”Det här var vad jag drömde om som barn,” sa en av idrottarna på TV efter att ha vunnit en tävling. Vilken tävling eller vilken sport hen deltagit i minns jag inte, däremot min första reflektion; ”är det något att drömma om?” Givetvis är det det, men inte i min värld.

Hur som helst. Jag började fundera över hur jag förverkligat mina egna drömmar. Eller rättare sagt; jag frågade mig varför jag aldrig – hur ska jag formulera det? – kämpat för mina drömmars förverkligande. Och det trots att jag älskar det citat av den ryske filosofen Pisarev som jag en gång i tiden hittade i Lenins Vad bör göras: "Disharmonin mellan dröm och verklighet gör ingen skada, bara den drömmande allvarligt tror på sin dröm, om han uppmärksamt iakttar livet, jämför sina iakttagelser med sina luftslott och överhuvud arbetar samvetsgrant på att förverkliga sin fantasi. Om det finns något samband mellan drömmen och livet, då är allt i sin ordning."

Snart sjuttiotre år gammal måste jag kunna sätta mig ner och ställa frågan varför utan att börja älta gammal skit.

När mina kompisars barn började skolan på åttiotalet blev jag avundsjuk på dem eftersom de gick tillsammans från dagis till skola. Jag kände bara en enda elev på hela skolan i första klass och hon gick inte i min klass. Trettioen elever i varje klass, fyra klasser i varje årskull, tre årskullar i samma skolbyggnad. Tillkommer tolv lärare, vaktmästare och säkert några fler. Knappt fyrahundra personer att lära känna.

Det var fler människor än de jag kunde sätta namn på. Jag visste inte vad ett dagis var, hade aldrig hört talas om TV. Vi hade ingen telefon. Prenumererade inte på någon tidning. Brorsan säger att pappa protesterade när mamma köpte en radio.

Jag kan skriva ytterligare några rader om varför men oavsett det blev jag ett mobbningsoffer. Jag hade fått lära mig att vi måste lösa våra problem själva men jag hade ingen aning om hur.

Lärarna visade sig inte ute under rasterna.

Värre var att ingen trodde att det var någon mening med att jag utbildade mig. Inte ens mina föräldrar. Ingen berömde mig. Minnet är bedrägligt men det var heller ingen som talade om för mig hur jag skulle kunna bli bättre på någonting. Jag lider av en enkel form av dyskalkyli. När vi räknade med bokstäver fick jag högsta betyg men siffrorna bytte plats med varandra. Förmodligen hade mina lärare inte hört talas om dyskalkyli. Visste de vad pedagogik var?

Min stora dröm var att bli författare. Utan att någon läst en saga eller berättat något för mig som barn. Utan att det hänt något dramatiskt i mitt liv. När jag flyttade från Karlshamn kastade jag mina gamla dagböcker. Varför? Tolvåringen klagade på att hon var trött, dag efter dag, och jag insåg att hon var trött eftersom det hände allt för lite i hennes liv.

Mitt försök att förverkliga drömmen resulterade i två hittills opublicerade böcker. ”Vi publicerar den om du gör den lite bättre?” Vad är det? Jag måste rimligtvis få veta vad ”lite bättre” innebar. Jag har ingen aning. Lika lite som jag visste att mina problem med statistikmatten i gymnasiet berodde på att jag var extremt dåligt på att addera.

Jag borde vara rädd, har jag fått höra. Elva skjutningar i år. Glömde inte medierna bort att räkna upp de sista?

Men jag är inte rädd. Vi har cyklat igenom Årby och Skiftinge en gång i år, Lagersberg har vi passerat lite oftare, vi bor i Nyfors men vi sitter inte ute på gatan och väntar på att bli skjutna. Om någon började idka prickskytte mot cyklisterna på cykelvägen till Ärla finge vi däremot ta det på fullt allvar. Hittills i sommar har vi tillbringat mer tid där än utomhus någon annanstans i kommunen.

Skämt åsido. Jag är inte rädd för döden, jag har accepterat att döden inträffar när den inträffar. Resan dit är betydligt besvärligare. Det är inte roligt att se hur kroppen tynar bort.

Enligt mitt sätt att se på problemet är det oväsentligt för den som dör när det sker – i vart fall efter det att döden inträffar. Om skytten gör ett bra jobb går det snabbt. Och då lider inte den som dör. Då lider hens anhöriga och personerna i hens närhet. Då är det deras sorg som är den egentliga skadan.

När skytten gör ett dåligt jobb och den träffade personen får men för livet – och då behöver det inte vara ett skott, det kan vara en annan form av våld, till och med i psykisk form – borde straffet i mina ögon bli högre. För då är det offret som lider, inte personerna i omgivningen.

Efter döden borde vi alla grävas ner i ett jordskikt där vi blir tillgängliga för maskar och mikroorganismer så att de kan bryta ner våra kroppar och återanvända råvarorna, som i Hugh Howeys Ull, men det går inte enligt svensk lag.  

Jag kan se att det finns orsaker att vara rädd. Om du till exempel befinner dig i östra delarna av Demokratiska Republiken Kongo – ett område där 120 terrorgrupper opererar (de nöjer sig inte med att skjuta folk) – eller om du tillsammans med alldeles för många andra människor är på väg över Medelhavet i en skeppsoduglig båt, eller om du försörjer dig på den inofficiella ekonomin i det globala syd och inte vet varifrån du ska få pengar till nästa mål mat eller var du ska sova på natten. Då har du orsak att vara rädd.

Men efter döden finns ingenting att vara rädd för. 

Usch! Nu har det hänt igen. Ännu en gång känner jag för att kritisera den kategori av människor som jag inte får kritisera om jag ska vara Politiskt Korrekt.

Vi öppnade porten ut mot gatan för att hämta våra cyklar, den som går till innergården. Garaget byggdes på femtiotalet och de som planerade det måste ha förväntat sig att bilarna skulle bli mindre, inte större. Platserna är uthyrda för en billig penning men på bara fyra av platserna står bilar, övriga används till cyklar, motorcyklar och för förvaring. Våra cyklar står på en garageplats som är för liten för en mopedbil.

Garageuppfarten är smal. Du kan inte stanna i den och öppna bildörrarna helt. Du har knappt halvmetern på dig åt vartdera hållet – bortsett från några meter längst upp där sopvagnarna står.

En av våra grannar – som inte har garageplats – hade smitit in med sin bil och ställt sig i backen upp, krånglat sig ut ur bilen och höll på att lasta ut grejer ur bakluckan på bilen för att kunna ta in dem via bakgården.

Hur hade han tänkt sig att komma ut?

Jag funderade om han skulle kunna vända bilen inne i garaget men då måste någon av bilarna med garageplats vara någon annanstans.

Han frågade om man måste ha taggen för att öppna porten. Min man visade upp vår garageöppnare och sa att man måste ha en sådan. Det måste man inte, man kan använda taggen för att få upp porten men att öppna den, krångla sig in i bilen och backa upp i backen förbi soptunnorna tar betydligt längre tid än den som går åt innan porten stängs automatiskt. Risken för att du fastnar och kör sönder porten är stor även om du har någon som står förberedd att varna dig. Du kan inte se när den går ner själv.

Vi hjälpte honom ut genom att stå beredda med våra öppnare men jag undrar om han visste vilken fara han utsatte sig, bilen, porten och huset för.

När vi kommer med bil från garaget ser vi inte vad som händer på gatan utanför.

Under de senaste åren har det blivit allt vanligare att bilar kör upp på trottoaren vid grannhuset och parkerar framför vår port. Oftast väntar de på någon som kommer runt hörnet eller varit på besök i någon av affärslokalerna på bottenvåningen. För ett tag sedan höll min man på att få fronten krossad av en av dessa bilar. Föraren som kört upp på trottoaren lyckades i sista ögonblicket väja ut på gatan igen.

Om du backar ut måste du ha hela gatan tom. Det händer inte ofta att den är det. Alldeles för många missar dessutom trettioskyltarna vid infarten till området. Femtio eller sjuttio är en betydligt vanligare hastighet.

Mannen frågade om vi bodde i huset. I höst har vi bott där i trettio år. Och vi har aldrig stannat i garageinfarten för att lasta av något. Vi har aldrig försökt att backa ut genom den.

Bränna koranen? Tocket trams!

Men så är det inte heller svenska medborgare som gör det. Paludan hotades med utvisning från Sverige efter sina provokationer – han är dansk – ansökte om svenskt medborgarskap och fick det eftersom hans mor var svenska. Men inte heller övriga tycks vara svenskar. Dras uppehållstillstånden in ligger de risigt till. Är det med hopp om att migrationsverket ska ta hänsyn till det som de provocerar sina landsmän?

Rent allmänt, sett ur yttrandefrihetssynpunkt, tycker jag att det är bra att vi kan ansöka om tillstånd att bränna religiösa skrifter men jag ser ingen mening med att göra det. Vem vinner på provokationerna?  

Själv är jag ateist. Jag går inte ut på gatorna och skriker om det. Jag skriver inte ens om det. Jag kräver inte att ni anpassar er efter min åsikt. Det är helt meningslöst. Vilket inte minst utvecklingen i Ryssland under Sovjettiden visar. Religionen segrade. Tyvärr. Varför?

Sverige är ett sekulariserat samhälle. Hur hamnade vi där?

Efter andra världskriget fick vi bättre jobb. Bättre bostäder. Bättre levnadsstandard. Utbildningssystemet utvecklades. Fler fick hopp om en god framtid. Fram till åttiotalet ökade jämlikheten. Det var under den perioden Sverige blev sekulariserat.

Om tanken med spektaklet vore att minska religionens inflytande krävs således helt andra åtgärder. Som ateist påverkar jag sekulariseringen i samhället bäst genom att rösta i de allmänna valen.

Utvecklingen i Östeuropa gör att jag inte tror på agitation. Och även om jag rent generellt anser att aktivt religiösa människor är ett egoistiskt pack som inte kan göra något för andra människor om de inte får hävda den egna godheten, så låter jag dem hålla på.

Min bibel slet jag av pärmarna på och kastade i pappersåtervinningen. Helt i lönndom. Utan att tala om det för någon.

Resten av poesin står kvar i bokhyllan. Jag läser några sidor i någon av dem då och då.

”Vi bodde högst upp i huset

För att få den rätt fallhöjden.

Alla som hoppade dog.

Alla som hoppades självdog.”

Kristina Lugn 1948 - 2020

I morgon, 27/7, inleds ett toppmöte mellan ryska och afrikanska ledare i St Petersburg. Förhoppningsvis kommer massmedia att flika in någon liten rapport om detta bland rapporterna om bränderna i Grekland.

Tack vare The Conversation – ett flöde av mejlbaserade artiklar som jag numera har tillgång till – har jag fått en del information om vad som ska, eller snarare bör, avhandlas under detta möte.

Kriget i Ukraina ställer till det för de stora importörerna av spannmål, solrosolja och gödsel.

Matpriserna i Nigeria har stigit med 25%, vilket är två och en halv procent högre än den sammanlagda inflationen i landet under samma period. För att ni ska få en uppfattning av hur allvarligt läget är citerar jag en av artiklarna:

”Uppgifter som sammanställts av World Economic Forum visar att det genomsnittliga nigerianska hushållet spenderar cirka 56% av sin inkomst på mat. Det är det högsta i världen.

Tre andra afrikanska länder som spenderar en hög andel av inkomsten på mat är Kenya (46,7%), Kamerun (45,6%) och Algeriet (42,5%). Däremot spenderar USA, Storbritannien, Kanada och Australien 6,4%, 8,2%, 9,1% respektive 9,8%.”

Under de gångna veckorna har stora protester ägt rum i Kenya. Regeringens svarade med att ta bort ett avverkningsstopp på skog med motiveringen att det skulle skapa jobb – effekten blir snarare en förvärrad torka. Fler projekt liknande svenska Vi-skogen skulle däremot förbättra läget.

De åtgärder som vidtagits av Nigerias regering tycks vara av det administrativa slaget.

Och det är inte bara matpriserna som ökar utan också priset på gödsel. En fyrdubbling av priset leder till att bönderna inte har råd att använda tillräckligt med gödsel för att nå samma storlek på skördarna – vilket leder till högre priser på exempelvis majs.

Ovanpå det har en långvarig torka drabbat Östafrika.

Ett annat ärende som säkerligen kommer upp i St Petersburg är Wagnergruppernas aktiviteter i Afrika. ”Wagners legosoldater har en betydande närvaro i Centralafrikanska republiken, Tchad, Libyen, Mali och Sudan. De har anklagats för grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna och exploatering av naturresurser. I mars 2022 deltog de, tillsammans med lokala styrkor, i massakern på cirka 500 personer samt våldtäkter och tortyr. Fler övergrepp av Wagnergruppens styrkor har rapporterats i det pågående inbördeskriget i Sudan.”

Hittills har Prigozjins anhang stärkt diktaturerna och undergrävt demokratierna, konflikterna har blivit svårare, oskyldiga civila har mördats, naturresurser har kommit Ryssland till del och försvårat afrikanernas möjlighet att få investeringar från annat håll än Kina. Frågan är om Putin ger Prigozjin fortsatt mandat att härja i Afrika. Han lär knappast ha resurser att mitt under pågående krig avsätta ryska reguljära trupper för att bekämpa terrorism i Afrika.

Trots tidigare löften om en förändring exporterar Ryssland i nuläget sju gånger mer än det importerar från Afrika, något som också kommer att diskuteras i St Petersburg.

Men här borde även ledarna för Sverige och EU, liksom övriga Natomedlemmar, tänka efter. Om vi någonsin ska få ett slut på massdrunkningarna i Medelhavet måste levnadsförhållandena i Afrika förbättras. Framtidshopp är det enda som kan få slut på flykten från kontinenten. Som det låter på debatten skulle man kunna tro att våra politiska ledare uppfattar befolkningen i Syd som självmordsbenägen.

Ett initiativ som skulle kunna gynna också oss vore att förbättra tillgången till el. Sol och vind har de gott om.

Bilden är hämtat från Pixaby

Det blåser. Enligt text-TV 7 m/ sek. Vinden tog i riktigt ordentligt. Som tur var befann vi oss inte på Glosaren (Jakobstads sötvattensskärgård) utan på cykelvägen mellan Eskilstuna och Ärla. Med batterier på cyklarna.

Om jag räknade rätt var det årets tjugofjärde tur till Ärla, vi har fortsatt ner till Eklången. Till det kommer ett minst lika stort antal cykelturer till alltifrån Torshälla med Mälarbaden, Rosenforsparken, Kronskogen, vi har kört upp till Hällby och sedan över Åsen ner till Mesta, vi har varit i Sundbyholm.

Kort sagt. Cykelturerna är vårt sätt att njuta av pensionärslivet. Vi har inte bråttom när vi cyklar utan kollar läget. Hur har växtligheten utvecklats sedan förra gången vi passerade förbi. Idag upptäckte jag kanadensiskt gullris för första gången den här säsongen.

Högsommarväxtligheten är här. Måste erkänna att jag inte känner till alla de namn som jag rimligtvis borde känna till som miljöpartist. Dels för att det tillkommit en hel del rymlingar från trädgårdarna. Namnen på trädgårdsblommorna har jag aldrig lagt ner någon möda på att lära mig. Till det kommer några arter jag inte minns från mitt tidigare liv. Andra har jag tyvärr tappat bort namnet på.

Tappat minnet har Eskilstuna kommun också gjort. Eller också blundar de kommunanställda hej vilt när de får syn på en invasiv art. Som den på bilden ovan. Jätteloka.

När regnet på nytt börjar smattra mot fönsterblecket tar jag en paus. Sätter mig på balkongen. Tittar på när det svenska sommarregnet sakta faller mot marken och rinner mot avloppsbrunnarna.

Tänker att det är tur att jag är här.

Att jag inte tagit en sistaminutresa ner till värmen i Italien. Eller Spanien. Eller USA.

Att jag inte fastnade i den där vägtunneln i Sydkorea utan var här. Nu och då.

Vad vet jag om BRICS? Inte mycket. Googlar. Nej, det var inte väskor jag letade efter. Så mycket vet jag. BRICS informationsportal? Hinner i stort sett bara öppna sidan innan det dyker upp en varning för manipulering. Släcker den.

Första gången jag läste om BRIC – Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – uppfattade jag det som om ekonomerna buntade ihop en rad länder med hög tillväxt och goda förutsättningar för att kunna följa utvecklingen där separat. Det är länge sedan nu och information är dessvärre färskvara.

Som informell samarbetsorganisation har BRIC funnits sedan 2006. Då träffades länderna i St Peterburg. Sedan ett möte i Kina 2011 tillhör också Sydafrika gruppen. De fem länderna har tillsammans över 3 miljarder medborgare.

När den här gruppen bildades hade samtliga länder en god tillväxtpotential, stora befolkningar och goda råvarutillgångar. Kina befann sig i ett expansivt skede och har sedan dess blivit världens näst största ekonomi; kineserna har också satsat stort på utlandsinvesteringar, särskilt i Afrika. De är nu en betydelsefull internationell aktör.

Ryssarnas internationella engagemang är av äldre datum. De skördar nu frukterna av Sovjetunionens engagemang i bland annat Sydafrika och Mocambique. Det stöd som gavs till olika befrielserörelser gagnar dem väl. De har också gamla relationer till Lula da Silva, Brasiliens president.

Sjunkande råvarupriser gör att intresset för BRICS tycks ha gjort att organisationen gått under radarn men det verkar som om något håller på att hända. Väst stirrar sig blind på tillväxtfaktorer men det kan finnas annat som håller ihop det här gänget. Det kan också finnas andra som kan vara intresserade av att hitta andra allierade än ett inte särskilt intresserat Väst.

Det som fick mitt intresse för BRICS att vakna var en artikel från The Conversation ” I den framväxande världsordningen är det nu fler som vill gå med i BRICS, delvis som en motmakt till ’väst’. Argentina, Saudiarabien och på senare tid Etiopien har uttryckt stort intresse för att bli medlemmar. ”

I början på millenniet gick det hyfsat för Etiopien men de senaste årens inbördeskrig har underminerat ekonomin och lett till att presidenten Abiy Ahmed blivit av med den hjältegloria fredspriset gav honom i väst. Det är därför inte egendomligt om han vänder sig till BRICS-gruppen. Kineserna har tidigare byggt bland annat byggt ut flygplatsen i Addis Abeba. Etiopien har tidigare haft goda relationer till Ryssland. 

Utöver de redan befintliga BRICS-länderna kan det finnas andra som är intresserade av ett ökat motstånd mot västs globala hegemoni. Auktoritära och korrupta regimer som finner det enklare att förvandla medborgarna till kanonmat än att lösa de problem som fattigdom och klimatförändringar åstadkommer.

Iran har befunnit sig i den kyla väst placerat landet i länge. Kontakter mer Ryssland finns; ryssarna använder drönare byggda i Iran i sin stridsföring mot Ukraina. Hur stor militär potential har landet?  Vet ej. Just nu är Irans ledare Ebrahim Raisi på rundresa i Afrika. Han har varit i Kenya och Uganda och ska vidare till Zimbabwe.

Väst har en benägenhet att alltid, i alla lägen, se verkligheten från sin horisont och aldrig försöka sätta sig in i hur motståndarna tänker. Det kan vara farligt.

Den fina bilden av vår blå planet kommer som vanligt från Pixaby