Äntligen! Äntligen kunde jag lägga ifrån mig den sista av böckerna i Justin Cronins passagentrilogi; ”Flickan från ingenstans!”, ”De första tolv” och ”Spegelstaden”. En serie värd besväret att läsa. Om man gillar skräckisar.

Tre tegelstenar, några år gamla. Alla lånade från Eskilstuna stadsbibliotek. Den första en pocket i mycket dåligt skick. Alldeles för tung för att klara av att läsas om och om igen.

En forskare finner ett virus som han tror kan ge mänskligheten ett evigt liv. När en av kollegerna smittas startar han tillsammans med militären ett forskningsprojekt med brottslingar som försöksobjekt. När det förväntade resultatet uteblir låter han smitta ett barn, en sexårig flicka som lämnats kvar på ett kloster, i sina försök att finna en fungerande variant av viruset.  

Men det går snett.

Brottslingarna förvandlas till viraler, en vampyrvariant, som bryter sig loss och går till attack mot hela Nordamerikas befolkning och som om det inte räckte skapas ytterligare en variant av viruset om tar livet av resten av mänskligheten.

Det låter hemskt, eller hur? Hemskare än krig och klimatförändringar.

En liten grupp människor klarar sig undan, tar strid för att överleva, förökar sig och återtar jorden.

Behållningen av läsandet, utöver nackbesvär av att hålla böckerna på plats under läsningen, är Justin Cronins förmåga att ge liv åt individerna – till och med de viktigaste av viralerna får sin historia och sin personlighet som människor beskrivna. Språket är bildrikt vilket sätter författaren i särklass inom gruppen skräckförfattare.

Precis vad jag behövde i dessa deprimerande tider när krigen eskalerar, hotet om Trump som USA:s näste president tornar upp sig, och ingen politiker tycks våga ta itu med uppgiften att motverka klimatförändringarna på allvar.

Bränna koranen? Tocket trams!

Men så är det inte heller svenska medborgare som gör det. Paludan hotades med utvisning från Sverige efter sina provokationer – han är dansk – ansökte om svenskt medborgarskap och fick det eftersom hans mor var svenska. Men inte heller övriga tycks vara svenskar. Dras uppehållstillstånden in ligger de risigt till. Är det med hopp om att migrationsverket ska ta hänsyn till det som de provocerar sina landsmän?

Rent allmänt, sett ur yttrandefrihetssynpunkt, tycker jag att det är bra att vi kan ansöka om tillstånd att bränna religiösa skrifter men jag ser ingen mening med att göra det. Vem vinner på provokationerna?  

Själv är jag ateist. Jag går inte ut på gatorna och skriker om det. Jag skriver inte ens om det. Jag kräver inte att ni anpassar er efter min åsikt. Det är helt meningslöst. Vilket inte minst utvecklingen i Ryssland under Sovjettiden visar. Religionen segrade. Tyvärr. Varför?

Sverige är ett sekulariserat samhälle. Hur hamnade vi där?

Efter andra världskriget fick vi bättre jobb. Bättre bostäder. Bättre levnadsstandard. Utbildningssystemet utvecklades. Fler fick hopp om en god framtid. Fram till åttiotalet ökade jämlikheten. Det var under den perioden Sverige blev sekulariserat.

Om tanken med spektaklet vore att minska religionens inflytande krävs således helt andra åtgärder. Som ateist påverkar jag sekulariseringen i samhället bäst genom att rösta i de allmänna valen.

Utvecklingen i Östeuropa gör att jag inte tror på agitation. Och även om jag rent generellt anser att aktivt religiösa människor är ett egoistiskt pack som inte kan göra något för andra människor om de inte får hävda den egna godheten, så låter jag dem hålla på.

Min bibel slet jag av pärmarna på och kastade i pappersåtervinningen. Helt i lönndom. Utan att tala om det för någon.

Resten av poesin står kvar i bokhyllan. Jag läser några sidor i någon av dem då och då.

”Vi bodde högst upp i huset

För att få den rätt fallhöjden.

Alla som hoppade dog.

Alla som hoppades självdog.”

Kristina Lugn 1948 - 2020

Cormac McCarthy, född den 20 juli 1933, död den 20 juni 2023. Jag hade precis lagt fram bibliotekets ”handnumrerade” exemplar av ”Mörkret Utanför” till läsning när jag hörde nyheten.

Mitt första möte med McCarthy ägde rum 2017: det var dystopin Vägen där far och son någon gång i framtiden går genom ett eldhärjat USA. I våras läste jag Gränstrilogin och nu Mörkret utanför.

En av nyhetsuppläsarna (kulturnytt?) sa något om att McCarthy förknippades med ”Make USA great again” när han framförde nyheten utan att närmare gå in på varför. Det går säkert att fördjupa sig i författarens politiska ställningstagande någonstans men vad handlar böckerna om? Den absoluta misären. Dessutom poetiskt skildrad. Det är som om Strindberg skulle beskriva sin tids fattigdom.

Ett citat från Mörkret utanför: ”Det fanns ett litet fönster snett inkilat i stockarna på ena väggen, bågen hängde i gångjärn av läder. Det och de långa lerlösa sprickorna bland stockarna släppte in den här dagens avtagande ljus och vind korsade rummet stadigt och svalt som strömmande vatten.”

Vad handlar den om? En ung kvinna föder sin brors barn, han lämnar barnet att dö, någon tar hand om det, kvinnan börjar leta efter barnet, brodern börjar leta efter systern och var han än kommer misstänkliggörs han, förföljs och hotas till livet i en värld där livet inte har något värde och medmänsklighet är ett okänt ord.

Också Gränstrilogin präglas av samma poetiska romantisering av våld och laglöshet. Kvinnosynen? I Cormac McCarthys värld finns bara förlorare. 

Vad McCarthy minst av allt skildrar är ett USA värt att längta till.

Kommentar till en bok. Stor var Lenin. Författare Kjell Albin Abrahamsson. Ska man kommentera en slarvigt genomläst bok, slarvigt skriven av en författare som varken behärskar ämnet eller sina egna raserianfall?

Först några saker som KAA förmodligen inte känner till eller undviker att resonera om eftersom han tillhör motståndarsidan.

Jag har läst en hel del skildringar av tiden runt sekelskiftet 1900, skrivna av högpresterande intellektuella, som vittnar om borgarklassens skräck för att arbetarklassen skulle ta över makten. Allesammans missade en liten detalj. Arbetarklassen var fortfarande oskolad. Läskunnigheten var begränsad. Den allra största delen av klassen var medveten om att den saknade de kunskaper som krävdes för att ta över staten. Arbetarklassen var nöjd med allmän rösträtt och rätten att bilda fackföreningar – för det var kunskapsmässigt hanterbart.

Att ”revolutionen” inte spred sig ställde till det en hel del för bolsjevikerna.

I mitten av 1917 hade bolsjevikerna ca 20 000 medlemmar. Alldeles för lite för att leda ett land. Efter ”revolutionen” strömmade ”massorna” till. Många av de nya medlemmarna var före detta kriminella som fått sin politiska skolning av bolsjeviker i tsarens fängelser. Andra var dåligt utbildade frontsoldater eller arbetare. Givetvis drogs också intellektuella till det nya maktcentrat men de sattes på helt andra poster. Outbildat fotfolk utförde de arbetsuppgifter som KAA kallar illdåd.

KAA beskriver de stora volymer av texter av Lenin som finns bevarade. Han lär dock inte ha läst särskilt många av dem. Det finns (minst) en text från 1917 som avslöjar att Lenin inte hade en susning om hur hans tilltänkta kommunism skulle se ut. Bolsjevikerna tog makten för att de kunde göra det.

Det mesta i Sovjetunionen gick över styr för att den tilltänkta klassen varken hade den kunskap eller det självförtroende som behövdes för ett maktövertagande och för att kampen inte spreds till västländerna.

Efter ”ryska revolutionen” delades en del av storgodsen ut till de fattiga bönderna; bönder som varken hade kunskap eller utrustning för att åstadkomma de skördar som behövdes för att försörja befolkningen. Detta i kombination med torka resulterade i den katastrofala svält som KAA beskriver. Kollektiviseringen startade först senare, när statsledningen insett misstaget med att populistiskt lova ”Bröd, fred och jord” utan att tänka igenom konsekvenserna först. Rödarmisterna orsakade stora skador när de letade efter skördar som inte fanns.

Kollektiviseringen var Stalins verk. Den kom först efter Lenins död.

Sovjetunionens hjältegloria efter andra världskriget kunde upprätthållas genom att det korrekta antalet sovjetiska medborgare som fick sätta livet till dröjde – om det överhuvudtaget är tillgängligt. Fruktan för att socialismen skulle sprida sig fick betydelse när välfärdssamhället byggdes upp i väst efter andra världskriget. Arbetarklassen slapp att återvända till trettiotalets elände.

Sovjetunionen spelade också en roll när det koloniala systemet löstes upp, inte bara för Kina och länderna i Indokina utan också för länder i Afrika. Hur stor betydelse är svårt att avgöra.

Men för ryssarna?

Sett ur ryssarnas perspektiv hade det förmodligen varit bättre om Kerenskij fått behålla makten.

När Putin och hans anhang är borta måste arkiven öppnas, forskare släppas in och få arbeta med det material som finns tillgängligt, för att få fram en så sanningsenlig bild som möjligt av den sovjetiska historien. Då menar jag också tiden efter Lenin och Stalin, vi måste få veta mer om hur unionen utvecklades, politiskt, mänskligt och ekonomiskt. Fakta måste ställas på bordet och upprepas i all oändlighet. Bara fakta kan hålla lögnerna stången. Vackert blir det inte.