Hur många krig klarar mänskligheten? Ett oändligt antal, tycks det, de börjar, tar slut, andra tar vid om inte de gamla startas upp igen av en eller annan obegriplig orsak. Vi är åtta miljarder som kan dö av skottskador eller svält, av sjukdomar som följer i krigens spår. Våra älskade hem förvandlas med lätthet till ruiner. Nya hem byggs. Nya vägar byggs. Det gamla ersätts. Ländernas BNP ökar. Allt är frid och fröjd tills tillväxten planar ut och planerna på nästa krig tar form.

Hur många krig klarar klimatet? Inga. Krigen ingår inte i någon livscykel. Krigen tillhör döden. 

Bilden kommer från pixaby

Jag har alltid en åsikt. Även när jag är tyst. Och jag har varit ganska tyst ett bra tag nu. Orsaken till att jag inte bloggat som tidigare är att världsläget är alldeles för dystert. Ingen lyssnar på en dysterkvist som inte ser ljuset i tunneln – för det finns alltid ett ljus i tunneln även om det är fan så långt borta. Frågan är var och hur det ser ut.

Sommaren kommer, med den återkommer också våra cykelturer till Ärla. Det ska bli intressant att se hur många av granarna som dödades av granbarkborrarna och sedan fick rötterna översvämmade som fallit ner.

Men det låter inte särskilt positivt. Och det påverkar varken världsläget eller klimatförändringarna utan är ett utslag av min konstiga nyfikenhet. Oväntade händelser får mig på gott humör. Nu är de där eventuellt nerfallna granarna inte någon oväntad händelse längre men ändå.

Jag tänker föreslå att bostadsrättsföreningen köper en grill, gärna en grill som det går att använda både kol och trä i, samt en del kol och tändvätska. Att tas fram ur källaren om kriget kommer och tändas en gång om dagen på gården bakom fastigheten. 

Det där med att varje hushåll ska skaffa ett stormkök – det har vi redan – eller ett gasolkök – som vi redan har – låter farligt. Mycket farligt.

Just nu ser det ut som om våra politiker har valt att öka motsättningarna i världen för att kunna starta ett tredje världskrig och slippa göra något åt klimatförändringarna.

I så fall gäller det för oss att överleva. Vi kan också nöja oss med att försöka välja politiker som tänker längre än till nästa val. Om det finns några. 

Bilden kommer från pixaby och det är inte första gången jag använder den...

Om jag vore 2024 – om vi nu kan anta att tid är något annat än det är – skulle jag vägra att ta emot arvet efter 2023. Jag skulle ställa mig och skrika som en gång terriern Ulf Kristersson (numera mopsen som slickar Bidens arsle) ; ”Gör om, gör bättre” och kräva att allt gjordes om från den förste januari (med risk för att 2023 i sin tur skulle skrika till 2022 att det inte ville få något krig i Ukraina på halsen).

Skämt åsido. Redan före nyår insåg jag att 2023 skulle bli ett svårt år. Hur svårt förstod jag däremot inte. Räknade inte med att konkurrenterna om makten i Sudan – ja, jag vet, du har glömt dem – skulle råka i luven på varandra, inte heller att krutdurken Palestina/Israel skulle ta fyr igen och att resultatet skulle bli innihelvete jobbigt. Typiskt att alla sätter i gång med att analysera händelseförloppet när eländet gått över styr i stället för att avslöja att något var på G innan det brakade loss. Om jag förstått saken rätt har Netanya åstadkommit det här kaoset genom sitt agerande under åren som gått.

Nu när WFP (world food program) får inrikta sig på att hålla palestinierna vid liv får syrierna mindre att äta. Nödhjälp till svältande göder inga kapitalister, eller hur Johan Forsell?

Och nu ser det ut som om väst håller på att överge Ukraina. Vinner Trump valet (stackars 2025!) är det i stort sett kört eftersom länder som Ungern och Slovakien blockerar EU. Vad hade de i unionen att göra?

Hur har 2023 sett ut? Hetta. Bränder. Skyfall. Å ändå blir det bråk på COP 28 om utfasningen av fossila bränslen!

Jag gjorde ett svagt försök att i Hans Roslings anda hitta något positivt som hänt i världen. Utöver att vi under sommarens lopp ägnat åtskilliga timmar åt att cykla mellan Eskilstuna och Ärla fann jag inte mycket att glädja mig åt.

Att IS härjar i Uganda förhöjde liksom inte dagens nivå av positivt tänkande. Hur finansierar alla dessa afrikanska terrorgrupper sin verksamhet? Sluta för helvete att köpa diamanter och guld!

Vad bör göras?

Vi måste bygga upp Ukraina, Gaza, Syrien och Sudan; vi måste bygga upp de delar av världen, alltifrån Åre till Östafrika som har drabbats av översvämningar. Förstår ni hur mycket koldioxid mänskligheten måste släppa ut för allt detta återuppbyggande?

Dessutom måste vi säkra strandkanter och bygga vallar mot vatten, se till att vattnet har någonstans att ta vägen, isolera byggnader, bygga kärnkraftverk för att få el – alternativt bygga fula störande vindkraftverk som dödar fåglar – öppna gruvor för att bryta metaller (alltifrån litium till Uran) som förstör grundvattnet när de anrikas. Med mera med mera.

Låt oss begå kollektivt självmord! När vi ändå inte kan besluta oss för att göra något vettigt för att lösa problemen.

Bilden av vårt underbara hem är hämtat från pixabys sida. Jag kommer inte så långt numera. Får nöja mig med att gå till bibblan. 

Erkänner att jag är för gammal och trött för att ta striden en gång till men skulle ni vilja vara snälla och se till att Sverige har ett slutförvar innan ni ger tillstånd till byggandet av ny kärnkraft? 

Bilden kommer från Pixaby och är tagit i Tjernobyl. 

Min tid är på väg ut. Ett sakligt konstaterande, inget gnäll. Mycket har förändrats under mitt liv. Mänskligheten har gått från rörradio till AI. Forskningen går fram med stormsteg. Sjukdomar som var livshotande är inte längre livshotande. Fakta som var oomkullrunkeliga när jag föddes är numera helt inaktuella.

Under årens lopp har jag gått på en hel del lögner men har också lärt mig att granska texter. Jag drar slutsatser av det förflutna och försöker se in i framtiden.

Vi var på Volvopensionärernas månadsmöte i torsdag. Lyssnade på en föreläsning om Volvo CE:s framtid. De framtida konkurrenterna finns i Kina, för även om kineserna fortfarande inte kan producera maskiner av ”dieselkvalitet” så är deras produkter elektrifierade och det är vad kunderna önskar sig.

Caterpillar har alltid varit ledande på världsmarknaden men enligt föreläsaren har de sagt att företaget kommer att fortsätta med dieselprodukterna. Att amerikanska företag föredrar att fortsätta med äldre modeller borde diskuteras i Vita Huset.

Jag minns Facit. Ägarna var helt övertygade om att de manuella elektriska skrivmaskinerna skulle överleva – trots att ordbehandlarna var på väg in – de sålde verksamheten till Electrolux vars VD lär ha sagt att det inte var Facit som var ekonomin i köpet utan skogarna företaget ägde. Jag och många andra blev arbetslösa.

Caterpillar borde kanske ta en diskussion om framtiden med AI-gänget.

Även de som vill fortsätta med business as usual borde tänka sig för. Elektrifieringen är på G.

Efter åratals letande har jag äntligen hittat en bok vars författare på allvar använder sig av den metod Marx och Engels utvecklade för att analysera vår tid och leta efter de lösningar framtiden behöver. Ulrike Hermanns Kapitalismens slut.

Lyckas hon? På sätt och vis. Hon pekar ut en lösning som skulle kunna fungera men kan inte peka ut hur den ska genomföras. Det går inte eftersom det inte finns någon organisation, stat eller grupp som aktivt arbetar för någon form av genomförande och det är just nu det stora problemet. Världen är för upptagen av krig för att ens diskutera vägen framåt.

Hon börjar med att reda ut kapitalismens – eller rättare sagt industrialiseringens ursprung – och det gör hon på ett föredömligt sätt. Hon tar avstamp hos Marx men sitter inte fast i de fakta han arbetade med utan har läst på i en hel del andra verk också och lyckas så bra att jag vid ett flertal tillfällen gissar mig till vad nästa avsnitt ska handla om. En av hennes frågor blir då: är det som gör en enskild kapitalist framgångsrik alltid till gagn för nationen? Hon skiljer mellan företagsekonomi och nationalekonomi på ett tankeväckande sätt.

Därefter tar hon itu med klimatproblematiken. Går igenom olika energislag och de förutsättningar som gäller. Kommer fram till att vi inte kommer att kunna få fram tillräckligt med grön el i tid och att kärnkraften inte är lösningen. Det finns inga som helst förutsättningar för att en grön tillväxt skulle vara möjlig, förklarar hon, men tillväxt är en förutsättning för det kapitalistiska systemets existens. Argumentationen är logisk. Vem ska betala räntorna på lånet när det inte finns några vinster? Produkter som t ex smartphones kan nu ersätta en rad produkter samtidigt som de blivit mindre materialkrävande men hjälper det? De har blivit så otroligt många fler att det totalt går åt mer material. Ett framsteg javisst, men inte med tanke på att planetens resurser är begränsade och grön el kommer att förbli en bristvara en lång tid framöver.

Problemet är att vi inte har de tekniska lösningar som krävs – och att vissa av lösningarna, som koldioxidlagring, enbart är ett slöseri med energi – det kan jag hålla med henne om, och därför behöver vi pausa tillväxthysterin. När vi någon gång i framtiden har löst problemen både teoretiskt och praktiskt kan vi förmodligen släppa besparingsivern men då kommer världen att se annorlunda ut.

Så resonerar Ulrike Hermann och föreslår en lösning liknande den som blev framgångsrik i Storbritannien under andra världskriget; dvs en demokratisk regering styr upp produktionen och fördelningen av resurserna medan äganderätten är oförändrad.

De riktigt rikas enorma konsumtion måste få ett slut. Inget flygande, ett boende, osv. När allt kommer omkring bygger deras rikedomar på kunskaper som forskats fram kollektivt av hela mänskligheten.

Men så har vi den verkligt svåra frågan: Vem ska driva den här frågan? Politiker som i första hand vill vinna val?

Kanske.

Vi är på väg mot en framtid, när de uppodlade markernas humuslager utarmats av ett långvarigt bruk av gödningsmedel, när hettan bränner bort våra odlingar, när stormarna och skyfallen för ut det lilla som återstår till sjöar och vattendrag. Vi är på väg mot en tid när insekterna inte pollinerar längre.

Men måste vi invänta katastrofen för att vakna?

” Nu är det slut för Gretas rörelse. När drömmarna brister följer konspirationsteorier och en tilltagande radikal agenda.”

Rubriken borde inte förvåna något, texten är författad av Mattias Svensson och hämtad från Svenska Dagbladets ledarsida. Jag vet inte hur det står till med hans kunskaper om vad Freedom for Future sysslar med just nu, mina är klart otillräckliga vilket inte hindrar mig från att sympatisera med ursprungsbefolkningar och rörelser som blockerar vägarna. Vad fan vill ni att vi ska göra?

I sin attack mot klimatrörelsen tar han av stamp i Ulrike Hermanns bok ”Kapitalismens slut: Myten om grön tillväxt”.  Jag har inte läst den – bara beställt den – men utgår från att den för samma resonemang som Kate Raworth i Donutekonomin. Resonemanget bygger på tanken om den cirkulära ekonomin.

Den cirkulära ekonomin är långsiktigt den enda hållbara men hur den ska se ut och organiseras, det vete attan och det var min invändning efter att ha läst boken vilket fick mig att tappa lusten för att delta i en studiecirkel. Något tal om att ”återlansera den ständigt misslyckade planekonomin” är det inte.

”Ambitionen att fortsätta minska de klimatskadliga utsläppen får bäras av de vuxna i rummet”, avslutar Mattias Svensson sitt inlägg med men om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att det verkar som om de vuxna i rummet är mer intresserade av att rusta upp och förbättra förutsättningarna för att utrota mänskligheten än att göra något åt klimatförändringarna.

Att utrota mänskligheten är måhända en lösning men knappast den bästa.

Utan tvekan. Det är så här det kommer att gå till. Vi klimatanpassar oss. Byter ut ett litet rör mot ett större. Ett rör som klarar större vattenmassor.

Några hundra meter från det numera ersatta röret står ett område med granbarksborredödade granar översvämmade. De saknar förmågan att ta till vara vattnet. Vattnet rinner inte undan. Så småningom kommer de att ramla omkull. Förhoppningsvis kommer någon/några att få i uppgift att avlägsna träden innan det inträffar en olycka.

Ryssarna dränkte några kvadratkilometer åker i Ukraina. Kriget försvårar möjligheten att odla på resten. Kriget förhindrar att vetet når marknaden.

Torka råder i stora delar av världen. Södra Europa. Östafrika. Kina.

Stora områden odlad jord översvämmas. Sverige. Pakistan. Kina. Kalifornien. Lite överallt.

Stora arealer brinner upp.

Vi kan anpassa oss genom att ersätta potatisen med ris, pasta och annat, nu när potatisen ruttnar bort i åkrarna.  Vi har råd att betala mer för riset. Priset på kött kommer att stiga eftersom fodret blir dyrare.

Vi måste anpassa oss och vi kommer att anpassa oss. Välja billigare alternativ när vi handlar. Underminera de svenska lantbrukarnas ekonomi genom att köpa kött från Brasilien och Argentina. Motivera brassarna att tutta fyr på regnskogen.

Vi anpassar oss. Lika bra att låta människorna i det globala Syd svälta ihjäl. De vill hit och trängas på den svenska arbetsmarknaden. Bli konduktörer så att tågen kan rulla, chaufförer så att transporter av människor och gods fungerar, jobba inom hemtjänsten och ta hand om våra gamla. Sånt har vi inte råd med om vi ska gå med i Nato och skicka JAS Gripen till Ukraina.

Föreslår att Jimmy och Uffe gör nattpass på pendeltågen/bussarna till Tensta och Rinkeby och att Johan och Ebba går nattpass inom äldrevården i Sundbyberg, har hört att de gamla inte lever så länge när de kommer dit så det skulle kanske inte ställa till med alltför mycket elände. Kanske någon av de fyra till och med lär sig något om livet. 

Vi anpassar oss.

Utsläppen av metan och koldioxid – ja, dem låter vi framtiden ta hand om.