Norges nationaldag. Firad i Sverige av svenskarna trots att det är ”frigörelsen” från Sverige som firas. Att inte ta till våld var ett av de bästa beslut som fattats av den svenska riksdagen. Och det trots att den svenska nationalismen var som starkast runt 1905. Det fanns ingen orsak att starta ett krig mot norrmännen för att tvinga dem till underkastelse. De var våra vänner.

Samma år antog den finska riksdagen – trots att landet fortfarande tillhörde tsarryssland – världens mest jämlika riksdagsordning med kvinnlig rösträtt som ett extra plus. Året därpå godkändes det av tsaren.

”Finlands sak är vår”, var Sveriges paroll under andra världskriget.

Vi svenskar går i armkrok med de två nationer som en gång var viktiga landsdelar, vi skojar med dem, vi firar deras nationaldagar tillsammans med dem.

Putin har en hel del att lära.  

Eskilstuna-Kuriren den 16 maj 2024: ” I 22 raka år ökade Eskilstunas befolkning. Nu har trenden vänt och i år minskade Eskilstuna med 428 personer, enligt SCB. Redan i fjol bröts den 22 år långa trenden av att Eskilstuna ökade i befolkningsmängd. Då minskade staden med blott 20 personer.” "Anledningen till raset handlar om att det i Eskilstuna har dött fler personer än det har fötts."

Kan du tänka dig att använda bilar på samma sätt som du använder elsparkcyklar i dag, det vill säga gå ut på gatan och använda första bilen du ser för att ta dig dit du ska? Att åka buss eller tåg när det går?

Kan du nöja dig med en garderob bestående av kläder som du sköter om och använder år efter år för att sedan lämna materialet till återvinning? Kan du tänka dig att göra som folk gjorde förr – använda samma möbler hela livet?

Kan du tänka dig att skippa onödig förbrukning av el, som bitcoins och lagerhållning av bilder som du aldrig tittar på? Stänga av apparater du inte använder? Att inte sitta, gå och stå med telefonen i hand hela tiden utan pausa genom att stänga av den?

Kan du tänka dig att äta vegetariskt tre dagar eller mer i veckan? Är du noga med att sortera avfallet? Hur ofta dricker du ur pantburkar? Pantar du dem? Eller gör du som vi, fyller dem med dricksvatten och återanvänder dem tills de inte ser aptitliga ut längre?

Kan du nöja dig med en lång utrikes flygresa vart tionde år? 

Inte? Då är det kanske bra att du avstår från att skaffa barn. 

Det kan inte hjälpas. Jag är deprimerad och det finns inte mycket att göra åt den saken. 

Läste ut Jonathan Jeppssons Mot kollapsens hjärta. Ovanpå Heiko Sauers Moral, som jag läste ut häromveckan, var det tungt.

Sauer skriver inte ett ord om klimatet men lyckas ändå förklara varför mänskligheten inte kommer att kunna ena sig om åtgärder för att stoppa klimatförändringarna.  Vår utveckling som sociala varelser har inte kommit tillräckligt långt. De av oss som lämnat klansamhällets etiska samhörighet är nationalismens fångar. De flesta av oss – dock inte jag – ser nationen som något mer än en administrativ enhet. Varför gav sig annars ryssarna på ukrainarna?

I stora delar av Afrika utgår partierna från den etiska gemenskapen, inte det politiska budskapet. Det får konsekvenser också i Sverige. Om jag blev politiker i ett annat land än Sverige skulle inga svenskar boende där rösta på mig för att jag är svensk men somalierna i Eskilstuna röstar på den försynte och långt ifrån agitatoriskt lagde Mohamed Abdukani för att han kommer från Somalia.

 Vi köper varor från Kina men tar inte på oss ansvaret för koldioxidutsläppen. Vi vet att nativiteten är för låg men kan inte acceptera invandring från Afrika. Hela tiden detta förödande Vi och domtänkande.

Och så Jeppsson och hans kollaps ovanpå det. Ja, jag vet att den sociala ojämlikheten kan stjälpa hela lasset om det följs av fler komplikationer – som att fosfor är en förutsättning för goda skördar och att den kommer att ta slut – att befolkningen i norr minskar och blir allt äldre – att intensiv hetta och skyfall kommer att ställa till kaos – att havsvattennivån kommer att stiga och tvinga miljoner människor att flytta – att det bara är ett påstående att nya tekniska lösningar kommer att lösa problemen; vi behöver de där lösningarna nu, inte när det är för sent.

Och vi behöver framför allt fred. Fred i Gaza och i Ukraina; vi behöver fred överallt. Inte ett tredje världskrig.

Någon gång efter 2040 kommer kollapsen, skriver han. Jag har inte den minsta lust att gå ut och avslöja hur jag tror att framtiden kommer att se ut för er. En sak vet jag. 2040 fyller jag 90 år. Jag behöver inte oroa mig för egen del.

Men vad tänker ni ungdomar - ni som röstade på SD i hopp om att bensinen till A-traktorerna skulle bli billigare - vad tänker ni göra efter 2040? 

”Guldpriset på rekordnivåer – ny gruva öppnar i Sverige”

Jag blir smått förbannad när jag läser rubriken i DN. Guld är ingenting vi behöver. Guld är ingenting nytt. Fram till sjuttiotalet var guld en garanti för valutavärden. Guld har använts i smycken. Det nya är att guld också används i vår elektronik. Men det finns gott om guld i världen.

” Under tre års tid siktar bolaget på att bryta runt 50 000 ton malm per år. Varje ton väntas innehålla strax under åtta gram guld. Fyndigheten är liten men guldhalten är hög, enligt bolaget som hoppas att nya prover ska leda till en längre gruvdrift.”

Jag tycker inte alls det låter bra.

Men det som får mig att gå i taket är att det tydligen går bra att starta en guldgruva i renbetesområde, liksom järnmalm, medan det protesteras mot all brytning av de eftertraktade och bristklassade jordartsmetallerna som världen behöver.

Det är alltså bättre att de eftertraktade jordartsmetallerna bryts av barn i fattiga länder där det inte förekommer den minsta kontroll av vilken miljöförstörelse som brytningen resulterar i än att de bryts i Sverige där vi kan kräva och se till att brytningen sker på det allra säkraste sättet mänskligheten känner till.

Jag blir trött.

 Bilden kommer från pixaby 

Jag är en mycket tråkig person. Det skulle aldrig falla mig in att åka till Malmö och gå på schlagerfestivalen. Inte minst för att de glömt bort att ge musiken en huvudroll. Men jag skulle ändå inte åkt dit. Inte på någon konsert överhuvudtaget.

Om jag lyssnar på musik – mest när jag cyklar på motionscykeln – är det på en CD-skiva. Kvaliteten är visserligen sämre än på gamla LP-skivor men inte lika katastrofalt dålig som på Spotify – om det nu inte hänt en del sedan jag gjorde ett försök sist, det var några år sedan.

Jag är en dålig musikdiggare. Skulle kunna tänka mig att gå på en Springsteen-konsert om jag fick sitta i foajén eller någonstans där volymen var i min smak.

Jag deltar inte i Pridefestivalen. Jag har ingenting emot HBTQ-personer, de ska ha samma rättigheter och samma möjligheter att utvecklas som människor som vi andra. Men varför måste det skrikas så förbannat högt?

När jag står där i folkmassan hör jag inte mina egna tankar. Jag hör inte min röst. Kan inte göra mig hörd. Kan inte be någon hjälpa mig om jag av någon orsak skulle behöva hjälp.

Jag känner mig förminskad. Finns det verkligen inte fler som upplever höga ljud som något otrevligt? 

En 80+ med övervikt (ca 50 kg) är diabetiker. Personen bor i ett litet hus och sover på ovanvåningen. Trappan upp dit är en gammal vindstrappa, mycket brant. Hen cyklar ett par kilometrar några gånger i veckan för att komma till affären, biblioteket, vårdcentralen, tandläkaren och till fiket där hen köper sina fredagsbullar. Det är all motion hen får.

Vid ett tillfälle tuppar hen av på grund av att blodsockret är åt helvete. Hen tillbringar några dagar på ett sjukhus men skickas sedan hem med en uppgift att lösa: sängen ska ner från ovanvåningen; hen får inte gå i trappan. Vidare förbjuds hen att cykla.

Därefter får hen ingen motion alls. Att gå ut och gå kvarteret runt med rollatorn är bara tråkigt.

Vilket är farligast? Att riskera blodsockerfall på en cykeltur eller att inte röra på sig alls? 

I morgon kommer jag inte att infinna mig på Cykelkällan – som avtalat – för att få en punktering på min trehjuling fixad. Orsaken är ganska pinsam. Det finns ingen punktering att fixa.

I tisdags, dagen då värmen kom till den här nejden, avsåg vi att ta en cykeltur till Ärla. Årets fjärde. Vi hämtade cyklarna, iakttog spektaklet uppe vid korsningen till Östra Åsgatan – två brandbilar, en polisbil och en ambulans – alla ditkallade för att någon tyckt att det luktade rök – det heter ingen rök utan eld men i det här fallet pågick ett arbete på baksidan av fastigheten som åstadkom lukten – elden var lika obefintlig som den sedermera upptäckta punkteringen.

Efter ett par hundra meters cykelfärd kom ett slafsande ljud från cykeln. Jag stannade till och upptäckte till min förfäran att däcket var på väg att lämna fälgen.

Min man cyklade vidare, hann ett par hundra meter till innan han upptäckte att jag inte hängde efter. Han återvände. Vi kom överens om att jag skulle gå tillbaka hem medan han fortsatte färden. Ingen av oss vidtog några ytterligare åtgärder mer än att kontakta ovan nämnda cykelverkstad.

I morgon var det meningen att vi skulle släpa min klumpiga trehjuling dit. Ärligt talat: inte roligt alls. Min man tyckte att det kunde vara en bra idé att testa om slangen kunde hålla kvar luften i tio minuter eller något ditåt, det skulle förenkla transporten. Själv hade jag redan dömt ut slangen och befarade det värsta beträffande däcket.

Han pumpade upp däcket vid nio i morse. Vid tre var det fortfarande luft i däcket. Jag var ute och provcyklade.

Det som hänt var att ringen som håller ventilen skakat loss. Inte konstigt alls med tanke på hur skakig cykeln är. Men ingenting jag anat att jag skulle bli utsatt för. Om jag fått bestämma hade ingen av oss lagt ner energi på att pumpa däcket. Vi hade lagt ner tid och ork på att släpa det tunga åbäket till reparatören som förmodligen bytt slangen trots att han inte hittat något fel på den annat än de som uppstått under färden och tagit betalt för jobbet.

Ibland lönar det sig att vara optimist.