På väg mot sommaren planerar vi en resa söderut. Cirkus etthundratrettio mil fram och tillbaka. Bra om bilen ska hållas i trim. Sexton år gammal behöver hon motion. I övrigt mår hon bra för sin ålder.

Vi tillhör de som helst skulle se att reduktionsplikten behölls på nuvarande nivå.

Den som lyssnar på Tidö partierna kan lätt få uppfattningen att en minskning är lika lätt genomförd som att gå över från sockerfri till sockrad saft. Men det handlar inte om att välja rätt flaskor i butiken, det handlar om miljontals liter som ska blandas eller inte blandas. Miljontals eller kanske till och med miljarder liter som måste köpas in, transporteras och raffineras. Samtidigt måste avtal sägas upp. Även om det finns en stor efterfrågan på biobränsle kan man utgå från att leverantörerna kommer att kräva skadestånd för brutna löften. Samtidigt måste mer fossiloljan raffineras. Då ställer jag mig fler frågor som jag inte har några svar på.

Finns det kapacitet att raffinera den oljan? Är det samma raffineringsprocess som behövs eller skiljer den sig från den som används vid mixningen? Inte vet jag. På grund av kriget i Ukraina ska vi dessutom inte köpa rysk olja vilket gör att det kan bli dyrt att ersätta biobränslet med den fossila råvaran.

I mina ögon ser det ut som ett dåligt valt ögonblick att minska reduktionsplikten. Effekten på bensin- och dieselpriserna kan mycket väl bli en höjning. Den som lever får se.

Dessvärre är reduktionsplikten ingen lösning på utsläppsproblematiken. Den behövs i övergången mellan bensin- och elbilar men innebär inte att utsläppen blir lägre. För att åstadkomma det måste du välja en bil som förbrukar mindre. Skillnaden är att biobränslet inte använder sig av långtidslagrad kol utan av kol som i en inte alltför avlägsen samtid fanns i luften. Men det där känner du säkert till.

Lösningen heter elbilar men det är en lösning som ställer krav på att andra problem löses. Bland annat så måste det brytas och förädlas en rad metaller och vi vore dumma om vi fortsatte låta kineserna ha monopol på jobbet. Problemet är att ingen vill ha gruvorna i närområdet. Ett problem som måste hanteras. Hur?

Jag föreslår en statlig utredning som undersöker var metallerna kan brytas på ett sådant sätt att brytningen åstadkommer minsta möjliga miljöskada. Vilket eller vilka områden är bäst lämpade? Penningmedel måste reserveras för fortsatt forskning och bästa möjliga brytningsmetoder användas. Det måste stipuleras i kontrakten att det eller de bolag som får uppdraget daterar upp verksamheten regelbundet. Samt att kommunerna i det eller de områden som berörs får en rejäl ersättning för brytningen.

Brytningen är riskabel ur miljösynpunkt och bör inte ske i onödan. Därför bör vi i större utsträckning använda oss av bilpooler.

Och biobränslet? Tja, vill du fortsätta att flyga så lär det inte i rimlig tid finnas något annat alternativ. Räcker råvarorna till flyget om alla blir vegetarianer?

Annandag påsk. Jag har ingen relation till påsken.

Traditionell påskmat? Syrran bjöd på mycket fisk när vi träffades i Handen på sjuttio och åttiotalen. Svågern drog upp den direkt från Östersjön vid stugan på Dalarö. Färskt och supergott. Vi landkrabborna älskade den. Dyrt? Det var fiskens tillbehör som kostade. Men annars?  Vad tycks om årets meny? Felix pyttipanna på påskafton?

Varför inte? Efteråt tog vi en biltur till Strängnäs. Lyx. Bilen har inte varit utanför Eskilstuna på flera månader. Vi åkte till Kalkbro, gick en promenad. Konstaterade två saker. Att det är ännu svårare att gå på ojämn mark än det var förra året och att blåsipporna blommade.

Eftersom vi tog årets första cykeltur på påskdagen – till Hällberga – efter att ha ätit stuvad potatis med gravad lax och Mamma Scans köttbullar – lite mer påsklikt? – har jag upplevt årets första händelser denna vår: blåsippans respektive tussilagons ankomst.

Om påsken har någon tradition i min familj handlar det om fylla. Just nu sitter min man i sin favoritstol och där han suttit sedan åttadraget i morse. Han sover.

Han sover efter att ha druckit Smirnoff och Coca Cola en stor del av natten. Jag varnade honom för Colan. Coca Cola innehåller koffein vilket betyder att han inte somnar förrän framåt morgonen. När herr Smirnoff tar över spelar det ingen roll att jag ber honom att sluta dricka. Om han hade somnar för tolv timmar sedan skulle jag ha varit pigg nu.

Mina traditionella förmiddagsövningar – morgonpass med tiotalet olika rörelser, trapprundan, milen på motionscykeln – piggade upp lite men jag kände inte för att bli uppiggad. Satt och raderade inlägg på Facebook ett bra tag. Har pysslat med det en hel del den senaste veckan. Just nu befinner jag mig vid den tid när jag gick i pension, 2013, men måste arbeta mer metodiskt på att förinta mina digitala spår.

Och då frågar ni varför?

Gårdagens nyheter berättade om att Köpenhamn planerade bygga en koldioxidinsamlare till sin avfallsanläggning och förvara koldioxiden i övergivna gasfyndigheter. De hade inte tänkt på att det går att göra plast av koldioxiden. Köpenhamn har som mål att bli världens första koldioxidneutrala huvudstad. Storslaget. Jättebra! Var och varannan dag möts vi av besked om positiva klimatsatsningar. Jättebra!

Samma dags nyheter erkände att subventionerna av fossila bränslen ökat astronomiskt tack vare kriget i Ukraina. Tidigare i veckan beklagade sig ett norskt företag som producerar ammunition över att Tiktok gick före i energikön. Det var viktigare att samla folks digitala skräp än att tillverka ammunition till Ukraina.

Kriget i Ukraina får prio ett. Trots att ingen någonsin kunnat bevisa att upprustning leder till något annat än krig så är det upprustning som gäller. Och vad kan vi göra?

Planetens valda ledare – Erdogan, Orban, Putin, Duda, Xi, al-Assad, Biden, Kristersson m fl – har valts på inte alltid demokratiska sätt men de har valts. Förväntar vi oss att det ska gå att lita på dem? Ja. Speciellt antas vi att lite på Biden trots hans föregångares krascher i Irak och Afghanistan. Vi kan inte lita mer på amerikanska presidenter än ryska eller för den delen kinesiska. Vi kan inte ens lita på oss själva eftersom vi valde Kristersson till statsminister.

 Mina eventuella synpunkter på vad som ska göras åt klimatförändringarna har placerats långt ner på listan över hotande faror. Alla inlägg och delningar har varit förgäves.

Jag vill så gärna tro att klimatförändringarna går att stoppa att mina önskningar hamnar inom den skönlitterära kategorin ”hitte-på”.

Jag börjar få kramp i högerhanden efter att ha suttit i över en timme och raderat gamla inlägg. Nu är alla mina blogginlägg äldre än ett år borta från bloggplatsen. Facebook kommer jag att få jobba med ett bra tag. Inläggen kommer från olika håll.

När allt kommer omkring är intresset för händelser som ombyggnaden av balkongen och garderoberna i hallen begränsat till oss själva. Resten av världen struntar i det.

Orsaken till denna digitala städmani? En artikel. Men jag har tänkt att påbörja jobbet tidigare. Det är bara så tidsödande.

En norsk försvarskoncern vid namn Nammo kan inte utöka sin produktion i den utsträckning som behövs nu när ukrainarna behöver all ammunition de kan få.

” Den planerade expansionen av företagets fabrik i Raufoss i sydöstra Norge hindras av den sociala plattformen Tiktok vars datacenter kommer att suga upp all tillgänglig energi i regionen, enligt Nammo. Tiktok planerar dessutom fem nya datacenter i regionen,” skriver SVD.

Först till kvarn gäller.

Nu är jag inte särskilt glad över att åtgången av ammunition eskalerar men har samtidigt lite svårt för att övertyga Putin om att resurserna behövs till annat.

Samtidigt. Av vad jag kan se räcker det med att mina privata bilder och inlägg finns på en USB-sticka. I fortsättningen ska jag försöka lägga in de mer personliga inläggen på Facebook under händelser för att de ska försvinna. Och radera allt gammalt efter hand.

Hybrit behöver elen som krävs för lagringen av alla bilder och inlägg som ingen längre läser eller ser. Framtiden kräver att vi tänker efter före.

Bilden är hämtad från pixaby

Vad är tillväxt? Och hur uppstår den?

Jag åker på motstånd när jag försöker förklara att vi måste minska vår konsumtion för att klara klimatet till och med bland personer som anser sig kämpa för att se Sveriges klimatmål genomförda. Varför? Förmodligen för att vi inte har samma åsikt om hur och varför tillväxt uppstår.

Det är inte så att Erik Thedéen eller någon annan banksnubbe skapar tillväxten. De administrerar den möjligtvis. Skapar inflation genom att släppa ut mer pengar på marknaden – de skapar mer pengar genom att ge lån och regeringarna gör det genom stöd till såväl coviddrabbade företag som till kunder fått sina elräkningar höjda på grund av brist på el. Ingenting av det har egentligen med tillväxt att göra. Inflation är något helt annat.

Tillväxt uppstår när människor producerar varor. Vi använder mänsklighetens samlade kunskap och erfarenhet till att tillverka nyttigheter.  Vi använder därvid en hel del produkter – maskiner, byggnader och annan utrustning som vi tidigare skaffat oss med hjälp av vår samlade kunskap och erfarenheter. I denna kunskap ingår också vår förmåga att använda oss av planetens resurser, bland annat olika energislag och andra råvaror.

Den viktigaste resursen har alltid – i alla tider – ända sedan vi gjorde yxor av flinta – varit den mänskliga arbetskraften. Börja nu inte svamla om robotar för robotar är också ett resultat av mänskligt arbete och kommer att förbli det även om robotarna lär sig att konstruera och tillverka nya robotar.

En av orsakerna till att tillväxten under de senaste seklen varit hög är att vi blivit fler som har arbetat – och i det arbetet ingår också utbildning och utveckling av mänskliga färdigheter.

Befolkningsexplosionen tär hårt på jordens resurser och förändrar det ekologiska systemet på ett icke önskvärt sätt. Den är en fara men forskningen har visat att utvecklingen kommer att vända. Det går inte att slå fast när men den håller på att vända tack vare utbildning och bättre sjukvård.

Den japanska befolkningen har minskat med 3,4 miljoner sedan 2008. Kinas befolkning minskade förra året och den utvecklingen lär fortsätta. Jag tvivlar på att Xi kan göra något åt det. Ryssarna håller just nu på att decimera Ukrainas befolkning och förstör samtidigt sina egen förutsättningar till en framtida ekonomisk tillväxt när de låter unga män slaktas.

Europas och Nordamerikas födelsetal är lågt. Kontinenterna har klarat sig tack vare flyktinginvandringen. En bättre utbildnings- och hälsonivå i de länder som fortfarande kallas fattiga kommer att medföra en minskad befolkningsökning där. Med det följer färre flyktingar norrut.

Befolkningsexplosionen måste stoppas för att det ska vara möjligt att hålla det ekologiska systemet i ett någorlunda vettigt skick. Planetens resurser är inte oändliga. Vi måste dela med oss av dem så att alla får drägliga villkor. Det går inte an att en liten elit flyger som skottspolar, har flera och överstora bostäder, lyxyachter med mera. Hur vi ska skapa en balans som kan tolereras av det stora flertalet är en fråga som måste diskuteras – för det är här upphovet till alla konflikter mellan människor uppstår.

En stor och växande befolkning är en förutsättning för en ständigt ökande tillväxt. Det rimmar dåligt med att planeten snart har nått sin befolkningstopp. Är det meningen att robotar ska stå för tillväxten i framtiden? Vem betalar när inget mänskligt arbete ingår i slutprodukten? Varifrån ska vi ta råvarorna? Om vi alla ska sitta i var sin eldriven bil på sexfiliga motorvägar? Och ha en eller flera bostäder? Turista i rymden?

  Bilden kommer från pixaby 

Det finns en hel del att säga om ”En jord för alla”. Frågan är hur det ska begripliggöras på bästa möjliga sätt. Underrubriken ”Ett manifest för mänsklighetens överlevnad”, säger en hel del men det som står mellan pärmarna borde begripliggöras för att var och en ska kunna hantera innehållet. Det måste te sig ganska abstrakt för den som inte tidigare satt sig in i de resonemang som förs.

 Resonemangen har en bakgrund. Vi finner denna bakgrund i allt från en rapport från Romklubben 1972 – Tillväxtens gränser – till författare som Pikketty, Raworth, Rosling med flera. Det handlar om åtskilliga hundratal sidor. Man kan säga att ”En jord för alla” är en sammanfattning. Den behandlar varken klimatförändringarna eller dess konsekvenser utan hur mänskligheten kan klara sig ur krisen på bästa sätt. Den redogör för hur det kan komma att se ut om vi inte agerar snabbt – ”För lite för sent”-scenariot – och hur det kan se ut om vi sätter igång genast – jättesprånget. Det handlar om relevanta uppskattningar.

Ett av förslagen är att beskatta de rika. Piketty har beskrivit hur staterna under första halvan av nittonhundratalet använde just den metoden för att finansiera krigen och återuppbyggnaden efteråt. Jämlikheten ökade. Människor på de välbärgade kontinenterna kände sig mer delaktiga och hade större möjlighet att utvecklas, särskilt när tillväxten samtidigt var skyhög. När tillväxten avtog klev nyliberalerna in på scenen. De rika kunde kasta av sig sin skattebörda och när det inte räckte deltog de i racet mot skatteparadisen. Mångmiljardärerna blev allt fler och allt rikare.

Ingen av dem föddes i ett vacuum. Herrarna Mark Zuckerberg och Jeff Bezos har tjänat sina förmögenheter på Internet men de uppfann inte internet. Internet konstruerades av universitetsfolk som ville diskutera med varandra. Zuckerberg och Bezos använde sig av vår gemensamma kunskap. Kunskap som tagits fram med hjälp av skattemedel.

Därför är det inte mer än rätt att de och många andra delar med sig av sina rikedomar till de som inte fått samma möjlighet.  Sett per individ släpper de ut mångdubbelt mer koldioxid än du och jag – och det går inte att jämföra deras utsläpp med utsläppen från en fattig bonde i tredje världen.

Ett annat förslag är att efterskänka de skulder som fattiga länder dragit på sig. Med tanke på hur vi i väst orättmätigt plundrat dessa länder i århundraden – stulit både råvaror och arbetskraft – är det inte mer än rätt. Befolkningen i länder som Demokratiska Republiken Kongo (Kongo-Kinshasa) måste få tillgodogöra sig inkomsterna från de råvaror som lämnar landet. Om vi inte förstår och genomför det kommer vi inte långt med omställningen.

Fattigdomen måste utrotas. Det finns en gräns för hur många människor planeten kan föda. Utbildning, sjukvård och bättre levnadsstandard är de enda medel vi kan ta till för att stoppa befolkningsexplosionen.

Flertalet av de framlagda förslagen handlar om den ekonomiska fördelningen av jordens resurser och om lösningar som ligger på den vänstra halvan av den politiska arenan. Förslagen är utomordentligt bra. Helt förträffliga. Förtjänar allt beröm de kan få. Men de kommer i en tid när högerkrafterna blir allt mäktigare.

Mänskligheten utgör ingen myrstack. Det är inte så att var och en av oss fått sig en roll tilldelad som vi vare sig kan eller får avvika från. Mänskligheten består av åtta miljarder människor med olika bakgrund och olika idéer om framtiden och med olika åsikt om det mesta. Alltför många av oss vill behålla drömmen om att bli världens rikaste person – hur orealistisk den än är – men den här resan måste vi göra tillsammans. Annars går det åt helvete.

Vi kan skicka Musk och Bezos till Mars i förväg (det är ju ut i rymden de vill) men frågan blir densamma: hur gör vi? Vi som vill stanna kvar här för att få återse vårens grönska år efter år. Förslagen måste genomföras. Hur?

Vilken framtid vill vi ha? Är vi villiga att ta kamp för den? Allesammans? Tillsammans? Vilket pris är vi villiga att betala för att nå dit?

I dagens (6/2) SVD har Erika Olsson, ordförande för Ekologiska Lantbrukarna ett debattinlägg med den provocerande titeln ”Är maten egentligen inte för billig?” Hon jämför våra matvanor från 1969 med de nuvarande och jag måste ge henne rätt, åtminstone delvis men med lite andra motiv än de hon anger. Så här skriver Erika: ”Matens pris har helt enkelt flyttat från plånboken, till naturen, djuren och folkhälsan. Att inte se sammanhanget mellan billig mat och de kriser vi befinner oss i – ekonomisk kris, klimatkris, naturkris – är att missa helhets­bilden. …. I ett samhälle där maten värderas högre, både monetärt och emotionellt, kommer vi lantbrukare ha större möjlighet att vårda landskapet och producera mer mat i kretslopp utan import­beroende. Då får vi också bättre krisberedskap och en tryggare matproduktion. …..Välj bort läsk och godis, köp mindre snabbmat och ät mer rena ekologiska råvaror. Det finns mycket man kan göra som minskar utgifterna samtidigt som man främjar sin hälsa och sitt välbefinnande, och gör gott för miljö och klimat.”

Det må vara lite förmätet men jag vill gärna sätta in hennes resonemang i ett annat sammanhang; i de resonemang som Johan Rockström m fl för i ”En jord för alla.”

Ett av resonemangen handlar om ”allmänningen”. Hur blev jord privategendom? Kungar skapade en gång äganderätten till jord genom att med vapenmakt dela ut den till en liten grupp beväpnade män. Vapnen gav dessa män rätt att förtrycka de som brukade jorden. Så småningom började jord köpas och säljas men det skulle dröja ett bra tag innan samma personer både ägde och brukade den. I stora delar av Afrika finns det fortfarande ingen som ”äger” marken i juridisk mening – makthavare säljer mark som inte har någon juridisk ägare till multinationella företag.

Det är det ekonomiska systemet som har gjort äganderätt till jord till en egen kategori.

På samma sätt är det ingen som äger metallerna i jordens innandöme. Varför ska en liten grupp företag/människor få rätten att bryta dem?

En annan form av allmänning är kunskap. Uppfinningar genererar stora förmögenheter men ingen av dem har kommit till utan att uppfinnaren besuttit en kunskap inom området som möjliggjorde att hen klarat av att göra de konstruktioner som skapade förmögenheterna. Kunskapen är gemensam även när den används av ett litet fåtal. Den ”allmänningen” motiverar ett stort uttag av skatt på den skapade förmögenheten.

Jag gillar det resonemanget. Jag gillar också det förslag till fördelning av inkomsterna som läggs fram, och skapandet av medborgarfonder som får de mindre bemedlade att känna en trygghet och därmed en tillit till samhällssystemet. Det möjliggör en lägre arbetstid för de ointressanta jobb (Ja, Kristersson, det finns sådana, massvis av dem!) som de människor som blev över måste ta.

För att mänskligheten ska kunna gå framåt måste ojämlikheten mellan människor drastiskt minska. Varje barn som föds måste få sin chans och eftersom alla inte kan tillhöra gruppen världens rikaste människor måste det finnas livsutrymme också för oss andra. Vi behöver kanske inte jobba fyrtio timmar i veckan men vi behöver känna oss nödvändiga och kunna leva ett anständigt liv. Vi bör också få tillgång till de vinster som uppnås genom användandet av ”allmänningen”. 

Vi har en omvälvande epok framför oss. Förutsatt att tillgången på utbildning och sjukvård ökar internationellt kommer befolkningsökningen att stanna på runt 9 miljarder framåt 2050-talet. Därefter kommer den att minska.

Det är bara en sak som jag har problem med. Eller två, det beror på hur man ser det.

Hur ska vi få den stora majoriteten av världsmedborgarna att inse att detta är vägen mot framtiden? Hur ska vi få en majoritet att rösta på politiker som stödjer de här förslagen? Finns de?

Och hur får vi sådana som Putin, Erdogan, Orban och Förenade Arabemiratens president Mohammed bin Zayed med på noterna?

Vi behöver inte välja ”för lite för sent”- sceneriet. Vi kan välja ”jättesprånget” men då måste vi ena oss och gå till handling nu. Hur? Vi är trögstartade. 

Nu börjar de droppa in. Kontrolluppgifterna.

Pensionsbolagen förväntar sig att jag ska ha dator med tillgång till internet och bank-ID så att jag kan logga in för att kolla uppgifterna. Om jag inte har det får jag lita på de summor som står på deklarationsblanketten. Vilket jag alltså inte behöver göra. Så länge huvudet hänger med gör det ingenting. När huvudet inte hänger med blir det värre men vi tar en sak i taget.

Något som retar gallfeber på mig är den småborgerliga snålheten som gör det möjligt att dra av gåvor till godkända organisationer. Jag lämnar regelbundet och oregelbundet gåvor till tre olika ”godkända organisationer”, Vi-skogen, UNHCR och Röda Korset. Övriga göre sig ej besvär. Varför?

Var och en av organisationerna lägger pengar på att skicka ut kontrolluppgifter som talar om hur mycket jag gett föregående år. Det ska vara minst 200 kr åt gången, minst 2000 kr och max 12 000 kr om året. Den som ger bort 12 000 kr får en skattereduktion på 3000 kr – måste bli cirkus en tusenlapp tillbaka. För att tusen spänn ska ha något större värde måste du befinna dig i en ekonomisk situation när du inte har råd att ge bort tolvtusen kronor. Tänker jag inte rätt?

Vore det inte bättre att bespara organisationerna arbetet och kostnaden för att skicka ut kontrolluppgifterna?

Förra året mejlade jag och bad dem skicka kontrolluppgiften digitalt men det ser inte ut att ha gått fram.

Jag får regelbundet post från alla tre organisationerna där de tigger mer pengar. För min del räcker det med att jag får ett OCR-nummer per år. Jag vill inte att de ska lägga pengar på att ragga pengar från mig utan att de ska använda pengarna till att hjälpa de grupper jag vill ge dem till. Dit hör varken City Mail eller Postnord. 

Människan är mänsklighetens största tillgång. Ändå dör en av oss i svält var 48:e sekund. Under de senaste åren har det antal människor som hotas av brist på mat fördubblats från 135 miljoner människor till 276 miljoner. En halv miljon svälter.

Kriget i Ukraina förvärrar det hela. Tack vare att ryssarna tagit över hamnstäder och blockerar hamnen i Odessa kan inte de lagrade skördarna skeppas ut. Att Ukraina har den ryska spårvidden på rälsen, 85 mm bredare än de europeiska, är ännu ett hinder. En stor del av de åkrar som såddes i höstas har inte kunnat skördas. Bönderna som arbetar på fälten riskerar sina liv. Vidare stoppar kriget produktionen och leveranserna av gödningsmedel.

Krig har alltid varit en av huvudorsakerna till svält. Det gäller än idag. Längre än så har mänskligheten inte kommit.

Svältande – eller felnärda – barn får men för livet. Barnet som ligger i sin mammas mage får men för livet när hon inte får den näring som hon behöver. Vi vet att det kommer att begränsa barnets förmågor i framtiden. Spår av svälten leder till fattigdom i generationer.

Två faktorer gör att den tekniska utvecklingen gått snabbt under de senaste två hundra åren. Mat och utbildning.

Vi som lever i den rikare delen av världen har kunnat äta oss mätta och på att vi efter hand fått tillgång till de näringsämnen en individ behöver. Jag skriver ”de senaste tvåhundra åren” väl medveten om att det är först nu, under min livstid, som behoven tillgodosetts någorlunda fullt ut.

Det har blivit bättre men fortfarande får en stor del av mänskligheten inte tillgång till de näringsämnen som behövs. Det gäller inte bara de som svälter, det gäller också de som inte får en näringsmässigt fullgod kost.

Under samma tid har en utbildningsexplosion ägt rum. Vi har gått från ett samhälle med begränsad läskunnighet till ett samhälle där förmågan att hantera datorer är en förutsättning. Människans intellektuella förmågor styr samhället.

För min generation var åttaårig grundskola ett minimum. Vi tillhör den första generation för vilken fortsatt utbildning var tillgänglig, dock icke självklar. Nu är det snarare tvärtom. Nu krävs det utbildning för att klara livhanken.

På samma sätt som vi fick en bra start på livet genom att våra mammor fått en fullvärdig kost, får våra barnbarn en bra start på livet därför att deras föräldrar utbildat sig. De nya ”ledarna” – vare sig de leder företag, organisationer eller är politiker – tillhör en högt utbildad elit.

Kunskapsevolutionen är här. Dess förutsättning var demokrati och en förutsättning för demokratin är mätta magar. Desperata människor handlar inte långsiktigt.

Tillräcklig och nyttig föda, kunskap och lärande, gör att människan är mänsklighetens största tillgång. Vi misshushållar med våra resurser när vi inte uppfyller målen i Agenda 2030.

Hur många nobelpristagare skulle ha kommit från Afrika om afrikanerna fått samma förutsättningar som européer och nordamerikaner?