”Jag tänker, alltså finns jag,” är en tes som utvecklades av Descartes – en fransk 1600-talsfilosof som lurades till Stockholms dragiga slott av drottning Kristina och dog i lunginflammation där.

Orden är en av alla de kunskaper man inte längre behöver. Det räcker att googla när uttrycket eller namnet dyker upp. Numera är det viktigare att veta var ”inställningar” finns på mobilen. Eller NFC-läsaren. Ett sätt att lära sig är att misshandla en Doro, försöka få den att göra något den inte kan. Även om det går att få igång den efteråt blir det numera svårt att återinstallera ett mobilt id på den utan den där läsaren som jag inte hade hört talas om för en vecka sedan.

Jag läste att många ungdomar drar sig för att ringa i telefonen. Samma här.  

Pappa tycks ha varit motståndare till alla tekniska nyheter. Följaktligen hade vi ingen telefon när jag växte upp. Min telefonvana är fortfarande urusel och förbättras inte av att nästan ingen ringer. Vi meddelar oss med Messenger, sms, mejl, Skype och vad det nu är.

 Om jag inte fastnat för det mobila idet skulle det inte ha funnits någon orsak för mig att skaffa smartphone men nu sitter jag fast i eländet och måste anpassa mig. Det är alldeles för mycket som inte går att göra utan mobilt id.

Efter ungefär tre kvarts sökande hittade jag bruksanvisningen till den nya telefonen. Inte ett ord om installationen. Eftersom jag inte vet vad som ska göras blev jag tvungen att be om hjälp. Följden är att jag visserligen kan använda telefonen men inte vet var NFC-läsaren finns.

Jag bytte ut SIM-kortet och var beredd på att tillbringa en bra stund med att lägga in alla uppgifter men någon hade redan gjort jobbet. Kontaktlistan var rensad från alla dubbletter, från nummer jag tagit bort; inte ens min döda tant fanns kvar. Vem hade gjort det? AI?

Frågan är hur Descartes skulle ha resonerat. 

-          Nu har min fru fått plats på demensboendet, så nu har jag tid, sa mannen till oss.

Min man och jag var på väg till Ärla. Vi pausade på en av bänkarna som står längs vägen. Cykelvägen på det som en gång var järnväg är utan tvekan den bästa i kommunen; inga bilar, bara grönska. Han stannade, genomsvett, efter att ha kört en ännu längre tur än den vi planerade, sa att vi pratats vid tidigare, vilket är fullt möjligt.

Det är bara på promenad i Kronskogen och på cykelvägen till Ärla som det händer att Eskilstunabor talar med främlingar.

Jag kan tänka mig att han haft några svåra år med få möjligheter att umgås med andra människor än sin dementa fru. Min bror (han bor inte här) upplevde något liknande efter att han tagit hand om sin fru under hennes sista år, cancern tog henne.

-           Ta kontakt med PRO, uppmanade jag honom.

-          De sitter bara och pratar med varandra om sitt, svarade han.

Det är ett problem. Inte minst här i Eskilstuna.

Nu är jag orättvis. Mina erfarenheter är inte de bästa. Träffade jag någonsin jobbarkompisar utanför jobbet utan att det konsumerades alkohol? Nej. Träffar jag de som jag lärt känna via föreningar utanför mötena? Nej. Umgås jag med mina grannar? Det har hänt men inte just nu.

För några år sedan gick jag på de litterära caféer som biblioteket anordnar. Det var svårt att få tag på biljetter. Bibliotekets personal visste inte när de släpptes eller också var de slut. Jag gick till Contrast en halvtimme i förväg och köpte en återbudsbiljett. Satte mig vid ett av borden. Andra besökare kom och frågade om stolarna var lediga, snodde dem till andra bord, och så satt jag där ensam vid bordet. Sista gången jag gick dit tog jag en stol, satte mig vid sidan om som om jag ville markera ett eget ostört hörn. Då satte sig andra besökare vid bordet.

Det finns många ensamma människor i Sverige. Prata med dem!

Vi köpte vår bostadsrätt billigt för trettio år sedan, betalade av den inom en femtonårsperiod, renoverade den i egen smak. Det är bara ett problem. Den ligger på tredje våningen. Ingen hiss. Förr eller senare kommer vi inte att klara av trapporna.

Vi letar inte efter en annan lägenhet utan försöker vänja oss vid tanken på att flytta. Försöker hitta det optimala. Vad finner vi?

Helrenoverade sjuttiotalslägenheter. Vita skåp, vita dörrar, vita väggar. Någon gång är skåpdörrarna grå. Sterilt.

Vi tittar på nybyggda lägenheter. Vita skåp. Vita dörrar. Vita väggar. Möjligen något av det i grått.

Tvåorna är mycket mindre. Det kan de vara tack vare att den öppna planlösningen tagit över. Dessvärre håller såväl skåpen som arbetsytorna på att bli mindre än i äldre lägenheter med samma lösning. Ta inte över mormors porslinssamling. Mikrovågsugnen finns där redan. Högt upp. Du måste vara en och åttio lång för att kunna använda den. Platsen för köksbordet är minimal.

Vad gör det? Du äter väl alltid i soffan? Spiller ner såväl golv (robotdammsugaren tar hand om det) som kläder?

Häromdagen stod jag och svor över att det var svårt att rengöra de stora lådorna i frysen och kylen vid diskbänken. I de moderna lägenheterna hade jag fått stå i duschen med dem.

I en av de lägenheter vi tittat på fanns det två dörrar in till det minimala sovrummet. Maximal sängbredd: etthundrafyrtio centimeter. Om du inte blockerar den ena av dörrarna minskar den möblerbara ytan i vardagsrummet.

Det är inte självklart att tvåorna har balkong. Inte roligt för en rörelsehindrad gamling.

Det finns också många fördelar med de moderna lägenheterna…

Du behöver inte längre bråka med grannarna i tvättstugan. Den finns inte. I stället har du tvättmaskin med torktumlare i lägenheten. Eftersom du köper alldeles för mycket kläder spelar det ingen roll om de misshandlas i tumlaren. Du måste ändå slänga dem. Det finns inte tillräckligt med garderober att ha dem i. Utan balkong kan du inte vädra vare sig sängkläder eller kläder.

Du slipper riskera inbrott i förrådet. Det finns inte. Om du är golfare eller har någon annan hobby som kräver utrymme behöver du skaffa dig ett extra rum att förvara utrustningen i.

Om några år kommer lägenheterna i utanförskapsområden som Nyfors att vara eftertraktade (då har de troligen blommiga tapeter och orange skåpdörrar).

Arkitekterna som ritar de nya lägenheterna planerar för den framtida slummen.

DN 31 maj 2023

"67

år blir den så kallade riktåldern för pension för år 2029, samma ålder som gäller från 2026. Riktåldern ska styra de olika åldersgränserna som finns i pensionssystemet. Det är tänkt att den ska höjas stegvis och ska slås fast sex år i förväg av regeringen."

Från PRO:s uppgifter om pensionerna:

”1913 fattade riksdagen beslut om att införa allmän pensionsförsäkring. Sverige var därmed först i världen att införa en försäkring som i stort sett omfattade hela befolkningen.”

”Pensionen omfattade hela befolkningen och skulle utgå till den som var oförmögen till arbete eller uppnått en ålder av 67 år.”

Skillnaden är att de flesta dog vid den åldern då medan vi genomsnittligt lever upp till 20 år längre...

Hur ser din uppfattning av världsläget ut? Tror du att den är korrekt? Min världsbild är inte helt korrekt men det är inte mitt fel. Det tycks vara svårt – för att inte säga omöjligt – att få en uppfattning om vad som händer utanför köksfönstret.

Bristen på kunskap om omvärlden skrämmer mig inte. Jag erkänner den. Ingen kan känna till allt om allting men det är bra att känna till lite om allt. Eftersom jag är medveten om att det föreligger en brist borde det inte vara något problem att åtgärda den men det är det och svårigheten att skaffa nödvändig kunskap i frågor som skrämmer mig.

Om jag – som ett exempel – inte visste att det finns länder som hette Burkina Faso och Mali kunde jag inte oroa mig för hur befolkningen i dessa två länder lever. Men jag vet att länderna finns. Enligt Wikipedia hade Burkina Faso 22 miljoner invånare 2022 och Mali 18,54 miljoner 2017. Men vad vet jag mer om de två länderna? Inte mycket mer än att det regelbundet dyker upp små notiser i de stora drakarna, notiser om ond bråd död. Notiser som de flesta av oss inte har tid att läsa, notiser som glöms bort.

Jag kan givetvis leta efter mer fakta om de båda länderna och om många andra men det jag får tag på är i bästa fall historiska uppgifter och det krävs mer än ett Wikipediainlägg för att få en korrekt bild. Och var får jag tag i uppgifter om nutiden? Ingenstans. Om jag som är intresserad av att få veta hur det går för befolkningen i de fattiga länderna har svårt för att få fram adekvata uppgifter om dem – hur ska de som inte är intresserade kunna veta någonting alls? Och hur ska den eller de personerna kunna göra en korrekt bedömning av det svenska biståndet?

Under de senaste femton månaderna har det med rätta skrivits mycket om Ukraina. Tidningsläsarna kommer att vara utleda på våroffensiven innan den kommer i gång. Men borde det inte ha skrivits mer om konflikten före februari 2022? Den fanns där.

Vi matas med artiklar från USA. Om statens eventuella bankrutt, om invandringen söderifrån, Trump, rättegångarna som planeras mot honom, abortmotstånd och konspirationsteoretiker. Men hur går det med klimatarbetet? Tycker verkligen den fattige amerikanen att det är rättvist att de redan rika blir ännu rikare? Att Trump är en framgångsrik affärsman och vad är en framgångsrik affärsman i så fall?

Vad jag är ute efter är tillräckligt god kunskap för att kunna ifrågasätta det jag läser. Jag vill ha tillräckligt goda kunskaper för att kunna skilja mellan sanningen och uppdiktade påståenden. Har du det?

Hur många cyklar på cykelvägen mellan Eskilstuna och Ärla i mörker? Med förfäran konstaterar jag att kommunen håller på att sätta upp gatubelysning längs hela sträckan. Finns det inget annat de kan lägga pengarna på om de vill få poäng hos de som bor i de två kommundelarna? Det borde det göra!

Problemet som jag ser det, är inte den nypåkomna generositeten utan att allt nattljus vi människor skapar och njuter av är dödsfällor för nattlevande insekter. De flyger mot ljuset i tron att det är månen och bränns till döds. Många nattlevande insekter är därför utrotningshotade.

Om detta har det sagts en hel del så det borde inte vara någon nyhet.

Nu hoppas jag innerligt att Eskilstuna kommun planerar för en ledbelysning. Ännu bättre vore det med sensorer som tänder lamporna när någon kommer i närheten. Det skulle spara el och el har vi som bekant inte alltför gott om. 

På väg mot sommaren planerar vi en resa söderut. Cirkus etthundratrettio mil fram och tillbaka. Bra om bilen ska hållas i trim. Sexton år gammal behöver hon motion. I övrigt mår hon bra för sin ålder.

Vi tillhör de som helst skulle se att reduktionsplikten behölls på nuvarande nivå.

Den som lyssnar på Tidö partierna kan lätt få uppfattningen att en minskning är lika lätt genomförd som att gå över från sockerfri till sockrad saft. Men det handlar inte om att välja rätt flaskor i butiken, det handlar om miljontals liter som ska blandas eller inte blandas. Miljontals eller kanske till och med miljarder liter som måste köpas in, transporteras och raffineras. Samtidigt måste avtal sägas upp. Även om det finns en stor efterfrågan på biobränsle kan man utgå från att leverantörerna kommer att kräva skadestånd för brutna löften. Samtidigt måste mer fossiloljan raffineras. Då ställer jag mig fler frågor som jag inte har några svar på.

Finns det kapacitet att raffinera den oljan? Är det samma raffineringsprocess som behövs eller skiljer den sig från den som används vid mixningen? Inte vet jag. På grund av kriget i Ukraina ska vi dessutom inte köpa rysk olja vilket gör att det kan bli dyrt att ersätta biobränslet med den fossila råvaran.

I mina ögon ser det ut som ett dåligt valt ögonblick att minska reduktionsplikten. Effekten på bensin- och dieselpriserna kan mycket väl bli en höjning. Den som lever får se.

Dessvärre är reduktionsplikten ingen lösning på utsläppsproblematiken. Den behövs i övergången mellan bensin- och elbilar men innebär inte att utsläppen blir lägre. För att åstadkomma det måste du välja en bil som förbrukar mindre. Skillnaden är att biobränslet inte använder sig av långtidslagrad kol utan av kol som i en inte alltför avlägsen samtid fanns i luften. Men det där känner du säkert till.

Lösningen heter elbilar men det är en lösning som ställer krav på att andra problem löses. Bland annat så måste det brytas och förädlas en rad metaller och vi vore dumma om vi fortsatte låta kineserna ha monopol på jobbet. Problemet är att ingen vill ha gruvorna i närområdet. Ett problem som måste hanteras. Hur?

Jag föreslår en statlig utredning som undersöker var metallerna kan brytas på ett sådant sätt att brytningen åstadkommer minsta möjliga miljöskada. Vilket eller vilka områden är bäst lämpade? Penningmedel måste reserveras för fortsatt forskning och bästa möjliga brytningsmetoder användas. Det måste stipuleras i kontrakten att det eller de bolag som får uppdraget daterar upp verksamheten regelbundet. Samt att kommunerna i det eller de områden som berörs får en rejäl ersättning för brytningen.

Brytningen är riskabel ur miljösynpunkt och bör inte ske i onödan. Därför bör vi i större utsträckning använda oss av bilpooler.

Och biobränslet? Tja, vill du fortsätta att flyga så lär det inte i rimlig tid finnas något annat alternativ. Räcker råvarorna till flyget om alla blir vegetarianer?

Känner mig dum. Intet nytt under solen. Det gör väl de flesta av oss någon gång emellanåt….

Jag sitter plötsligt med tre tidningar. Eskilstunakurren fyller sin funktion som förmedlare av lokal information men de övriga?

I tisdags – i samma ögonblick som jag tagit ut lunchen ur ugnen och ville äta den varm – ringde en kille från DN. Ända sedan jag skiftade tillbaka till SVD har de tjatat via mejl vilket jag ignorerat. Bytte för att jag fick ett bra erbjudande från SVD. Nu är det slut. Nu ska jag betala 259 kr i månaden. Om jag vore nöjd med tidningen skulle jag inte säga något men…

Sedan valet har de givit Kristersson kred för allt han företagit sig och dessutom, vilket är värre, okritiskt tagit upp Sverigedemokraternas bakåtsträvande agitation.

Nu fick jag ett erbjudande om att få DN för två kronor om dagen i ett år vilket ska jämföras med SVD:s åtta. Alltså byter jag. Vilken är skillnaden?

Båda är lika dåliga på att recensera böcker som de är bra på att recensera filmer och teaterföreställningar. Är böcker inte tillräckligt modernt?

De skriver om Sveriges inrikespolitik men där får jag snabbare information via TV. Sverige tillhör närområdet och jag känner inget större behov av att någon analyserar uppgifterna från TV åt mig. Det är jag kapabel att göra själv. De ägnar sig inte åt någon grävande journalistik av intresse.

De skriver en hel del om vad som händer i Ukraina, i Ryssland, EU och USA men resten av världen är i stort sett bortglömd.

När jag tittade på det här fenomenet sist kom Eskilstunakurren på första plats eftersom de publicerade flest TT-artiklar. Idag fanns ingen – däremot gott om lokalt material och det är deras huvuduppgift.

DN hade en liten notis om en husrannsakan hos Jair Bolsanaro samt en om en skolattack i Pakistan. SVD en artikel om svältsekten i Kenya – DN hann före, deras artikel kom igår – samt en om Israel.

Vad händer i Afrika? Inbördeskrig, torka, terroristattacker, Sydafrika får skit eftersom ANC stöder Putin. Ugandas politik mot HBTQ-personer får uppmärksamhet men i övrigt? Afrika är en kontinent. Mycket mer måste hända.

Hur ser ekonomin ut? Hur går det med utbyggnaden av sol- och vindenergi? Med hälsovård och utbildning? Demokratin?

Jag började samla artiklar och notiser om världens alla länder 2019 – mest från SVD – och tror inte att alla ens fått en notis till min samling. Den enda källan som kommit med mer ingående analyser är Omvärlden, SIDA:s tidning, och jag behöver inte gissa mig till att SD är ute efter den.

Om någon av tidningarna börjar publicera ett uppslag på två sidor per dag om de delar av planeten som inte står i rampljuset lovar jag att prenumerera på den så länge jag har råd att göra det. Jag vill inte behöva gå in på Youtube för att få informationen eftersom jag måste stå för källkritiken på egen hand.

 Vi är inte ensamma på planeten.