Jag kan förstå Kallas och Hellners entusiasm över sina silvermedaljer i OS. Träningen. Anspänningen. Taktiken. Kampen. Svetten som rinner nerför nacken och ansiktet. Envisheten.

Även om jag inte vet hur utrustningen ser ut, eller fungerar, kan jag tänka mig känslan av att åka ner för slalombacken, störtloppsbacken eller hoppbacken.

Jag förstår även hockeyspelaren som jagar över isen och försöker förena lagets taktik med verkligheten. Lagspelets dynamik.

Jag kan tänka mig att delta i vilken av OS-sporterna som helst – förutsatt att jag inte riskerar livet – enbart för möjligheten att kanske komma näst sist i stället för sist.

Men jag begriper framför allt inte vitsen med att ligga i soffan och titta på andra människors prestationer. Jag känner inte till taktiken. Jag vet ingenting om de ansträngningar som gjorts före OS. Jag kan inte avgöra hur mycket energi den enskilde deltagaren har kvar eller hens möjligheter att ta hem segern. Jag kan inte påverka resultatet och om en svensk eller en norrman eller någon annan vinner – vad spelar det för roll?

Vi är alla människor och det finns viktigare saker än OS att engagera sig i. Tycker jag, som inte kan se något spännande i varken den ena eller den andra grenen hemifrån soffan. Om jag fick delta – ja, det vore en annan sak. Om jag vore i Sotji som iakttagare skulle jag förmodligen vara mer intresserad av OS konsekvenser för lokalbefolkningen än vem som vinner vad.

Jag har missat något – men vad?