att de inte behöver tvinga till sig böter från trafikanterna.

Nu har jag spårat ur tillräckligt många gånger. Skit i det här med klimatkompenseringen – jag ska tala om för er varför när jag är lite mindre förbannad – men förstå att det inte är Din tur att konsumera mera. Om du nu inte lever på försörjningsstöd.

Letar efter den afrikanska självkänslan. Den som finns där nere i djupet. Någonstans.



ANNONS
Av Siv Aksila - Måndag 16 sept 13:27

 

Jag googlar. Island producerar fem gånger mer energi än islänningarna behöver. Deras tillgång på förnyelsebar energi tycks oändlig – de får den från jordens innandöme – vilket har fått stora förbrukare av energi att söka sig dit.

Historiskt har det varit typ aluminiumsmältverk som dragit nyttan av tillgången på geotermisk energi. Nu läser jag i Eskilstunakuriren att datahallar blivit en ny industri i landet. De köper billig energi för att driva sina anläggningar samtidigt som klimatet möjliggör en lika billig nedkylning av dem. Två flugor i en smäll.

Enligt revisionsföretaget KPMG användes2017 90% av all datorkraft på Island till att processa kryptovalutor, står det i kurren. Lite riskabelt eftersom deras värde svänger kraftigt. Dina och mina pengar är i och för sig lika digitala men de garanteras förutom av ägandet till privata fastigheter också av ägandet av aktier i fonder och bolag. Med mera. Och så vidare.

Hur ska man se på det? Bekymmersamt för Island att en bransch som ses som obskyr hos den stora allmänheten har ett sådant inflytande. Islänningen som intervjuades av artikelförfattaren (Mattias Mächs/TT), Arni Jensen konstaterar att världen samlar på sig mer och mer data som sparas och måste lagras.

Förr – jag är lite gammaldags men så fyller jag också 69 i morgon – samlades data i stora lokaler (som brann ner då och då) och det utöver den energi som gick åt för att bygga byggnaden krävdes en del för att hålla den varm. Varje akt tog större plats men det gick att slänga ut sådant som inte längre var aktuellt.

Men då – förr i tiden – sparades inte ovidkommande information. Brev, julkort och vykort från nära och kära kastades oftast, kanske allt för ofta, medan Facebook numera håller redan på varenda gillande du får oavsett om det är en bild av lunchtallriken eller en delning av en tidningsartikel. Du behöver i princip bara önska dina FB-vänner god morgon för att ta i anspråk energiresurser som kunde ha använts bättre. Om sedan även dina vänners gillningar lagras för all framtid – FB räknar ju dem – så måste jag av ren nyfikenhet ställa frågan: hur många limpor kan Pågen baka på skåningarnas gillningar?

Av Siv Aksila - Söndag 8 sept 13:45

 

”Save with us”, står det på Tallinks papperskassar. Och de är det enda hållbara med hela det nya konceptet. Om konceptet nu kan sägas vara nytt, det är bara en uppföljning av det gamla. För oss som åker färja till Finland därför att vi vill besöka Finland, är överfarten förstörd.

Färjorna har förvandlats till marknadsplatser, avsedda enbart för människor som vill konsumera, men det finns ingenting nödvändigt att handla där. Till och med kvällsbiten, mackan eller salladen som håller magen lugn under natten, är borta. Resenärerna ska äta stor middag med vin eller öl – och helst något starkare – på kvällen. Och det gör inte vi. Ingen kostrådgivare rekommenderar en stor middag på kvällen och alkohol är inte att rekommendera. Vi ska köra 40mil nästa dag – och det är inte smart att ta för givet att en förare ska köra hela sträckan; vad gör vi om hen blir sjuk?

Vad finns det att köpa på färjan? Massor av sådant som ingen av oss behöver.

Ni får ursäkta mig men jag går inte i närheten av kosmetikaavdelningen. Jag föredrar stanken av kodynga eller svett – de ger mig inte andningssvårigheter. Jag rusar förbi butiken så fort jag kan.

Jag är inte heller ute efter att förnya min garderob eller köpa nya tillbehör. Det finns ingen plats i bilen för mer kläder eller prylar. Om jag behöver någonting går jag till en butik här hemma där jag vet att varan finns och köper den där. Spontanhandla på resor är inte min grej.

Alkoholinköpen i världens dyraste tax free måste också ifrågasättas. Det är bra mycket billigare att gå till Alko eller till systemet för att köpa ”veckoransonen” än att bunkra den i förväg. Där lockar ingen konsumenterna med extrapriser eller prackar på hen varor verbalt, utan låter oss välja själv. Det är lika lätt att köpa för mycket alkohol som att dricka upp den.

Godis? Ledsen. Vi varken köper eller äter godis.

Souvenirer? Det är någonting för människor som reser sträckan en eller ett par gånger under livet. Ingenting för mig som har åkt den ett trettiotal gånger.

Nu säger min man att vi ska ta med oss något att äta till båten nästa gång för att slippa leta efter något att ätbart på kvällen. Vad vann Tallink på den förändringen?






Av Siv Aksila - Lördag 7 sept 17:48

 

Jag – influencer? Knappast. Ingen lär betala mig för att ge dig rådet att köpa så lite som möjligt. Tillväxtsamhället lär visserligen rasa ihop om du följer rådet men å andra sidan ger du de framtida generationerna en chans.

Vi kan inte shoppa oss ut ur miljö- och klimatkrisen. Tvärtom – vi måste visa vår konsumentmakt genom att sluta köpa mer än det vi behöver. Låta bjässarna som inte kan anpassa sig till en begränsad marknad gå i konkurs. Införa en medborgarlön.

Unga människor märker snabbt hur mycket det kostar att sätta bo. Alla har inte föräldrar som haft råd att spara utan måste klara sig så gott de kan. Här kommer några råd, lika självklara som att vattnet börjar rinna när man vrider på kranen.

Möbler? Varför börja med att köpa nytt? Vet du exakt vad du behöver? Nu och i framtiden? Hur många gånger kommer du att flytta under de närmaste tio åren? Är din smak hämtad från inredningstidningar? Passar de möblerna överhuvudtaget i din lilla etta? Är de bekväma? Lätta att få med sig vid en flytt?

Vänta med storinköpen. Kolla vad du behöver först. Köp när du har råd. Undvik lån. Håll koll på de löpande utgifterna så att du kan göra en budget – enkelt när banken talar om vart dina pengar gått.

Fråga den äldre generationen – om du har någon sådan – vad de har på vinden och i förråden. Där kan finnas fynd. Leta i affärer som säljer begagnade prylar. Köper du en begagnas säng bör du kosta på dig en ny madrass men den kan vara värd priset.  

Köp glas och porslin begagnat. Du får en bättre kvalitet och med lite tur är designern en erkänd konstnär.

Miljö och klimat ett utomordentligt argument för att köpa begagnat. Skryt gärna över hur miljömedveten du är!

Maten. Hur undviker du matsvinn? Gör en uppskattning av hur ofta du kommer att äta på restaurang och hur ofta du själv kommer att stå för matlagningen. Gör en meny och skriv inköpslistor. Gör en förteckning över basvaror som alltid ska finnas hemma. Tänk! Anpassa inköpen efter din konsumtion. Låter det töntigt? Visst men det är inte töntigt som råd till någon som spontanhandlar och köper en ny hushållsost utan att ha ätit upp den som redan finns i kylen, eller köper tio kilo potatis när två skulle varit för mycket. Och sådana personer finns.

Läste en artikel om överproduktion av kläder. Modeföretagen planerar att skapa mikrofabriker som tillverkar varan när du beställer den. Tjusigt. De slipper rea ut plaggen, och behöver inte bränna upp det som blir över, men det lär varken minska transporterna eller konsumenternas shoppingsug.

Enligt samma artikel hade UNCTAD räknat ut att vi använder plaggen tio gånger innan vi kasserar dem. Hur räknade de ut det? Jag har plagg som jag använt betydligt mer än så utan att ens ha tvättat dem. Visserligen maximalt en dag åt gången men ändå. Jag hänger ut dem på vädring både före och efter användningen. Jag stoppar näsan i armhålor och skrev och sniffar hur de luktar. Kollar fläckar. Jag har tvättat sönder tillräckligt många favoritplagg.

OK. Det är inga underkläder eller sockor, det är inga plagg jag svettas i, utan plagg som jag sitter stilla i. Kläder som jag valt ut för att de passar min stil. Jag trivs i dem. Försöker se till att de håller så länge som möjligt.

Alternativet är begagnade kläder. Min kroppsstorlek gör att jag har svårt för att hitta något som passar. De flesta begagnade kläder är för långa och smala människor. För människor som inte blir runda i stormönstrat.

För ett tag sedan köpte jag en snygg blårutig skjorta på Retuna.

Vi svenskar köper mer än 14 kilo textilier per person och år. Många shoppar för att stressa ner eller kompensera sig för vardagens förtretligheter. Varför inte gå en skogspromenad i stället? Eller ta en löprunda?

Hur många av oss behöver fjorton kilo kläder om året? Inte jag. I så fall får jag fylla fickorna med sten.



Av Siv Aksila - Lördag 31 aug 15:35


Lördagen den 31 augusti 2019. Över tjugotre grader varmt vid två på eftermiddagen. Skönt? Givetvis.

Har precis kommit hem efter en cykeltur. Valde att köra cykelvägen ner till Ärla, fram och tillbaka, för att kolla hur långt sommaren kommit. Största delen av blomsterprakten är borta. Lupinernas frökapslar såg ledsna ut, de har snart gjort sitt helt ostörda av den mänsklighet som pekar ut dem som en invasiv art.

Skörden är överstökad. Snart kommer höstarbetet att påbörjas och stubben att plöjas ner, och samtidigt kommer den del av kvävet som inte runnit ner i vattendragen ut i atmosfären. Nåt sånt.

Jag borde inte uttala mig om det. Inte jag – som inte lyckades hålla liv i mina krukväxter och som bara varit inne i en ladugård som besökare. Men än sen? En besserwisser mer eller mindre…

För trettio år sedan hånade jag människor med ungefär samma åsikter som de jag har idag. De var bakåtsträvare.

Jag tror fortfarande inte på ett småskaligt jordbruk. Jag vill se en utveckling mot ett storskaligt arbetsintensivt jordbruk. Ett jordbruk där humusskiktet ökar, där kolet binds i marken och blir till mat åt daggmaskar, svampar, mikrober och andra medvarelser vars existens jag har föga kännedom om.

Ett rejält humusskikt absorberar det vatten som skyfallen släpper ifrån sig och ser till att det finns tillgängligt när torkan slår till. Något sådant.

Det gör inte jorden på Skånes åkrar längre. Den är för lätt. Blåser över till grannens åkrar.

Vi-skogen planterar träd i Afrika. Trädens löv används som gödning för de magra åkrarna. Skördarna ökar. Något sådant. Vad kan vi lära av dem?

I Spanien finns ett gigantiskt område med drivhus av plast. Frukten och grönsakerna får exakt den näring och det vatten de behöver. Vad kan vi lära oss av dem? Bortsett från att det är rättsvidrigt att anlita flyktingar utan uppehållstillstånd som arbetskraft?

Egentligen vet vi vad som behövs göras. Metoderna måste utvecklas och bönderna hänga med i utvecklingen. Eftersom de nya metoderna är mer arbetsintensiva – tror jag – kommer det i framtiden att behövas fler jordbruksarbetare.

Framtiden kommer att utvisa om jag har rätt eller fel. Men en sak är jag övertygad om: att småkrypen och svamparna i översta lagren av jord är fan så mycket viktigare för mångfalden än isbjörnar och tigrar.


Av Siv Aksila - Torsdag 29 aug 19:06

 

Mänskligheten står inför sin hittills största utmaning. Vi måste förändra inte bara våra liv utan också vårt sätt att tänka. Och vi vill inte göra det. Frågan är vad som händer om vi inte gör det.

Alla är vi barn av vår tid – såväl Donald Trump, som Jair Bolsonaro, flyktingar från Syrien och Afghanistan, fattiga bönder i Brasilien och kolgruvearbetare i östra Tyskland, och alla andra – vi är barn av vår tid. Vi vill ha vår försörjning säkrad. Det betyder jobb och pengar, äganderätt till en bostad, resor och shopping och allt annat, jag vet inte vad. Oavsett vilka konsekvenser det får för de kommande generationerna.

Varje dag förbrukar de amerikanska flygstyrkorna lika mycket fossilt bränsle som hela Sverige. Varje dag använder vi jordens resurser för att tillverka vapen avsedda att döda människor och varje dag dödas människor, ofta civilister, för att vi inte kan komma överens. Ibland för rena skitsaker.

Krigen är mänsklighetens största slöseri, skrev Marx och Engels, och aldrig har de haft mer rätt än på just den punkten.

En enig svensk riksdag vill satsa mer pengar på försvaret – oenigheten handlar om hur mycket – för en abstrakt rädsla för ett Ryssland vars ekonomi är helt beroende av råvaruproduktionen, dvs. inte för ett ekonomiskt starkt Ryssland stadd i utveckling utan för ett Ryssland som snarare befinner sig i en situation som påminner om den i det vi kallar utvecklingsländerna.

Kina är en farligare fiende men hotet därifrån är inte militäriskt – de kan kanske attackera Korea och Indokina men i så fall kommer vi att ha relativt gott om tid att rusta upp; avståndet till Sverige är långt – utan ekonomiskt.

Kina är en ekonomisk stormakt men att förvalta uppdraget som en sådan, har aldrig varit enkel. Just nu verkar det som om kineserna fått problem med expansionen. Som alla andra nationer med samma ambitioner.

Under de senaste två eller trehundra åren – beroende på hur man räknar – har penningens makt över samhället varit totalt. Det för med sig en rad paradoxer, som att vapentillverkning är en lönsam bransch trots de katastrofala konsekvenserna av att vapnen används. Som att tobaksindustrin är lönsam trots att konsekvenserna av rökning varit väl känd. Eller att vi ständigt konsumerar mer och mer socker trots att socker är en fara för hälsan.

Trump satsade pengar på ett kasino utan att ha en teoretisk chans att få tillbaka pengarna. Genom att göra om företaget till ett aktiebolag lyckades han sälja det – och ruinerade investerare som litade på honom.

Kan du äta pengar? I så fall är du unik.

Varken isbjörnarna, bina, humlorna, inte ens mikroberna, kan äta pengar. Inte heller kan någon av oss dricka eller andas pengar. Pengar är ett helt värdelöst fenomen.

För att klara mänsklighetens framtid måste vi ta hänsyn till sådana faktorer som sötvattentillgången, humuslager och mikrober.

Det blir en rejäl utmaning.



Av Siv Aksila - Torsdag 8 aug 11:23

 

Min man sitter och raderar inlägg på FB. Först skrattade jag åt tilltaget men nu börjar jag undra. Var tar alla våra inlägg vägen? Sparas de i all evighet?

Morgonhälsningar, bilder från luncherna och semesterresningar, från event, gillningar, delningar av tidningsartiklar. Vart tar alltsammans vägen?

Om de hade funnits i pappersformat skulle mina inlägg ha tvingat oss att flytta för länge sedan, men nu är de små elektriska signaler och jag vet inte ens hur de ”förvaras” men de finns någonstans.

Hur mycket energi går åt till att bevara en gillning i all evighet? Eller att lagra bilden av vitsipporna och liljekonvaljerna i Kronskogen? Hur mycket energi går åt att bevara sådant som vi inte efterfrågar efteråt?

Och har mänskligheten verkligen råd med att bevara det? Om inte – vem ska ansvara för utgallringen? Var och en? Försvinner de om vi släcker ner våra FB-sidor? Troligen inte.

Är den här bilden och den här texten värda ett evigt liv?

Presentation


Mänskligheten måste lära sig att tänka. Jag försöker

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Tänkaren med Blogkeen
Följ Tänkaren med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se