Senaste inläggen

Av Siv Aksila - Söndag 18 aug 14:51


Smaken är delad – som baken.

I går eftermiddag gav vi oss iväg på en kort tur med våra elcyklar. Målet var Slagsta Glass. Vi tog omvägen via Brunnsta för att få njuta av den vackra med blåsiga augustieftermiddagen. Vindarna var varma.

När vi närmade oss Torshälla dök ett gäng motorcyklister upp. Ett gäng blev två gäng som i sin tur blev till så många gäng att avgaserna och bullret la sordi på vår njutning. Det stank och bullrade.

Vi borde ha väntat med glassen tills vi kom tillbaka hem.

Jippot kallas Mälaren runt och körs tydligen det tredje veckoslutet i augusti varje år. Enligt tidningen deltar mellan 20 000 och 25 000 motorcyklister i evenemanget.

Det finns alldeles för många dyra leksaker som förstör klimatet, vare sig det nu är motorcyklar eller vattenscoutrar. Vem tar ansvar för det?

ANNONS
Av Siv Aksila - Måndag 12 aug 13:25

 

Även om min pension kommer från fyra olika håll når den inte upp till den genomsnittliga pensionsnivån i Sverige. Det går bra så länge vi är två. Uppräkningen av pensionerna räknar inte med att en av våra pensioner – förr eller senare – kommer att försvinna. Den räknar inte med att vi kommer att få en dyrare boendekostnad den gången vi måste flytta och den täcker inte de ökade kostnaderna för sjukvård och tandvård som tillkommer med ökad ålder.

Ekonomin för oss gamlingar är skör. Den förutsätter att var och en har en sparad slant att ta till och det fungerar tills vidare. Sånt är livet.

För en stund sedan blev jag riktigt arg. Jag blev uppringd av en välgörenhetsorganisation, hade skrivit under en namninsamling de tagit initiativ till på Fejan. Visst. Jag håller med dem. Det är viktigt att minska ojämlikheten i världen. Nu ville de ha pengar. Det är inte första gången de ringer om det.

När jag förklarade att min pension kanske inte var den allra högsta sa tjejen att det behövdes inga stora summor, det gick bra med 25 kronor i månaden…

Hon - eller rättare sagt organisationen - fattar ingenting. Det handlar inte om själva summan utan om att organisationerna som ringer är många. Tänk dig följande situation: dina besparing är slut. De extra pengarna du fick från din tjänstepension är slut. Dina utgifter överstiger inkomsterna.

Då ska du – eller din gode man – kontakta tio eller kanske tjugo olika välgörenhetsorganisationer som du ger 25 kr i månaden var, för att tala om att dina bidrag dit måste stoppas. Skulle du vilja sätta dig i en så pinsam situation?

Numera säger jag nej till samtliga men skickar då och då in en summa på ett par hundralappar till flera olika organisationer. Jag vägrar att binda mig som fast månadsgivare.

Framtiden är inte mörk men den är oviss.


ANNONS
Av Siv Aksila - Torsdag 8 aug 11:23

 

Min man sitter och raderar inlägg på FB. Först skrattade jag åt tilltaget men nu börjar jag undra. Var tar alla våra inlägg vägen? Sparas de i all evighet?

Morgonhälsningar, bilder från luncherna och semesterresningar, från event, gillningar, delningar av tidningsartiklar. Vart tar alltsammans vägen?

Om de hade funnits i pappersformat skulle mina inlägg ha tvingat oss att flytta för länge sedan, men nu är de små elektriska signaler och jag vet inte ens hur de ”förvaras” men de finns någonstans.

Hur mycket energi går åt till att bevara en gillning i all evighet? Eller att lagra bilden av vitsipporna och liljekonvaljerna i Kronskogen? Hur mycket energi går åt att bevara sådant som vi inte efterfrågar efteråt?

Och har mänskligheten verkligen råd med att bevara det? Om inte – vem ska ansvara för utgallringen? Var och en? Försvinner de om vi släcker ner våra FB-sidor? Troligen inte.

Är den här bilden och den här texten värda ett evigt liv?

Av Siv Aksila - Lördag 3 aug 10:28

 

Min utomordentliga hjärna minns. Den har hållit på med att samla uppgifter om verkligheten ända sedan jag föddes och talar om för mig att jag inte kan ha samma kläder på mig när temperaturen är minus tjugofem grader som när det är tjugofem grader varmt ute. Bra!

Hjärnan talar också om för mig att rötterna, stenarna och andra ojämnheter som finns längs stigen till toaletten på ön, innebär en risk. Nu har jag gått där många gånger sedan jag kom dit första gången, och på något outgrundligt sätt måste hjärnan ha lärt sig att hålla redan på alla snubbelriskerna och dirigera fötterna rätt. Däremot har den inte lärt sig klivet ner vid strandkanten – det har visserligen funnits där lika länge men inte varit problematiskt tidigare. Just nu är jag utschasad efter två veckors vistelse på ön. Hjärnan har varit på helspänn och sett risker överallt. Den ser banne mig en fara i att motorsågen inte ligger inlåst i boden.

Hjärnan delar generöst med sig av sina samlade erfarenheter men det är inte alltid till gagn för mig som person. Ibland minns den sådant som borde glömmas.

Någon gång på åttiotalet satt jag på en buss i Stockholm när en kille snett bakom mig höjde rösten och gick upp i mitt eget pipiga röstläge. Jag studsade till. Trots att mobbningen var ett avslutat kapitel sedan trettio år tillbaka reagerade jag fortfarande. Jag blir sårad när någon uttalar sig om min röst, som jag borde ha gjort något åt – och som jag försökte göra något åt – men min käre make begrep inte vitsen med övningarna. Så nu kan han säga till mig att inte skrika trots att jag inte skriker utan bara är så trött att rösten brister.

Alltid är det någon som sagt fel saker vid fel tidpunkt och sårat mig. Jag minns alldeles för mycket av allt detta men finns det någon orsak att fästa sig vid det? Personen hade kanske en dålig dag eller hade råkat ut för något som störde hens humör och förmåga att uttrycka sig. Min man kände sig kanske provocerad av något jag sagt utan att tänka igenom det ordentligt och sa något som sårade mig, men han får till skillnad från de andra veta det. Det finns mycket hjärnan kan haka upp sig på.

Under mitt liv har jag tagit ett antal tvivelaktiga beslut. Jag borde t ex ha börjat plugga i Lund efter gymnasiet trots att jag inte hade en aning om vad jag skulle med studierna till. Men det kan jag inte göra något åt längre. Det finns mycket av det slaget.

Under åren som gått har min utomordentliga hjärna plågat mig genom att ta upp sånt där, gång på gång, den har kört alltsammans i ekorrhjulet och bara bytt ämne när det passat för att sedan återgå. Det är jävligt tjatigt och den enda som hör mina tankar är jag själv.

Att fortsätta att älta gamla misstag och förolämpningar när det inte längre går att skälla ut personerna i fråga är meningslöst självplågeri men att komma ut ur en sådan cirkelgång är oerhört svårt. Hjärnan måste sysselsättas med annat. Lära sig att packa ner vissa ämnen och ställa dem åt sidan. Packa ner dem gång på gång, dessutom, för de poppar upp som gubben i lådan så fort de får en chans.

Andningsövningar. Meditation. Aforismer. Fysisk träning. Cykling är oerhört bra. Att prata väder med grannen. Städa. Korsord. Spela gratisspel på nätet. En bra bok. När jag mådde som sämst läste jag Dick Harrisons Stora döden. Skönlitteratur fungerade inte. Hur många gånger jag läste om samma sida vet jag inte. När jag efter fyra veckor blev tillfrågad om jag ville fortsätta att vara sjukskriven svarade jag att det vågade jag inte - jag var inte säker på att någonsin komma tillbaka om jag stannade hemma. 

Det tog flera år innan känslan av att vara utlämnad, utpekad och föraktad försvann. Och självförtroendet kommer aldrig att bli detsamma. 


Av Siv Aksila - Onsdag 31 juli 18:46

 

Smaken är delad, som baken. Om Siljas inköpare inte gjort ett gott jobb bör/ska/borde de åtminstone vända sig till köpare som frivilligt vill hälla i sig rävgiftet. Om priset är det rätta är alltid någon/några av Baltic Princess´ passagerare – på väg in i alkoholdimman – som väljer att köpa billigt i stället för kvalitet. Även om det nu råkar vara Jameson...

Vitsen med att köpa kvalitet är att kunna ställa in flaskan i barskåpet och låta den stå där tills det bildas ett dammlager på flaskan. Det kan vara whisky eller en finare sorts vin. Dock ej trelitersbox. Vinet i en dylik håller sig inte för en långtidsförvaring utan är någonting för nästa veckas födelsepartaj.

Innan du köper en trelitersbox för eget bruk bör du tänka efter. Vart är jag på väg? Står boxen för länge – ett gott tecken! – är vinet odrickbart. Enda sättet att veta hur mycket som finns kvar är att väga boxen…

Men nu är ämnet whisky.

Och visst. Jag föredrar whisky före blank sprit men just nu skulle en eller två öl suttit bättre; men jag ville inte släpa på en hel kartong öl på färjan och mindre går knappast att köpa där.

Den där Jameson som Silja prackade på min man får betyget underkänt. Oavsett vad jag dricker – vare sig det är vin eller något starkare – vill jag inte känna av några protester från magen. Om vinet är för surt eller spriten för skarp säger min mage ifrån och ett glas kan förstöra nattsömnen.

Jag köper hellre vinerna från bolaget eftersom det finns små etiketter där det görs en bedömning av smaken. Risken för sura uppstötningar blir mindre när kvaliteten är garanterad.

Varför då göra inköp på Baltic Princess? Inte min idé. Inte alls.



Av Siv Aksila - Onsdag 31 juli 02:00

 

Våra förfäder hann inte mer än lämna Lortsverige bakom sig förrän de nostalgiskt tittade bakåt mot sitt förflutna och drömde om den egna lilla täppan. Många rev gamla torp, tog till vara på kasserade skåp, dörrar och fönster, för att bygga sig en liten stuga vid en sjö, vid havet eller på en ö.

Moderna tider kom med nya önskemål. De primitiva stugorna byggdes ut, byggdes om, fick vatten och avlopp, el och bilvägar fram till stugdörren. Enkelheten försvann. Somliga blev året runt bostäder.

Priserna steg i samma takt som pionjärerna försvann in på äldreboenden för att senare omhändertas av begravningsentreprenörerna. Sådant är livet.

Barnen tog över. Många med samma pionjäranda och entusiasm som föräldrarna. Det byggdes till och det byggs om och blir allt mer påkostat.

Fortfarande finns det stugor som vår. Stugor som bara nås med båt. Där enda möjligheten att få färskt vatten är att bära och transportera det ut till en ö, där kylskåpet drivs med gas och elen kommer från solpaneler. Veden måste klyvas för hand med en yxa. Om inte generatorn klarar av att driva en vedklyv. Vedklyven väger en hel del och generatorn ännu mer. Vem hjälper till att bära den?

Och inte bara det. Träden vars stammar ska klyvas måste sågas ner, visserligen finns det motorsåg men hur många unga människor vet hur en dylik sköts? Lär man sig det genom att googla?

Att såga ner träd och klyva ved blir med tiden en dröm för oss i den äldre generationen. Hur resonerar du? Gillar du vår stuga? Vi har inga barn men tänker lämna över den till någon som växt upp med den och har anknytning dit men hur blir det sen? Hur resonerar generationen som kommer efter?

Din morfars eller farfarsgubbe säger säkert inget när du låter kråkorna värma sig på björkveden och alen när du eldar och grillar över öppen eld samtidigt som du bär in furuveden i bastun. Vilken ungdom vet att furu kallades fattigmannens ved eftersom den inte ger samma värme som björken? Inte behöver vi gamlingar värme i bastun, eller?

Varför ska man känna till sånt? Det är mysigt att sitta vid brasan och elda veden som någon annan gjort i ordning – ett par dagars arbete försvinner i ett nafs. Än sen? Nästa sommar står travarna där igen, lika perfekta. År efter år. Tills gubben hamnar på äldreboendet och sedan omhändertas av begravningsentreprenören. Sedan får någon annan ta över. Alltid är det någon dåre som köper kåken och allt slitet.

Ölen blir lika kall i vår jordkällare – en nergrävd plasttunna – som i kylskåpet, men den blir svårare att få upp därifrån för varje år.

Att ta sig in och ut ur båten blir svårare för varje år. Att kånka på vattnet från stan är tungt men får vi någon hjälp? Varför är man inte rädd om regnvattnet och vattentunnorna? Vem inbillar sig att hundra liter regnvatten räcker till disk och rengöring under tre veckor? Tror ni att vår herre sitter uppe i molnen och skruvar på kranen när det behövs?

Hur ska vi få regnvattentunnorna rena när vi måste gå omkring med rollatorer? Rötterna, stenarna och groparna på tomten blir till stora faror när vår balans och förmåga att förflytta oss blir sämre.

Det finns en tid när det är dags att lägga av. Utan arv och tradition kunde marken ha fått förbli en kolsänka. Hellre det än kökkenmödding.




Av Siv Aksila - Tisdag 30 juli 14:50

 

Hemma. Sjöresan stod Baltic Princess för. Hennes ägare tycks ha glömt bort att företagets ursprungliga uppgift var att transportera människor och fordon mellan två länder. Nutida resenärer är i första hand konsumenter.

Resenärerna ska fylla bilarna med kläder, väskor och annan bråte på överresan. Människor som vi är parias. Vi vill nämligen inte ha några stora måltider serverade efter åtta på kvällen. En vanlig hederlig macka ger inte tillräckligt höga vinster för Baltic Princess ägare.

Särskilt viktigt är det att resenärerna släpar med sig så mycket sprit som möjligt hem. Jag antar att vinsterna blir störst där. Helst ska man släpa flera stora kartonger öl med sig hem. För oss som hellre bär hem det vi känner för från systembolaget än släpar det runt midjan resten av livet ges ingen nåd.

Färjan var stökig. Skrikiga ungar, fulla vuxna. Det gick inte att äta i lugn och ro. Det gick inte heller att välja ut varorna i den så kallade tax free-butiken i lugn och ro. När vi hade plockat ihop en i våra ögon rimlig ranson och kom med den till kassan, slog kassörskan in dryckerna och började argumentera för en annan sorts whisky än den vi köpt. Tack vare allt gapande och skrikande runt omkring gick det inte att urskilja vad hon sa. När min man såg tvivlande ut bytte kassörskan språk och drog samma ramsa på finska.

För att få betala och komma därifrån antog han erbjudandet.

Billigt? Nej. En vara man inte vill ha är aldrig billig.

Jag skällde ut kassörskan. Förmodligen hörde hon inte att jag sa till henne att hon skulle respektera vår vilja och inte pracka på oss extra varor. Det såg inte ut som om hon fattade.

Fy skäms, Silja Line!

Av Siv Aksila - Torsdag 25 juli 20:07

 

Som många av oss minns fanns det en tid när både den som ringde ett mobilsamtal i utlandet och den som tog emot samtalet, betalade ett hutlöst pris. Då började många Sverigefinnar köpa ett finskt kontantkort för att få ner kostnaderna här – så och vi, som använde oss av utomordentliga Nokia 3310 för ändamålet.

Utvecklingen gick vidare. Plötsligt var det av intresse att kunna gå in på internet för att kolla banken, Facebook, läsa dagstidningarna, kolla vädret; absolut inte att förglömma; eller något annat. En ”sticka” inköptes, den laddades med ett kontantkort och var en dyr lösning tills det plötsligt gick att köpa tillgänglighet för nätet med ett pris på 20€ för fyra veckor. Perfekt för oss.

Men säg den glädje som varar.

- Hur mycket är det kvar på stickan? Undrade min man.

-  En och tjugo euro.

- Vi måste fylla på, sa han och efter en tjatomgång gav jag med mig trots att min egen logik sa att en euro var precis lagom med tanke på att abonnemanget måste förnyas när vi kom till Jakobstad.

Vi blev pensionärer. Var inte längre beroende av svensk industrisemester. Med andra ord. Det sket sig.

Simkortet i telefonen klarade vi av att förlänga med hjälp av kontakter i Finland men pengarna som investerats i simkortet i datorn gick åt skogen – de hade räckt i ett par år om inte tidsbegränsningen funnits.

Vad göra? Använda telefonsimkortet i datorn. Det gick bra.

När vi skulle köpa ett påfyllningskort för att förlänga kortet med hjälp av telefonen visade det sig att de framöver bara gällde tre månader från nerladdningen. Vi måste alltså köpa ett nytt simkort varje år.

Jag ska inte ge er en fullständig beskrivning av vad den åtgärden för att bekämpa finländsk brottslighet kostat mig.

En helt vansinnig man. En man som sätter igång motorsågen på fyllan trots att han lovat att aldrig göra det. Som startar den igen när jag påminner honom om löftet.

En man som trillar baklänges när han ska ut i vattnet för att svalka sig.

En man som tvingar mig att sitta inomhus i trettiotre graders värme för att inte provocera honom till fler tokigheter.

Jag längtar hem till Sverige.

Påminn mig om att aldrig åka hit igen. 

Presentation


Mänskligheten måste lära sig att tänka. Jag försöker

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Tänkaren med Blogkeen
Följ Tänkaren med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se