Solen lyser från en klarblå himmel. Termometern visar på + 3,7 grader strax efter två. SMHI kallar det högtryck.

Minnen. Det är sånt som vi äldre människor har, vi som har fått några år på nacken.

För fyrtio år sedan var jag arbetslös ett bra tag. Alldeles för länge. Jag gjorde vad jag kunde för att slippa flytta ifrån Blekinge men det var kört. Det slutade med att jag hamnade i Eskilstuna. Men det var inte det jag skulle skriva om utan om några dagar i februari 1986.

En av mina manliga kamrater jobbade som hamnarbetare. När de behövde en extrapersonal som kunde rycka in under några dagar föreslog han mig. Jobbet bestod i att märka om staplar med virke som skulle gå med båt till en annan hamn än den ursprungligt planerade. Inget avancerat med andra ord.

Då, på den tiden, betydde högtryck i februari att det var kallt. Riktigt kallt. Det var tjugo grader kallt. Luften var hög och fin att andas. Himlen var – som nu – klarblå.

Nu är det åter februari, vi har tre och en halv grader varmt. För fyrtio år sedan skulle det ha betytt lågtryck och regn eller risk för regn. Nu skiner solen från en klarblå himmel.

Klimatet har förändrats. 

Förmiddagstankar. Läser morgontidningen.

Vissa rader fastnar mer än andra. ”Distriktet domineras av höghus och kallas för ’nya Adana’ eftersom de flesta husen är nybyggda. Ändå har området drabbats mycket hårt efter måndagens jordbävningar. Handan Soysal bor i höghuskomplexet. Byggnaden hon bor i står kvar – medan en annan, ett stenkast bort, är i ruiner.” ” Sjuvåningshus och trettonvåningshus blev som papper” … Vore det inte en bra idé om Sverige så fort det är möjligt skickar byggnadsingenjörer till Turkiet som kontrollera om det går att flytta tillbaka till husen som står kvar? Jag skulle inte lita på turkarnas specialister om jag måste flytta tillbaka hem. Och ge den krisande svenska byggnadsindustrin i uppdrag att snabbtillverka hus för att folk ska kunna komma inomhus? Hur hjälper vi syrierna? Kan jordbävningen skapa förutsättning för fred? Asad och Erdoåan – finns det några skriftliga uttryck som går att använda för att ge omdömen om herrarna?

Kriget i Ukraina. Zelenskyj är på tiggarstråt. När han nu lovats tanks så vill han ha flygplan. Det spekuleras i hur höga dödssiffrorna på de båda sidorna är. Skyhögt högre än de eskalerande dödssiffrorna efter jordbävningen.

Det finns trevligare sätt att minska jordens befolkning än krig och jordbävningar. Bara så ni vet det.

Zelenskyj kommer till dagens toppmöte för EU:s regeringsledare. Beskrivs som en sammanhållande länk för ett splittrat EU vars regeringar har svagt stöd på hemmafronten.

Polisen nekar tillstånd för en ny koranbränning; den beskrivs som hotdrivande. Personligen kan jag inte se något meningsfullt med koranbränningar. Varför inte använda argumentationsteknik som ett medel i kampen mellan religionerna? Eller helt enkelt lägga ner dem med motiveringen att tänkandet är alltför ålderdomligt?

Kim Jung-Un för fram sin dotter i rampljuset. Jag tvivlar på att det har med jämställdhet att göra. Vad är det för fel på sonen?

Jag tröttnar på att kommentera tidningen. Går ut på en promenad som jag överhuvudtaget inte skulle ha räknat som en sådan för sex år sedan. Nu är den allt jag förmår. Nyfors runt. Kollar fimparna. Kommunerna ska börja debitera producenterna för rengöringen av gator och torg, väga fimparna. Hur ska det gå till? De ligger blandade med gruset. Rabatterna längs Nyforsgatan är full av fimpar.

Promenaden är uppfriskande. Snart dags för att fixa lunch. Inget märkvärdigt.

Erdogan! Inte för att jag vill att du ska vinna presidentvalet men…? Hur tänker du?

Jag läser. Som vanligt läser jag SVD. En seismolog vid namn Björn Lund uttalar sig så här: ” De senaste 120 åren har det inte skett något riktigt stort skalv på den här delen av plattgränsen. Så man visste att det var mycket energi lagrad. De satt fast och rörde sig inte,” vidare: ”Men det är någonting här som fastnat på ett sätt som gör att den kan ge väldigt stora jordbävningar. Det är inte så förvånande, och att den blev så stor är inte så konstigt på grund av den ackumulerade energin.” Alltså måste riskerna vara kända sedan tidigare. Vad gjorde du, Erdogan? Införde du de byggnadsnormer som krävs för att säkra byggnader och såg till att de hölls? Nej. Skickade du ut varningar? Nej, inte ens det.

Om jag vore som du – du är ju faktiskt det högsta politiska hönset i Turkiet – så skulle jag ta första bästa transportmedel ner till det jordbävningsdrabbade området för att kolla upp vad statsmakten kan göra. I stället inför du undantagstillstånd fram till valet. Varför? Är du rädd för kravaller? Säkert. Jordbävningen inträffade i områden som domineras av kurder. Men lite empati skadar ingen. Eller?

Själv letade jag redan på ett gammalt inbetalningskort från Röda Korset och skickade in en tusenlapp. Det skulle inte ha skadat om jag lagt till några nollor till men allt har sin begränsning. Men allra helst skulle jag också ha velat ta någon av de där tre barnen – flickan om log så sött när hon insåg att räddningen var nära, tonårsgrabben som kravlade ut i dagsljuset under väggen eller lillpojken som matades med vatten när huvudet befriats – i famnen och kramat om dem riktigt rejält. De är överlevare men vilka trauman de kommer att få leva med!

Bilden kommer från Pixaby

Det finns en hel del att säga om ”En jord för alla”. Frågan är hur det ska begripliggöras på bästa möjliga sätt. Underrubriken ”Ett manifest för mänsklighetens överlevnad”, säger en hel del men det som står mellan pärmarna borde begripliggöras för att var och en ska kunna hantera innehållet. Det måste te sig ganska abstrakt för den som inte tidigare satt sig in i de resonemang som förs.

 Resonemangen har en bakgrund. Vi finner denna bakgrund i allt från en rapport från Romklubben 1972 – Tillväxtens gränser – till författare som Pikketty, Raworth, Rosling med flera. Det handlar om åtskilliga hundratal sidor. Man kan säga att ”En jord för alla” är en sammanfattning. Den behandlar varken klimatförändringarna eller dess konsekvenser utan hur mänskligheten kan klara sig ur krisen på bästa sätt. Den redogör för hur det kan komma att se ut om vi inte agerar snabbt – ”För lite för sent”-scenariot – och hur det kan se ut om vi sätter igång genast – jättesprånget. Det handlar om relevanta uppskattningar.

Ett av förslagen är att beskatta de rika. Piketty har beskrivit hur staterna under första halvan av nittonhundratalet använde just den metoden för att finansiera krigen och återuppbyggnaden efteråt. Jämlikheten ökade. Människor på de välbärgade kontinenterna kände sig mer delaktiga och hade större möjlighet att utvecklas, särskilt när tillväxten samtidigt var skyhög. När tillväxten avtog klev nyliberalerna in på scenen. De rika kunde kasta av sig sin skattebörda och när det inte räckte deltog de i racet mot skatteparadisen. Mångmiljardärerna blev allt fler och allt rikare.

Ingen av dem föddes i ett vacuum. Herrarna Mark Zuckerberg och Jeff Bezos har tjänat sina förmögenheter på Internet men de uppfann inte internet. Internet konstruerades av universitetsfolk som ville diskutera med varandra. Zuckerberg och Bezos använde sig av vår gemensamma kunskap. Kunskap som tagits fram med hjälp av skattemedel.

Därför är det inte mer än rätt att de och många andra delar med sig av sina rikedomar till de som inte fått samma möjlighet.  Sett per individ släpper de ut mångdubbelt mer koldioxid än du och jag – och det går inte att jämföra deras utsläpp med utsläppen från en fattig bonde i tredje världen.

Ett annat förslag är att efterskänka de skulder som fattiga länder dragit på sig. Med tanke på hur vi i väst orättmätigt plundrat dessa länder i århundraden – stulit både råvaror och arbetskraft – är det inte mer än rätt. Befolkningen i länder som Demokratiska Republiken Kongo (Kongo-Kinshasa) måste få tillgodogöra sig inkomsterna från de råvaror som lämnar landet. Om vi inte förstår och genomför det kommer vi inte långt med omställningen.

Fattigdomen måste utrotas. Det finns en gräns för hur många människor planeten kan föda. Utbildning, sjukvård och bättre levnadsstandard är de enda medel vi kan ta till för att stoppa befolkningsexplosionen.

Flertalet av de framlagda förslagen handlar om den ekonomiska fördelningen av jordens resurser och om lösningar som ligger på den vänstra halvan av den politiska arenan. Förslagen är utomordentligt bra. Helt förträffliga. Förtjänar allt beröm de kan få. Men de kommer i en tid när högerkrafterna blir allt mäktigare.

Mänskligheten utgör ingen myrstack. Det är inte så att var och en av oss fått sig en roll tilldelad som vi vare sig kan eller får avvika från. Mänskligheten består av åtta miljarder människor med olika bakgrund och olika idéer om framtiden och med olika åsikt om det mesta. Alltför många av oss vill behålla drömmen om att bli världens rikaste person – hur orealistisk den än är – men den här resan måste vi göra tillsammans. Annars går det åt helvete.

Vi kan skicka Musk och Bezos till Mars i förväg (det är ju ut i rymden de vill) men frågan blir densamma: hur gör vi? Vi som vill stanna kvar här för att få återse vårens grönska år efter år. Förslagen måste genomföras. Hur?

Vilken framtid vill vi ha? Är vi villiga att ta kamp för den? Allesammans? Tillsammans? Vilket pris är vi villiga att betala för att nå dit?

I dagens (6/2) SVD har Erika Olsson, ordförande för Ekologiska Lantbrukarna ett debattinlägg med den provocerande titeln ”Är maten egentligen inte för billig?” Hon jämför våra matvanor från 1969 med de nuvarande och jag måste ge henne rätt, åtminstone delvis men med lite andra motiv än de hon anger. Så här skriver Erika: ”Matens pris har helt enkelt flyttat från plånboken, till naturen, djuren och folkhälsan. Att inte se sammanhanget mellan billig mat och de kriser vi befinner oss i – ekonomisk kris, klimatkris, naturkris – är att missa helhets­bilden. …. I ett samhälle där maten värderas högre, både monetärt och emotionellt, kommer vi lantbrukare ha större möjlighet att vårda landskapet och producera mer mat i kretslopp utan import­beroende. Då får vi också bättre krisberedskap och en tryggare matproduktion. …..Välj bort läsk och godis, köp mindre snabbmat och ät mer rena ekologiska råvaror. Det finns mycket man kan göra som minskar utgifterna samtidigt som man främjar sin hälsa och sitt välbefinnande, och gör gott för miljö och klimat.”

Det må vara lite förmätet men jag vill gärna sätta in hennes resonemang i ett annat sammanhang; i de resonemang som Johan Rockström m fl för i ”En jord för alla.”

Ett av resonemangen handlar om ”allmänningen”. Hur blev jord privategendom? Kungar skapade en gång äganderätten till jord genom att med vapenmakt dela ut den till en liten grupp beväpnade män. Vapnen gav dessa män rätt att förtrycka de som brukade jorden. Så småningom började jord köpas och säljas men det skulle dröja ett bra tag innan samma personer både ägde och brukade den. I stora delar av Afrika finns det fortfarande ingen som ”äger” marken i juridisk mening – makthavare säljer mark som inte har någon juridisk ägare till multinationella företag.

Det är det ekonomiska systemet som har gjort äganderätt till jord till en egen kategori.

På samma sätt är det ingen som äger metallerna i jordens innandöme. Varför ska en liten grupp företag/människor få rätten att bryta dem?

En annan form av allmänning är kunskap. Uppfinningar genererar stora förmögenheter men ingen av dem har kommit till utan att uppfinnaren besuttit en kunskap inom området som möjliggjorde att hen klarat av att göra de konstruktioner som skapade förmögenheterna. Kunskapen är gemensam även när den används av ett litet fåtal. Den ”allmänningen” motiverar ett stort uttag av skatt på den skapade förmögenheten.

Jag gillar det resonemanget. Jag gillar också det förslag till fördelning av inkomsterna som läggs fram, och skapandet av medborgarfonder som får de mindre bemedlade att känna en trygghet och därmed en tillit till samhällssystemet. Det möjliggör en lägre arbetstid för de ointressanta jobb (Ja, Kristersson, det finns sådana, massvis av dem!) som de människor som blev över måste ta.

För att mänskligheten ska kunna gå framåt måste ojämlikheten mellan människor drastiskt minska. Varje barn som föds måste få sin chans och eftersom alla inte kan tillhöra gruppen världens rikaste människor måste det finnas livsutrymme också för oss andra. Vi behöver kanske inte jobba fyrtio timmar i veckan men vi behöver känna oss nödvändiga och kunna leva ett anständigt liv. Vi bör också få tillgång till de vinster som uppnås genom användandet av ”allmänningen”. 

Vi har en omvälvande epok framför oss. Förutsatt att tillgången på utbildning och sjukvård ökar internationellt kommer befolkningsökningen att stanna på runt 9 miljarder framåt 2050-talet. Därefter kommer den att minska.

Det är bara en sak som jag har problem med. Eller två, det beror på hur man ser det.

Hur ska vi få den stora majoriteten av världsmedborgarna att inse att detta är vägen mot framtiden? Hur ska vi få en majoritet att rösta på politiker som stödjer de här förslagen? Finns de?

Och hur får vi sådana som Putin, Erdogan, Orban och Förenade Arabemiratens president Mohammed bin Zayed med på noterna?

Vi behöver inte välja ”för lite för sent”- sceneriet. Vi kan välja ”jättesprånget” men då måste vi ena oss och gå till handling nu. Hur? Vi är trögstartade. 

-          Jänkarna har skjutit ner ballongen nu, var det första jag hörde i morse.

Som väntat. Det kunde inte gärna sluta på något annat sätt. Nu ska resterna analyseras och efter det kommer åtminstone de amerikanska myndigheterna veta om kinesernas påstående att den var civil var korrekt eller ej. Tror inte att internationella luftfartsöverenskommelser tillåter att något tar sig in i ett annat lands luftutrymme utan tillstånd. Det skulle äventyra luftsäkerheten.

En provokation. Sedan några år tillbaka provocerar kineserna inte bara grannstaterna vid sydkinesiska sjön, de trakasserar dem – uppträder expansionistiskt – och det är inte bara Taiwan som provoceras utan också Sydkorea, Vietnam, Filippinerna och Japan. Xis expansionistiska utrikespolitik sträcker sig längre än till handeln. Liksom ryssarna ser han tillbaka i historien. Xi drömmer sig tillbaka till den kinesiska storhetstiden före britternas intrång på artonhundratalet och opiumkrigen.

Xi rustar och vi vet inte hur farlig han kan bli. Och inte blir det bättre av att amerikanarna låter sig provoceras. Det kan sluta hur som helst. Utom med den helt nödvändig nedrustningen. 

Bilden kommer från Pixaby

Nu börjar de droppa in. Kontrolluppgifterna.

Pensionsbolagen förväntar sig att jag ska ha dator med tillgång till internet och bank-ID så att jag kan logga in för att kolla uppgifterna. Om jag inte har det får jag lita på de summor som står på deklarationsblanketten. Vilket jag alltså inte behöver göra. Så länge huvudet hänger med gör det ingenting. När huvudet inte hänger med blir det värre men vi tar en sak i taget.

Något som retar gallfeber på mig är den småborgerliga snålheten som gör det möjligt att dra av gåvor till godkända organisationer. Jag lämnar regelbundet och oregelbundet gåvor till tre olika ”godkända organisationer”, Vi-skogen, UNHCR och Röda Korset. Övriga göre sig ej besvär. Varför?

Var och en av organisationerna lägger pengar på att skicka ut kontrolluppgifter som talar om hur mycket jag gett föregående år. Det ska vara minst 200 kr åt gången, minst 2000 kr och max 12 000 kr om året. Den som ger bort 12 000 kr får en skattereduktion på 3000 kr – måste bli cirkus en tusenlapp tillbaka. För att tusen spänn ska ha något större värde måste du befinna dig i en ekonomisk situation när du inte har råd att ge bort tolvtusen kronor. Tänker jag inte rätt?

Vore det inte bättre att bespara organisationerna arbetet och kostnaden för att skicka ut kontrolluppgifterna?

Förra året mejlade jag och bad dem skicka kontrolluppgiften digitalt men det ser inte ut att ha gått fram.

Jag får regelbundet post från alla tre organisationerna där de tigger mer pengar. För min del räcker det med att jag får ett OCR-nummer per år. Jag vill inte att de ska lägga pengar på att ragga pengar från mig utan att de ska använda pengarna till att hjälpa de grupper jag vill ge dem till. Dit hör varken City Mail eller Postnord. 

Den 31 maj 2022. I morgon är det dags att byta sida i köksalmanackan. Samtidigt som vi väntar på sommarvärmen välkomnar vi regnet. Här i Eskilstuna har det varit en torr vinter. Sommaren och hösten 2021 likaså.

När jag låg på Mälarsjukhuset i maj förra året kom ett riktigt skyfall, det var surrealistiskt att ligga inne på salen och titta ut över Eskilstuna, men regnet som kommit under de senaste dagarna och det som förhoppningsvis kommer under de närmaste timmarna, är bättre. Naturen har lättare att ta hand om ett lugnt sommarväder.

Om det är svalt här så är det desto varmare i andra delar av planeten. Maj har varit den varmaste i Sydeuropa under det här århundradet, tornados har bildats där de inte brukar bildas. I Indien faller fåglarna ner döda från himlen på grund av värmen. Modi har stoppat all försäljning av indiskt vete eftersom prishöjningarna annars skulle drabba fattiga indier.

Samtidigt drabbas Kina och Brasilien av skyfall.

Mitt i allt elände – trots alla krigsbrott riskerar fler att dö av svält på grund av kriget i Ukraina än av själva kriget – hittar jag ändå en uppmuntrande artikel. Cementa planerar att satsa 10 miljarder på att göra produktionen fossilfri. Eftersom cementtillverkning står för 8 procent av de globala utsläppen av växthusgaser är det en riktigt stor nyhet.

Bristen på el kommer att ställa till problem men det är ingen nyhet längre.

Artikeln handlade också om något annat, något som fick mig att skaka på huvudet och fråga om jag inte vaknat än.

LKAB – gruvföretaget – förbrukar stora mängder betong för att förstärka gruvgångarna. De använder en blandning av cement och restprodukter från ståltillverkningen som bindemedel för att betongen ska stelna. Nu har man lyckats tillverka betong helt utan cement, med GGBS (vad det nu är?) som bindemedel. Företaget hoppas nu att man på detta sätt ska minska koldioxidutsläppen med 150 000 ton per år.

Det är en nyhet som heter duga. Om det nu inte vore för den framtida bristen på el.

 Bilden är tagen vid Brahehus. Om du tittar riktigt noga ser du ett vindkraftverk långt bora.