Möte med Volvopensionärerna. Allmänna sången står för underhållningen.

Körledaren börjar med att fråga om vi känner någon som är intresserad av uppdraget. Han slutar efter valborg. Det börjar bli bråttom.  

Jag tar fram mobilen och tar en bild, skapar en så kallad händelse på Facebook. Tycker att det är ett bra alternativ. En händelse försvinner om ett dygn.

Herrarna i kören är lika ålderstigna som publiken men sjunga kan de. Det tillhör traditionerna att dessa pensionärer sjunger för oss andra torsdagen före 1 maj.

Till skillnad från oss måste de stå upp.

Körledaren hinner inte mycket mer än att starta upp avskedssången – Sköna Maj – förrän en av deltagarna vacklar till och får hjälp att sätta sig ner på en stol. En dam med empati går fram och talar med honom. Han mår inte bra, säger hon senare.

I samma ögonblick som sången avslutas säckar en av körmedlemmarna på andra sidan podiet ihop och drar med sig en av körkamraterna.

Den senare kravlar sig upp medan kamraten blir liggande en stund innan han kommer på benen.

Vi är allesammans chockade över händelseförloppet. Vårkänslan lyser med sin frånvaro.

Vi, jag och min make, går till Lê för att äta lunch. Lê hette en gång Nordstjernan och var matsal för arbetarna vid Bolinder-Munktell, det som numera är Volvo CE. Sen letar vi redan på bilen som hamnade ganska långt borta på grund av det rådande parkeringsförhållandet i området. Kör mot Torshälla och Suomi-Tuopa, köper finsk potatis i brist på god svensk och nakki (liknar wienerkorv) till maken.

Vi kör hem via Brunnsta och konstaterar att det ser ut som om gruset är borta från cykelvägen. Bara att ge sig ut på vägarna när värmen kommer. Dessutom börjar björkarna att slå ut. Hurra!

Väl hemma går jag in i badrummet för att tvätta händerna. När jag kommer ut därifrån står min man och häller ut korven (3kg för 159 kr/kg) i diskhon som säkert varit ren någon gång emellanåt, sedan spolar han vatten på den – för att bli av med slemmet, säger han – och delar upp den i påsar.

Först därefter går han ut till badrummet för att tvätta händerna.

Det är inte jag som äter korv i den här familjen. 

Dags att flytta?

Ja, för oss som börjar komma till åren och bor på tredje våningen i en fastighet utan hiss, kan det se ut som en nödvändighet. Förr eller senare måste vi flytta.

Jag kollar. Försöker begripa mig på alla dessa nymodigheter – barnsäkra mikrovågsugnar som kräver att användaren är en och åttio lång om den ska användas, med mera – jag kollar gamla och nya fastigheter. Allt är vitt. Någon gång har en del av det vita bytts ut mot grått.

När jag tittar på möbler och annat tillbehör dominerar grått.

Vitt och grått.

På gymnasiet läste jag psykologi under ett läsår. Det var alldeles för lite. En sak fastnade emellertid. En beskrivning av ett försök som gjorts.

Spädbarn lades i sängar där det inte fanns något att fästa ögonen på. Vitt, kan jag tänka mig men jag minns inte detaljerna. Barnen utvecklades saktare än de barn som hade något att titta på.

Är vitsen med allt detta vita och gråa att vi som är pensionärer och går hemma hela dagarna – några av oss lämnar sina lägenheter bara när de ska till en vårdcentral eller dylikt – ska bli senilare och dö lite snabbare av bristen på stimuli? 

Då och då, i mina ögon tycks det helt sporadiskt, dyker det upp två eller tre män på taket till fastigheten på Östra Åsgatan, det taket vi ser genom vårt köksfönster. De förbereder ett arbete. De har hållit på i flera månader nu men aldrig mer än några enstaka timmar åt gången. Det ser ut som om de håller på att sätta upp solpaneler och det går lika sakta som med allt annat klimatarbete.

Varför vet jag inte. Hur många gånger har inte både Greta och Rockström sagt att det är bråttom?

Medan jag sitter där vid mitt köksbord och dricker te dyker en tanke upp. Är det någon som har räknat på vilka koldioxidutsläpp som återuppbyggnaden av Ukraina kommer att resultera i?

Förhoppningsvis blir de nya byggnaderna bättre isolerade än de gamla sovjetiska, tänker jag, och sedan dyker nästa tanke upp. Hur mycket koldioxid släpps ut när alla dessa vapen tillverkas och används? Hur mycket sämre kommer planeten att må efteråt? 

Bilden kommer från Pixaby

Annandag påsk. Jag har ingen relation till påsken.

Traditionell påskmat? Syrran bjöd på mycket fisk när vi träffades i Handen på sjuttio och åttiotalen. Svågern drog upp den direkt från Östersjön vid stugan på Dalarö. Färskt och supergott. Vi landkrabborna älskade den. Dyrt? Det var fiskens tillbehör som kostade. Men annars?  Vad tycks om årets meny? Felix pyttipanna på påskafton?

Varför inte? Efteråt tog vi en biltur till Strängnäs. Lyx. Bilen har inte varit utanför Eskilstuna på flera månader. Vi åkte till Kalkbro, gick en promenad. Konstaterade två saker. Att det är ännu svårare att gå på ojämn mark än det var förra året och att blåsipporna blommade.

Eftersom vi tog årets första cykeltur på påskdagen – till Hällberga – efter att ha ätit stuvad potatis med gravad lax och Mamma Scans köttbullar – lite mer påsklikt? – har jag upplevt årets första händelser denna vår: blåsippans respektive tussilagons ankomst.

Om påsken har någon tradition i min familj handlar det om fylla. Just nu sitter min man i sin favoritstol och där han suttit sedan åttadraget i morse. Han sover.

Han sover efter att ha druckit Smirnoff och Coca Cola en stor del av natten. Jag varnade honom för Colan. Coca Cola innehåller koffein vilket betyder att han inte somnar förrän framåt morgonen. När herr Smirnoff tar över spelar det ingen roll att jag ber honom att sluta dricka. Om han hade somnar för tolv timmar sedan skulle jag ha varit pigg nu.

Mina traditionella förmiddagsövningar – morgonpass med tiotalet olika rörelser, trapprundan, milen på motionscykeln – piggade upp lite men jag kände inte för att bli uppiggad. Satt och raderade inlägg på Facebook ett bra tag. Har pysslat med det en hel del den senaste veckan. Just nu befinner jag mig vid den tid när jag gick i pension, 2013, men måste arbeta mer metodiskt på att förinta mina digitala spår.

Och då frågar ni varför?

Gårdagens nyheter berättade om att Köpenhamn planerade bygga en koldioxidinsamlare till sin avfallsanläggning och förvara koldioxiden i övergivna gasfyndigheter. De hade inte tänkt på att det går att göra plast av koldioxiden. Köpenhamn har som mål att bli världens första koldioxidneutrala huvudstad. Storslaget. Jättebra! Var och varannan dag möts vi av besked om positiva klimatsatsningar. Jättebra!

Samma dags nyheter erkände att subventionerna av fossila bränslen ökat astronomiskt tack vare kriget i Ukraina. Tidigare i veckan beklagade sig ett norskt företag som producerar ammunition över att Tiktok gick före i energikön. Det var viktigare att samla folks digitala skräp än att tillverka ammunition till Ukraina.

Kriget i Ukraina får prio ett. Trots att ingen någonsin kunnat bevisa att upprustning leder till något annat än krig så är det upprustning som gäller. Och vad kan vi göra?

Planetens valda ledare – Erdogan, Orban, Putin, Duda, Xi, al-Assad, Biden, Kristersson m fl – har valts på inte alltid demokratiska sätt men de har valts. Förväntar vi oss att det ska gå att lita på dem? Ja. Speciellt antas vi att lite på Biden trots hans föregångares krascher i Irak och Afghanistan. Vi kan inte lita mer på amerikanska presidenter än ryska eller för den delen kinesiska. Vi kan inte ens lita på oss själva eftersom vi valde Kristersson till statsminister.

 Mina eventuella synpunkter på vad som ska göras åt klimatförändringarna har placerats långt ner på listan över hotande faror. Alla inlägg och delningar har varit förgäves.

Jag vill så gärna tro att klimatförändringarna går att stoppa att mina önskningar hamnar inom den skönlitterära kategorin ”hitte-på”.

Ska jag strunta i det? Eller…?

Magdalena Andersson och Muharrem Demirok kritiserar regeringens icke-existerade klimatpolitik. De vill veta vad som kommer att hända med reduktionsplikten och vad som eventuellt ska ersätta den. En relevant fråga men...

” C står ännu bakom den tidtabell för reduktionsplikten som gällde fram till regeringsskiftet, men har inget trovärdigt svar på var de snabbt växande volymerna av biodrivmedel ska komma ifrån. Redan i dag är Sverige helt beroende av import, och konkurrensen om det tillgängliga bränslet kommer att bli allt hårdare i takt med att också andra EU-länder ökar inblandningen,” skriver Peter Wennblad i SVD.

Magdalena har heller inget svar på den frågan. Det har ingen. Att använda biodrivmedel är heller ingen slutlig lösning eftersom också de genererar utsläpp av koldioxid.

För att få ner utsläppen av koldioxid behövs en snabb elektrifiering av hela samhället, inklusive transportsektorn, men varken elen eller de metaller som behövs till batterier och annat, finns tillgängliga i tillräcklig mängd.

Den byråkratiska procedur som krävs för att få allt ifrån tillstånd att bygga nya vindkraftverk och starta nya gruvor ner till att montera solpaneler på taken till flerfamiljsfastigheter och sälja överbliven el till elbolagen är alldeles för omständlig. Den försenar utvecklingen.

Nu till det där som inte får sägas. Förutsättningarna för att vi ska hinna minska utsläppen i den takt som krävs är minimal. Vi behöver ta en konsumtionspaus. Särskilt om bilparken i sin helhet ska ersättas med elbilar i stället för bilpooler.

Nej, Svantesson, du behöver inte vara rädd. Jag menar inte att det enbart är Sverige som måste pausa konsumtionshetsen. Det måste alla de som överkonsumerar göra. Samtidigt behöver vi ge de fattigaste en chans att komma med på tåget.