Leverans från ICA Maxi. Skönt att slippa gå runt på stengolvet och plocka ihop varorna. Skönt att slippa bära dem tre trappor upp. Alltså värt de 149,50 det kostar.

Men…

Förra gången hade plockarna spridit frysvarorna så att de låg i olika kassar. Leveransen var ganska sen så jag skyndade mig att slänga in dem i frysen för att senare upptäcka en hinna av små istappar över kåldolmarna när jag öppnade förpackningen. Det betyder att de varit på väg att tinas upp och blev infrusna igen. Inte bra alls.

Först la jag in beställning på frysvaror den här gången också, men ångrade mig, gick in och tog bort dem – och råkade beställa en ny sats med frusen kyckling i stället för färsk eftersom jag missbedömde förpackningen – usch! Hur kan jag göra något så simpelt att erkänna att jag gör fel? Som om det inte hänt tidigare….

Men tinade räkor och halvtinad lax lämpar sig inte att frysas om.

Sen skrev jag ett mejl till ICA Maxis kundtjänst. Frågade om de hade frysar i bilarna. Talade om att frysvarorna måste ligga i en och samma kasse för att hålla sig frusna.

Svaret förvånar mig. Personen sitter ju trots allt i en kundtjänst och borde vara mån om kunderna.

Ja, de har frys i bilarna och om det är något ska jag kontakta chauffören.

Chauffören som var ute ur huset innan jag släpat in varorna i köket och satt i bilen när jag började plocka upp dem och förmodligen hade slutat för dagen innan jag fått telefonnumret från ICA Maxi. Och som kanske inte var den person som plockade varorna.

Att inte kunna skriva ”OK. Vi kollar upp det och säger till personalen att frysvaror måste packas för sig och att de ska förvaras i bilfrysen (om den nu finns)” är ganska dåligt. Att skylla på andra och inte ta ansvaret själv är ett vanligt Eskilstunasyndrom men den personen bör byta jobb.

Nu kommer jag att köpa räkorna och laxen och broccolin och vad det mera var någon annanstans och samla på mig en lista på torrvaror att beställa från ICA Maxi nästa gång men den beställningen kommer att dröja.

Min man har inte fått sin deklarationsblankett. Han har inget bank-id och är beroende av koderna för att kunna göra deklarationen.

Kollar hos Skatteverket. Blanketten skulle ha varit här den 15 mars. Frågar varför den inte kommit på chatten. Det går inte att formulera frågan så att systemet fungerar. Försöker ringa. Åter en automat som inte heller begriper att jag frågar varför blanketten inte kommit. Mejlar. För att kunna göra det måste jag begripa hur konstruktören av internetsidan tänkte. Inte ens att skicka ett mejl var enkelt.

Nu har det gått fram. Hoppas bara att blanketten gör det också. 

Svartmåla inte! Uppmanar Eskilstuna-Kuriren politikerna i dagens ledare. Vad som avses framgår inte. Därför tänkte jag komma med mina synpunkter i frågan.

Under mina år inom svensk industri arbetade jag tillsammans med invandrare. Alla vi som har gjort det, inklusive företagsledningarna, vet att det stora flertalet av dem har varit skötsamma medarbetare, många duktiga och ambitiösa.

Alldeles för många var, särskilt under hundåren som ackordsarbetare under sextio- och sjuttiotalen, lite för ambitiösa och slet ut sina kroppar i förtid.

Den stora gruppen var finländare. Deras ankomst gav – liksom den nuvarande – upphov till konflikter. Knivslagsmål var inte ovanliga, inte i min dåvarande hemort Olofström. Men det blev folk av nykomlingarn även om alltför många struntade i att lära sig svenska – för hen skulle ju inte stanna här i evigheter. Några föll bort, flyttade hem igen.

Slutresultatet var OK. De hjälpte till med att bygga upp Sverige. Och det gör det allra största flertalet av de som är nya här nu också men det låter inte så när man lyssnar på Kristersson och Åkesson. De målar upp en bild av ett Sverige där invandrare är parias, inte goda medarbetare.

Tiderna är andra. Jobb finns men utbildning krävs. Det finns inte tillräckligt många chaufförer, konduktörer, undersköterskor och så vidare. Länge stod AMU för arbetsmarknadsutbildningen. Nu är den privatiserad och räcker inte till. Blir vinsterna inte tillräckligt höga?  

Gängkriminaliteten då? Har de vi hör talas om alla utländska namn? Tiderna är andra. Om utanförskapet var stort i sextiotalets arbetarbaracker så är det än större nu. Sverige är inte jämlikt längre. Skillnaden är stor mellan en jacka inköpt på Retuna och en märkesjacka för 17 000 spänn. Den ena mobilen har status, den andra inte.

I folkskolan skickades ungar som skrev dåligt till extralektioner i välskrivning. I internets tidevarv är det ingen som tänker på att motoriken måste utvecklas. I min skola placerades barn med problem i hjälpklasser, nu ställs de i kö till Bup. Då fick dyslektikerna ingen hjälp men de fick jobb. Vi behövde inte kunna läsa och skriva för att nita ihop bitar till en skrivmaskin. Nu ska alla plugga minst tolv år utan att jobb garanteras.

Kraven är oerhört mycket större och det måste politikerna hantera. Att skrika ”Åk hem!” hjälper ingen. Vi behöver arbetskraft. Vem ska annars byta blöjor på mig om tio år? Åkesson? Den politiker som stämplar en hel generation som icke önskvärd skapar ännu större problem. Och det är vad den nuvarande regeringen gör.

Hur många krig klarar mänskligheten? Ett oändligt antal, tycks det, de börjar, tar slut, andra tar vid om inte de gamla startas upp igen av en eller annan obegriplig orsak. Vi är åtta miljarder som kan dö av skottskador eller svält, av sjukdomar som följer i krigens spår. Våra älskade hem förvandlas med lätthet till ruiner. Nya hem byggs. Nya vägar byggs. Det gamla ersätts. Ländernas BNP ökar. Allt är frid och fröjd tills tillväxten planar ut och planerna på nästa krig tar form.

Hur många krig klarar klimatet? Inga. Krigen ingår inte i någon livscykel. Krigen tillhör döden. 

Bilden kommer från pixaby

Förra året – när Riksbanken höjt styrräntan – sålde jag mina fastighetsaktier. Erfarenhetsmässigt vet jag att fastighetsbranschen inte klarar av räntehöjningar särskilt bra. Det var inte så många aktier jag ägde, 100 NCC och 500 Peab, men de har under min tid som ägare gett mer i avkastning på kapitalet än av banken. Priset jag fick för Peabaktierna var därtill – i mina okunniga ögon – hyfsat.

NCC har under årens lopp avlat av sig två gånger genom att dela ut aktier, jag tror att det kallas split, och eftersom jag inte har något inköpsvärde på de aktierna oroade jag mig för deklarationen. Jag gick in på Nordnet och såg att de hade en deklarationshjälp. Det går att få en K4-blankett ifylld av dem. Tack vare den har jag ett värde att använda vid min digitala deklaration.

Nu kommer det fantastiska. Jag vill inte riktigt tro på det. Får väl se om Skatteverket drar samma slutsats. Hur fan kan jag ha gått 3429 kr back på en aktie som jag inte betalt något för? Som jag dessutom fått utdelning på? En förlust som kvittas mot vinsten på Peabaktierna?

Min arbetarhjärna vill inte riktigt gå med på det.

Stötte ihop med en gammal jobbarkompis på stan. I april går han i pension. Klagade över det mesta. Och Lasse - vi kan kalla honom det men han kunde lika gärna vara en kvinna och heta Ingalill - är inte den ende. I somras mötte jag en annan före detta arbetskompis som var lika besviken på hur han behandlades.

Och jag vet inte hur orättvis deras åsikter är, eller om de är orättvisa. Jag känner igen det, var lika trött och besviken på situationen som de tiden före. Nya chefer, nya idéer.

Vår före detta arbetsgivare har en företagspension som alla anställda får. Det är den enda pension man kan få ut som engångssumma – något som gäller om du varit anställd på företaget under en kort period. Frågan är hur många som missar den…

Det gäller dock inte Lasse. Han jobbade på samma företag i fyrtio år och lär få mer i företagspension än jag. Han avfärdade den, skulle ta ut den på tio år för det var ändå inte mycket pengar. Han har fel. Låt vara att en tusenlapp i månaden inte tycks vara så mycket pengar nu men det anser inte den som kommit upp i en ålder över åttio. Om du tar ut pensionen livsvarigt kan du tillgodogöra dig räntan på kapitalet längre fram och det blir mer än bankräntan.

Om du inte är fattigpensionär blir du det när företagspensioner och annat – jag får pengar från tre håll – tar slut.

Och dessutom – försök att vara skuldfri när du går i pension. Se till att du bor billigt. Annars får du problem.  

Minus åtta, blåst och snö. För tio år sedan skulle jag ha satt på mig mina icebugs för att gå en långpromenad i Kronskogen. Nu får jag nöja mig att gå till ICA, ett par hundra meter fram och tillbaka. Varenda liten ojämnhet i snön utgör en fara.

Ursprungligen tänkte jag avvakta med besöket tills i morgon men risken för ett intensivare snöfall och fler minusgrader (du får gärna skratta om du bor i Norrland) gjorde att jag ändrade mig, tog min ”dra maten” för att handla det sista.

Om jag vetat vad som väntat mig skulle jag avvaktat. Inte för risken att falla i ett intensivt snöande utan för att affären var tom.  

Igår fick jag åtta paket Gevalia levererade från ICA Maxi för 404 kr. Här kostade paketen 57,90. Jag misstänker att jag sparade in kostnaden för leveransen genom att betala lägre priser. Jag orkar ändå inte gå runt på Maxi för att plocka ihop dem, inte heller att bära alla kassarna tre våningar upp.

Det måste varit stor åtgång på grön frusen sparris under helgerna. Fick inte det från Maxi. De fanns inte på ICA heller.

Ärtsoppa med fläsk var helt slut. Hyllorna där de borde ha legat var helt tomma.

Det såg ut som om någon plundrat butiken. Någon helt ointresserad av energidrycker och Coca Cola. För det fanns det gott om.

För några år sedan handlade jag på ICA Nyfors mot bättre vetande. Ville att affären skulle finnas kvar när jag var gammal och skröplig. Nu är jag äldre och på god väg att bli skröplig – nödvändigt att i tid inse fakta – men skulle behöva springa till affären dagligen för att hitta det lilla vi behöver.

Och inte hjälper det att jag får 40 kr i rabatt när jag handlar för 400 kr. Som pensionär måste jag köpa det jag vill ha, inte det som finns i affären.

OBS! Bilden är gammal.

Efter åratals letande har jag äntligen hittat en bok vars författare på allvar använder sig av den metod Marx och Engels utvecklade för att analysera vår tid och leta efter de lösningar framtiden behöver. Ulrike Hermanns Kapitalismens slut.

Lyckas hon? På sätt och vis. Hon pekar ut en lösning som skulle kunna fungera men kan inte peka ut hur den ska genomföras. Det går inte eftersom det inte finns någon organisation, stat eller grupp som aktivt arbetar för någon form av genomförande och det är just nu det stora problemet. Världen är för upptagen av krig för att ens diskutera vägen framåt.

Hon börjar med att reda ut kapitalismens – eller rättare sagt industrialiseringens ursprung – och det gör hon på ett föredömligt sätt. Hon tar avstamp hos Marx men sitter inte fast i de fakta han arbetade med utan har läst på i en hel del andra verk också och lyckas så bra att jag vid ett flertal tillfällen gissar mig till vad nästa avsnitt ska handla om. En av hennes frågor blir då: är det som gör en enskild kapitalist framgångsrik alltid till gagn för nationen? Hon skiljer mellan företagsekonomi och nationalekonomi på ett tankeväckande sätt.

Därefter tar hon itu med klimatproblematiken. Går igenom olika energislag och de förutsättningar som gäller. Kommer fram till att vi inte kommer att kunna få fram tillräckligt med grön el i tid och att kärnkraften inte är lösningen. Det finns inga som helst förutsättningar för att en grön tillväxt skulle vara möjlig, förklarar hon, men tillväxt är en förutsättning för det kapitalistiska systemets existens. Argumentationen är logisk. Vem ska betala räntorna på lånet när det inte finns några vinster? Produkter som t ex smartphones kan nu ersätta en rad produkter samtidigt som de blivit mindre materialkrävande men hjälper det? De har blivit så otroligt många fler att det totalt går åt mer material. Ett framsteg javisst, men inte med tanke på att planetens resurser är begränsade och grön el kommer att förbli en bristvara en lång tid framöver.

Problemet är att vi inte har de tekniska lösningar som krävs – och att vissa av lösningarna, som koldioxidlagring, enbart är ett slöseri med energi – det kan jag hålla med henne om, och därför behöver vi pausa tillväxthysterin. När vi någon gång i framtiden har löst problemen både teoretiskt och praktiskt kan vi förmodligen släppa besparingsivern men då kommer världen att se annorlunda ut.

Så resonerar Ulrike Hermann och föreslår en lösning liknande den som blev framgångsrik i Storbritannien under andra världskriget; dvs en demokratisk regering styr upp produktionen och fördelningen av resurserna medan äganderätten är oförändrad.

De riktigt rikas enorma konsumtion måste få ett slut. Inget flygande, ett boende, osv. När allt kommer omkring bygger deras rikedomar på kunskaper som forskats fram kollektivt av hela mänskligheten.

Men så har vi den verkligt svåra frågan: Vem ska driva den här frågan? Politiker som i första hand vill vinna val?

Kanske.

Vi är på väg mot en framtid, när de uppodlade markernas humuslager utarmats av ett långvarigt bruk av gödningsmedel, när hettan bränner bort våra odlingar, när stormarna och skyfallen för ut det lilla som återstår till sjöar och vattendrag. Vi är på väg mot en tid när insekterna inte pollinerar längre.

Men måste vi invänta katastrofen för att vakna?