Efter åratals letande har jag äntligen hittat en bok vars författare på allvar använder sig av den metod Marx och Engels utvecklade för att analysera vår tid och leta efter de lösningar framtiden behöver. Ulrike Hermanns Kapitalismens slut.

Lyckas hon? På sätt och vis. Hon pekar ut en lösning som skulle kunna fungera men kan inte peka ut hur den ska genomföras. Det går inte eftersom det inte finns någon organisation, stat eller grupp som aktivt arbetar för någon form av genomförande och det är just nu det stora problemet. Världen är för upptagen av krig för att ens diskutera vägen framåt.

Hon börjar med att reda ut kapitalismens – eller rättare sagt industrialiseringens ursprung – och det gör hon på ett föredömligt sätt. Hon tar avstamp hos Marx men sitter inte fast i de fakta han arbetade med utan har läst på i en hel del andra verk också och lyckas så bra att jag vid ett flertal tillfällen gissar mig till vad nästa avsnitt ska handla om. En av hennes frågor blir då: är det som gör en enskild kapitalist framgångsrik alltid till gagn för nationen? Hon skiljer mellan företagsekonomi och nationalekonomi på ett tankeväckande sätt.

Därefter tar hon itu med klimatproblematiken. Går igenom olika energislag och de förutsättningar som gäller. Kommer fram till att vi inte kommer att kunna få fram tillräckligt med grön el i tid och att kärnkraften inte är lösningen. Det finns inga som helst förutsättningar för att en grön tillväxt skulle vara möjlig, förklarar hon, men tillväxt är en förutsättning för det kapitalistiska systemets existens. Argumentationen är logisk. Vem ska betala räntorna på lånet när det inte finns några vinster? Produkter som t ex smartphones kan nu ersätta en rad produkter samtidigt som de blivit mindre materialkrävande men hjälper det? De har blivit så otroligt många fler att det totalt går åt mer material. Ett framsteg javisst, men inte med tanke på att planetens resurser är begränsade och grön el kommer att förbli en bristvara en lång tid framöver.

Problemet är att vi inte har de tekniska lösningar som krävs – och att vissa av lösningarna, som koldioxidlagring, enbart är ett slöseri med energi – det kan jag hålla med henne om, och därför behöver vi pausa tillväxthysterin. När vi någon gång i framtiden har löst problemen både teoretiskt och praktiskt kan vi förmodligen släppa besparingsivern men då kommer världen att se annorlunda ut.

Så resonerar Ulrike Hermann och föreslår en lösning liknande den som blev framgångsrik i Storbritannien under andra världskriget; dvs en demokratisk regering styr upp produktionen och fördelningen av resurserna medan äganderätten är oförändrad.

De riktigt rikas enorma konsumtion måste få ett slut. Inget flygande, ett boende, osv. När allt kommer omkring bygger deras rikedomar på kunskaper som forskats fram kollektivt av hela mänskligheten.

Men så har vi den verkligt svåra frågan: Vem ska driva den här frågan? Politiker som i första hand vill vinna val?

Kanske.

Vi är på väg mot en framtid, när de uppodlade markernas humuslager utarmats av ett långvarigt bruk av gödningsmedel, när hettan bränner bort våra odlingar, när stormarna och skyfallen för ut det lilla som återstår till sjöar och vattendrag. Vi är på väg mot en tid när insekterna inte pollinerar längre.

Men måste vi invänta katastrofen för att vakna?

Fredag morgon. Sju grader varmt klockan nio. Inte dåligt för att vara i november. Tillvaron är gråmelerad. Duggregnet hänger i luften.

Ryssarna har förlorat 179 militärfordon sedan offensiven mot Avdijivka inleddes den tionde oktober. Enbart på det striddsavsnittet. Hur många som fått sätta livet till är oklart. För Putin tycks det senare inte vara av någon större betydelse. Kroppar multnar.

Tänker att när kriget är slut måste vi hjälpa ukrainarna att bygga ett smältverk som kan ta hand om allt skrotet. Går betongen från Gaza att återanvända?

Orkar inte läsa tidningen. Går in i köket och borstar ren potatisen till dagens lunch. Svensk jord sköljs ner i avloppet. 

”Jag duschar och klär om efter åttanyheterna,” sa min man i morse. Jag suckade. Angår det mig? Han började prata om den där duschen och klädbytet redan i går, det var inte första repetitionen. Själv duschar jag när jag känner för det utan att säga ett knyst. Kan inte se att det är av allmänt intresse.

”Har du fått en bok?” undrade han efter att ha fått syn på paketet från Ad Libris. Jag sa att jag skulle beställa den men då var han fullt upptagen med att vara irriterad. Inte på mig, kanske på sig själv, kanske på banken som envisas med att visa spöksiffror när han ska fylla i summan vilket i det här fallet fick honom att skriva fel och helt tappa humöret.

Idag höll han inte på att klara av inloggningen. Använde fel alternativ. Jag orkar inte tjata och förklara hur bra det vore om han lärde sig hur bankens hemsida fungerar.

Boken som kom var Ulrike Hermanns ”Kapitalismens slut: Myten om grön tillväxt”. Återkommer om den. 

Nu går han runt med hörlurarna på sig och lyssnar på en CD-bok. Helt avskärmad från verkligheten. Omöjlig att få kontakt med. 

- Ska gå till biblioteket i morgon, säger han plötsligt.

- Å till Clas Ohlssons för att köpa nya laddningsbara batterier, fortsätter jag; det här är inte första gången han talar om att gå till stan idag.

- Ja, svarar han.

Det egentliga ärendet har han inte nämnt. Jag kan slå vad om att han kommer hem med en flaska whisky eller något annat alkoholhaltigt men det säger han inte i förväg. Inte heller talar han om att "i kväll tänker jag klämma helan." Det måste komma som en överraskning.

Natten mellan den trettionde och trettioförsta oktober 2023. Somnade inte. Låg och irriterade mig. Det finns alltid mycket att irritera sig på när hjärnan befaller en att vara irriterad. Hjärnan styr mina tankar, liksom dina, och den är inte snäll.

Samtidigt. Är det sunt anpassa sig efter en annan människas osociala beteende utan protester?

”Hamas påstår att femtio personer i gisslan har dödats,” säger jag. ”Har sett det,” säger han som till stor del får sina nyheter från text-TV.

”En grupp från Sibirien har gått med i den ukrainska armén,” säger jag. ”Har läst det. Finns ryssar där också,” säger han. I hans värld tycks det inte finnas utrymme för diskussioner.

Vi går ner till Nordea. Måndag morgon. Mycket folk. En dam påpekar att jag tränger mig men jag är inte Nordeakund. Det är min man som tränger sig.

Förklarar vad som hänt. Han är utkastad från kontot. Det är han inte alls. Det var bara tillfälligt. För att han gjort fel.

När räkningarna skulle signeras upptäckte jag att det stod 38 i stället för 218. Spöksiffrorna fick honom att skriva fel. Alltså fick jag ta över. Försökte leta redan på uppdragen för att se om jag kunde ta bort dem. Hittade dem inte. Jag är som sagt var inte Nordeakund. Mycket kan sägas om ICA-banken men hemsidan är tydligare än Nordeas och enklare att hantera.

”Gör om det!” skriker han.

Vi har den benägenheten i vår familj att så fort en av oss blir spänd och nervös och höjer rösten så gör den andre också det. Sedan kommer hjärnkollapsen.

Jag vet att jag kan ta bort uppdragen och lägga in dem igen och att det borde gå, även Nordeas kunder måste göra bort sig då och då, men det tar tid att leta efter funktionen och den tiden får jag inte.

Min högt värderade make blir rasande när jag skriver 180 kr i stället för 200 kr, ingetdera fungerade, det går inte att använda samma OCR-nummer igen. Sen kom vi inte vidare och i stället för att fortsätta skrika och gapa gick jag in på mitt ICA-bankskonto och betalade räkningarna. Det är ingen principsak. Handlar mer om att han behöver kunna sköta sina bankaffärer om jag försvinner. En tanke han accepterar teoretiskt men inte i praktiken. Man måste gå in på banken mer än en gång i månaden för att veta hur man ska göra.

Så nu har vi betalat 20 kr för mycket till regionen och 18 kr för mycket till Transportstyrelsen. Lär kosta dem mer att skicka tillbaka pengarna. Suck!

Väl ute i friska luften sa jag att det vore bra om jag kunde ägna en stund åt att lära mig hur Nordeas sida fungerade. Det bemöttes med en avvisande fnysning. Håll käften! Ungefär.

Kände mig mosad när vi kom tillbaka hem. I stället för att bråka la jag mig i sängen och lyssnade på en avslappningsskiva.

I kväll försökte jag övertala min hjärna och få den att inse det meningslösa i att vara irriterad när valet stod mellan att acceptera eller göra uppror för att sedan ta konsekvensen av upproret och acceptera en ständig ensamhet. Jag tvivlar på att jag skulle orka bryta trenden. Inte efter att ha levt ett isolerat liv i trettiofem år.

Nästa gång han säger något, typ ”jag åt upp ärtsoppan” eller ”jag ska ta en dusch efter nyheterna” ska jag fråga honom om det är av allmänt intresse. Vill han inte diskutera de stora frågorna så måste jag fatta beslutet att inte lyssna på småsnacket.

Det snöade hela eftermiddagen men snön smälte bort. Den nya dagen har börjat och jag måste ta emot den glad som en lärka. Hur trist den än blir med alla dessa konflikter.

” Nu är det slut för Gretas rörelse. När drömmarna brister följer konspirationsteorier och en tilltagande radikal agenda.”

Rubriken borde inte förvåna något, texten är författad av Mattias Svensson och hämtad från Svenska Dagbladets ledarsida. Jag vet inte hur det står till med hans kunskaper om vad Freedom for Future sysslar med just nu, mina är klart otillräckliga vilket inte hindrar mig från att sympatisera med ursprungsbefolkningar och rörelser som blockerar vägarna. Vad fan vill ni att vi ska göra?

I sin attack mot klimatrörelsen tar han av stamp i Ulrike Hermanns bok ”Kapitalismens slut: Myten om grön tillväxt”.  Jag har inte läst den – bara beställt den – men utgår från att den för samma resonemang som Kate Raworth i Donutekonomin. Resonemanget bygger på tanken om den cirkulära ekonomin.

Den cirkulära ekonomin är långsiktigt den enda hållbara men hur den ska se ut och organiseras, det vete attan och det var min invändning efter att ha läst boken vilket fick mig att tappa lusten för att delta i en studiecirkel. Något tal om att ”återlansera den ständigt misslyckade planekonomin” är det inte.

”Ambitionen att fortsätta minska de klimatskadliga utsläppen får bäras av de vuxna i rummet”, avslutar Mattias Svensson sitt inlägg med men om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att det verkar som om de vuxna i rummet är mer intresserade av att rusta upp och förbättra förutsättningarna för att utrota mänskligheten än att göra något åt klimatförändringarna.

Att utrota mänskligheten är måhända en lösning men knappast den bästa.

Ur dagboken som jag inte längre skriver.

Såg att Stephen King fått ett gratisförslag på innehållet i nästa skräckroman. Massmord i Maine. Miljön känner han redan.

Ingenting är rättvist. I går insåg jag att köksgolvet var mer än fläckigt, tog fram redskapen och torkade av det bara för att en halvtimme senare upptäcka att maken spillt kaffe på golvet, torkade givetvis bort fläckarna utan att bråka om det. Sånt händer mig också.

Idag när jag var hos optikern såg mitt högra öga inte en enda av bokstäverna tillräckligt tydligt för att jag säkert skulle kunna bestämma mig för vilken det var.

Efterstarr. För andra gången. Han skickade mig vidare, den här gången till Mälarsjukhuset. Alternativet var Västerås men det kändes bara jobbigt. Om jag kommit dit nästa vecka men nej, så enkelt kan det inte vara.

Ett påstående som bygger på att man inte berättar hela sanningen när man känner till den borde betraktas som lögn. Tycker inte du det också?

Innan starroperation sades att jag i princip inte behöva någon synundersökning efteråt. Fel. Efter fyra år har dubbelseendet förändrats. Jag kan inte använda samma glasögon.

Vem berättade om fenomenet efterstarr? Ingen. Fick inget veta förrän jag gick till optikern och klagade på att synen förändrats. Och nu är det dags för det andra ögat. Den här gången är det värre.

Dessutom. Är det någon av er som hört talas om de där små genomskinliga krabaterna som flamsar runt framför ögonen? Vid datorskärmen eller när solljuset är starkt?

Nej. Trodde väl det. Googla på näthinneavlossning. 

Det här blir en jobbig höst och vinter, om inget annat tråkig. Dags att kolla in ljudböcker igen.

Höst.

Gult, orange och rött mot mörka stammar. Solstrålarna ligger lågt och irriterar mina tantögon, ljuskänsliga som de är efter starroperationen, medan molnens fridsamhet när kvällen närmar sig känns befriande.

Dagstemperaturer på mellan fyra och sex grader. Cyklarna får stå kvar på sina platser i väntan på varmare tider. Vi nöjer oss med att stappla omkring på Jysk och Mio, vi tar oss till Kin Kitchen för att äta lunch, lämnar in böcker på bibblan, köper lite dricka på Systemet och planerar framtiden. Vår framtid.

Er framtid förmår vi inte att tala om. Vi ser konflikterna, känner till dem, vet bakgrunden, vet att vi inte kan förändra, lider av att ni bemöter er medvetenhet om de krav framtiden ställer genom att slänga fimpar, pantburkar och annat som om framtiden inte fanns. Ni har ju trots allt en framtid, eller?

Vi ska inte flytta – vi har ännu inte påbörjat processen att byta boende, flytta tre trappor ner eller till en fastighet med hiss – men vi vet att vi måste. Förr eller senare. Vi ställer in oss på förändringen.

Åker till IKEA och köper ett mindre databord till mig. Resonerar om var och hur allting möjligen kan förvaras i den tilltänkta framtiden. Åker till Mio när vi ändå är på väg för att titta efter ett framtida vardagsrumsbord. Litet. Helst ett litet fyrkantigt med hjul. Det ska få plats så otroligt mycket i det där vardagsrummet.

Vi vet ännu ingenting om framtiden men vi planerar för den.

Jag föddes under när Koreakriget inleddes men jag vill inte vara med om det tredje världskriget. Vill att Nato ska läggas ner i stället för att utvidgas. Och ni, mina herrar, ni som har skapat alla dessa stora förmögenheter, Musk och Bezos och vad ni nu heter, vad tar ni med er in i döden? Står sig mitt önskemål om en bättre värld för de som kommer efter oss sig inte mot alla era drömmar om bosättningar på Mars?

Hur har ni tänkt parkera era förmögenheter i väntan på återuppståndelsen? 

Vaccinationsdags. Kul. Hur gör man i år? Bergis inte som i fjol! Varför ska vi pensionärer veta hur det går till i förväg? Vi måste ha något att stånga våra hjärnceller mot, annars blir vi mer dementa än vi är.

I fjol fungerade min mans bank--id, ”bank-id på denna enhet” som det heter. Nu har banken beslutat att han ska köpa en smartphone och skaffa sig ett mobilt bank-id. I deras ögon är det bara ett telefonbyte. Jojomensan. Vet de hur stora hans händer är?

Förra året bokades vaccinationen på 1177. Inte enkelt men det fungerade.

Jag börjar med att gå in där, hittar ingenting om vaccinationer trots att de pratade om det på lokalnyheterna, skriver ett meddelande till vårdcentralen. Får svar efter ett par timmar.

I år ska vi ladda ner en app som heter Mitt vaccin. En app som ska användas en gång om året.

Alltid dessa appar. För att parkera bilen en enda gång måste du ladda ner en ny app och varenda parkering tycks ha sin egen. Du måste ladda ner appar för att boka ett arrangemang, för att hyra en el-scooter – och givetvis måste du ha appar till alla firmorna för att kunna använda just den el-scooter du hittar ute på gatan. Inte mitt problem. Jag använder dem inte.

Till slut är telefonen så full av appar att du inte kan hitta dem.

Inte ett ord om bank-id på sidan. För att veta om jag kan boka vaccination till oss båda utan bank-id måste jag börja med att ladda ner appen. Men det gör jag inte.

Vårdcentralen var vänliga nog att skicka ett telefonnummer. De uppmanar mig att använda appen. Det behövs inget bank-id till den, sägs det, men lika förbannat måste du ha en smartphone, eller? Fanns det något datoralternativ? Nej.

De frågar efter personnummer? Nej, jag trycker inte in det. Vi är ju två. ”Vi ringer upp dit ca klockan 11.40 i dag,” och det gör de.

Innan de ska ringa har jag tagit fram Nivea burken och smort händerna. Det har hänt att jag missat samtal för att händerna varit för torra. Det händer att jag svär som en borstbindare för att jag inte får underverket att fungera.

Och ni tycker att smartphones är så jävla bra? Vänta tills ni börjar bli dementa med att uttala er om det.