Hjärnsläpp, skulle jag vilja kalla mitt nuvarande tillstånd men det är inte riktigt sant. Hettan gör sitt till, inte tu tal om den saken, den försvårar logistiken i hjärnkontoret. Det finns lite för mycket som måste sorteras, gås igenom och arkiveras. Dessutom måste beslut tas om vad som ska användas av den information som ramlar in.

Greta Thunberg och Margot Wallström med flera högt uppskattade personer, befinner sig i Ukraina med uppgiften att utvärdera krigets effekter på miljön. Något som aldrig tidigare gjorts. Allra minst under Vietnamkriget när napalm regnade ner från himlen.

EU diskuterar möjligheten till att använda ”frusna” ryska pekuniära tillgångar för återuppbyggnaden av Ukraina. Också nytt.

Ryssarnas krig mot Ukraina ställs inför ett helt annat tänk än det som präglat all tidigare krigföring. Resonemanget är nytt. Möjligheterna också. Jag hoppas att världssamfundet kan genomföra åtminstone en del av alla dessa intentioner. Det skulle i hög grad motverka möjligheterna att genomföra liknande attacker – ett återvändande till sjutton och artonhundratalets tänkande – i framtiden.

Nytänkandet behövs.

Några andra som fått något att grubbla över är de statsledare i Afrika som anlitat Wagnergrupper för att lösa interna problem med terrorgrupper, för närvarande ett dussintals länder. De har utgått från att trupperna har Putins stöd. Legosoldater från Wagnergruppen har som ett exempel, funnits i Centralafrikanska republiken sedan 2018 då regeringen där kom överens med Moskva om att byta ryskt militärt stöd och vapen mot gruvkoncessioner. Numera deltar de i strider.

Hur kommer dessa afrikanska ledare att agera nu, när Prigozjin inte längre har Putins stöd? Och hur kommer det att bli med de utlovade gruvkoncessionerna?

 fotot av den ukrainska flaggan har jag lånat från Pixaby

Ibland krävs det inte många ord för att beskriva verkligheten. På en enda sida – under rubriken Utrikes – lyckas dagens (midsommaraftonens) Eskilstuna-Kuriren beskriva verkligheten utanför Ukraina på ett alldeles utomordentligt sätt.

Större delen av sidan upptas av en mycket bra artikel signerad Sofia Eriksson/TT (varför finns inte hela TT:s utbud tillgängligt för mig?) om Svalbard.

På Svalbard går den globala uppvärmningen snabbare än någon annanstans, konstaterar hon. På trettio år har vintrarna värmts upp tio grader. Högarktiska arter som fågeln Alkekung minskar, polartorsken ersätts av atlanttorsk, spetsbergsgrissla av sillgrissla och blåvalar kommer in i fjordarna.

”Peking har 41,1 grader varmt,” rapporterar min man som läser text-TV.

Av sidans två mindre artiklar handlar den större om den försvunna ubåten vid Titanic. Vrakdelar har hittats. Av det kan vi sluta oss till att de likaledes försvunna miljardärerna inte längre kommer att ha någon större nytta av sina förmögenheter. Deras äventyrslystnad kommer att kosta de amerikanska skattebetalarna en hel del.  USA är chockat, sägs det. Liv har gått förlorade. Livet är det värdefullaste vi har. Om de nu inte finns på ranka båtar på medelhavet.

Sidans minsta notis handlar om just det. Flavio di Giacomo, talesperson för FN:s migrantorganisation IOM uttalar sig. ”Vi har sagt länge nu att det nuvarande europeiska räddningssystemet inte är tillräckligt.”

Finns det något räddningssystem överhuvudtaget?

Människorna på dessa vrak till båtar har satsat förmögenheter på att ta sig till Europa i hopp om att få ett bättre liv. Är inte det mer lovvärt än några fjantars längtan efter att se ett hundra år gammalt vrak på havets botten?

Över Eskilstuna faller just nu ett ödmjukt regn som sakta rinner ner längs gatorna till avloppsbrunnarna. Vi skojar och säger att det kanske räcker för att talgoxarna ska kunna dricka sig otörstiga men inte mycket mer.

Brasilien: Elva människor har dött i en cyklon. Torkan gör att Nevada drabbats av en vårtbitarinvasion. 40 grader i Peking. Översvämningar …var det nu var; måste få ordning på min DN-prenumeration.

Och Sverige släpper reduktionsplikten, avskaffar bonus malus systemet. Vi vanliga dödliga ska fortsätta att köra fossilt. Jag håller med Fossilfritt Sverige. Det är fel väg att gå.

Jag håller också med regeringen om att det är viktigt att sätta press på företagen. Det viktigaste arbetet måste göras där. Men ändå.  

Vi brukar skruva åt skruvarna på våra IKEA-möbler då och då. Det behövs. Annars går de sönder.

Ingen av oss tänkte på att detsamma kunde gälla köksskåpen. Efter fjorton års användning lossade ett beslag i bestickslådan. Det visade sig alltför omständligt att få tag på ett nytt. Min man fixade det provisoriskt men det syns. Många nutida människor skulle ha rusat i väg och beställt en ny uppsättning skåp. Det är så man löser problem numera men jag vill inte byta ut dörrarna mot något trist vitt eller grått.  

Vad har det med klimatet att göra?

Jo, det är alltid bättre att ta itu med ett problem innan det växt sig för stort. Om vi gått igenom alla skruvfästen i köksskåpen i tid skulle vi inte behövt stå i valet mellan att titta på en provisorisk lagning och byta ut köket. Det skulle ha tagit fem minuter någon gång då och då.

Samma med klimatet. Om vi gör rätt investeringar nu slipper vi dryga framtida kostnader. Om dina tonåringar fortsätter köra sina stora bensindrivna a-traktorer kommer regnet över Eskilstuna förr eller senare att bli till ett skyfall som i värsta fall inte bara fyller din källare med vatten utan också får huset att glida ner i ån.

Vi måste börja planera för framtiden. Inte bara för den närmaste månaden, eller fyraårsperioden; vi måste planera för det som kan komma att inträffa om tjugo, trettio eller femtio år. Vi måste ta kostnaden nu!

Nej. Vi borde ha tagit den för tio, femton år sedan. Då hade det kanske räckt att plocka fram ”skruvmejseln”.

Cormac McCarthy, född den 20 juli 1933, död den 20 juni 2023. Jag hade precis lagt fram bibliotekets ”handnumrerade” exemplar av ”Mörkret Utanför” till läsning när jag hörde nyheten.

Mitt första möte med McCarthy ägde rum 2017: det var dystopin Vägen där far och son någon gång i framtiden går genom ett eldhärjat USA. I våras läste jag Gränstrilogin och nu Mörkret utanför.

En av nyhetsuppläsarna (kulturnytt?) sa något om att McCarthy förknippades med ”Make USA great again” när han framförde nyheten utan att närmare gå in på varför. Det går säkert att fördjupa sig i författarens politiska ställningstagande någonstans men vad handlar böckerna om? Den absoluta misären. Dessutom poetiskt skildrad. Det är som om Strindberg skulle beskriva sin tids fattigdom.

Ett citat från Mörkret utanför: ”Det fanns ett litet fönster snett inkilat i stockarna på ena väggen, bågen hängde i gångjärn av läder. Det och de långa lerlösa sprickorna bland stockarna släppte in den här dagens avtagande ljus och vind korsade rummet stadigt och svalt som strömmande vatten.”

Vad handlar den om? En ung kvinna föder sin brors barn, han lämnar barnet att dö, någon tar hand om det, kvinnan börjar leta efter barnet, brodern börjar leta efter systern och var han än kommer misstänkliggörs han, förföljs och hotas till livet i en värld där livet inte har något värde och medmänsklighet är ett okänt ord.

Också Gränstrilogin präglas av samma poetiska romantisering av våld och laglöshet. Kvinnosynen? I Cormac McCarthys värld finns bara förlorare. 

Vad McCarthy minst av allt skildrar är ett USA värt att längta till.

Tidigt på förmiddagen cyklade vi ner till Rosenforsparken. Vi satt vid ett bord med bänkar nere vid ån och njöt av naturen och fågelsången. Träden gav en behaglig skugga. Vattnet svalkade. Vi läste och löste korsord, gick små korta promenader inom området. Åt egenhändigt konstruerade sallader, några bitar melon, drack kaffe. Njöt av tillvaron.

Men vi började med att röja upp efter de som varit där tidigare. Hade med oss plasthandskar och en avfallskasse. Plockade upp hundbajspåsar och annat som trillat ur papperskorgen. Fortsatte med tomma cigarrettpaket, pappersbitar, plastkorkar, och fimpar. Massor av fimpar.

Området blev genast mycket trivsammare och jag vet att de som följer efter oss kommer att uppskatta det och vara lite noggrannare med vad de gör med sitt skräp.

”Jag tänker, alltså finns jag,” är en tes som utvecklades av Descartes – en fransk 1600-talsfilosof som lurades till Stockholms dragiga slott av drottning Kristina och dog i lunginflammation där.

Orden är en av alla de kunskaper man inte längre behöver. Det räcker att googla när uttrycket eller namnet dyker upp. Numera är det viktigare att veta var ”inställningar” finns på mobilen. Eller NFC-läsaren. Ett sätt att lära sig är att misshandla en Doro, försöka få den att göra något den inte kan. Även om det går att få igång den efteråt blir det numera svårt att återinstallera ett mobilt id på den utan den där läsaren som jag inte hade hört talas om för en vecka sedan.

Jag läste att många ungdomar drar sig för att ringa i telefonen. Samma här.  

Pappa tycks ha varit motståndare till alla tekniska nyheter. Följaktligen hade vi ingen telefon när jag växte upp. Min telefonvana är fortfarande urusel och förbättras inte av att nästan ingen ringer. Vi meddelar oss med Messenger, sms, mejl, Skype och vad det nu är.

 Om jag inte fastnat för det mobila idet skulle det inte ha funnits någon orsak för mig att skaffa smartphone men nu sitter jag fast i eländet och måste anpassa mig. Det är alldeles för mycket som inte går att göra utan mobilt id.

Efter ungefär tre kvarts sökande hittade jag bruksanvisningen till den nya telefonen. Inte ett ord om installationen. Eftersom jag inte vet vad som ska göras blev jag tvungen att be om hjälp. Följden är att jag visserligen kan använda telefonen men inte vet var NFC-läsaren finns.

Jag bytte ut SIM-kortet och var beredd på att tillbringa en bra stund med att lägga in alla uppgifter men någon hade redan gjort jobbet. Kontaktlistan var rensad från alla dubbletter, från nummer jag tagit bort; inte ens min döda tant fanns kvar. Vem hade gjort det? AI?

Frågan är hur Descartes skulle ha resonerat. 

-          Nu har min fru fått plats på demensboendet, så nu har jag tid, sa mannen till oss.

Min man och jag var på väg till Ärla. Vi pausade på en av bänkarna som står längs vägen. Cykelvägen på det som en gång var järnväg är utan tvekan den bästa i kommunen; inga bilar, bara grönska. Han stannade, genomsvett, efter att ha kört en ännu längre tur än den vi planerade, sa att vi pratats vid tidigare, vilket är fullt möjligt.

Det är bara på promenad i Kronskogen och på cykelvägen till Ärla som det händer att Eskilstunabor talar med främlingar.

Jag kan tänka mig att han haft några svåra år med få möjligheter att umgås med andra människor än sin dementa fru. Min bror (han bor inte här) upplevde något liknande efter att han tagit hand om sin fru under hennes sista år, cancern tog henne.

-           Ta kontakt med PRO, uppmanade jag honom.

-          De sitter bara och pratar med varandra om sitt, svarade han.

Det är ett problem. Inte minst här i Eskilstuna.

Nu är jag orättvis. Mina erfarenheter är inte de bästa. Träffade jag någonsin jobbarkompisar utanför jobbet utan att det konsumerades alkohol? Nej. Träffar jag de som jag lärt känna via föreningar utanför mötena? Nej. Umgås jag med mina grannar? Det har hänt men inte just nu.

För några år sedan gick jag på de litterära caféer som biblioteket anordnar. Det var svårt att få tag på biljetter. Bibliotekets personal visste inte när de släpptes eller också var de slut. Jag gick till Contrast en halvtimme i förväg och köpte en återbudsbiljett. Satte mig vid ett av borden. Andra besökare kom och frågade om stolarna var lediga, snodde dem till andra bord, och så satt jag där ensam vid bordet. Sista gången jag gick dit tog jag en stol, satte mig vid sidan om som om jag ville markera ett eget ostört hörn. Då satte sig andra besökare vid bordet.

Det finns många ensamma människor i Sverige. Prata med dem!