Jag vet att jag är en patetisk och gnällig gammal tant – gnällig har jag alltid varit, det är ett personlighetsdrag som jag fortfarande försöker bearbeta – men jag kan inte rå för det; här kommer lite till.

Jag längtar tillbaka till den tid då stavar var något jag använde vid skidåkning – väldigt sällan förekommande – eller promenader – promenerade gjorde jag gärna men utan stavar – och inte något jag var tvungen att använda för att gå till stan.

Jag längtar till den sommartid då varken vantar eller handskar behövs. Eller tillbaka till den tid när fickorna var tillräckligt rymliga för att förvara dem i.

Till den tid före starroperationerna när glasögonen hängde på näsan från tidigt på morgonen till dess att det var dags att sova.

På den gamla goda tiden var biblioteksbesöken sanna nöjen. Nu måste jag släpa runt på två stavar, vantar som längtar efter att få stanna kvar på biblioteket, och för att hitta det jag söker måste jag plocka fram läsglasögonen, ta ut dem ur fodralet, sätta dem på näsan, hitta någonstans att lägga fodralet, leta redan på boken jag är intresserad av (jag längtar tillbaka till den tid då jag kunde sätta mig på huk och undersöka böckerna som står längst ner på hyllan), bestämma mig, lägga boken i ryggan, ta av mig glasögonen, lägga dem i fodralet, stoppa ner det i ryggan, hänga upp den på ryggen (inte lätt när någon av tjockjackorna är på), ta stavarna som förhoppningsvis inte ramlat omkull, och gå en tre – fyra meter till nästa objekt för att återupprepa proceduren, för att slutligen gå bort till disken och låna böckerna (om inte tidigare så ramlar stavarna när jag ställer ifrån mig dem där). Sedan ska böckerna stoppas tillbaka i ryggan som inte står på packningshöjd, varför jag måste ta ryggan som vid det laget är tung och stavarna med mig bort till ett bord med stolar som står där för att stuva om innehållet.

När jag skyndar mig ut ur biblioteket är jag för det mesta på ett uruselt humör. Vill mest av allt ställa mig och skrika rakt ut men gör det inte. Att allt blivit komplicerat är inte bibliotekspersonalens fel. Och jag måste uthärda. 

Läser Nicolas Lunabbas ”Blir du ledsen om jag dör”. Reagerade jag på att han skrev om ”blattar” men så insåg jag vad det handlar om. Ingen får kalla någon för ”blatte” men om vi behandlar de unga människorna på ett felaktigt sätt – inte ger dem självförtroende – så uppfattar de sig själv som ”blattar” och agerar därefter.

Och regeringen Kristersson sänker deras människovärde med sitt ständiga prat om att de riskerar att bli gängkriminella. Hur vore det om skolorna fick bättre resurser? Hur vore det om barn kunde få extra hjälp utan att i förväg ges en diagnos för någon störning?

Det fanns säkert ungar med ADHD när jag var barn också men ingen hade hört talas om diagnosen. De var mer krävande än vi andra. Då fanns det trots det en framtid på arbetsmarknaden också för dem. Nu kämpar de i ständig motvind. 

Efter att ha lyssnat på morgonstudion blev jag mer eller mindre tvungen att gå in på SVT Play för att se 30 minuter med Daniel Helldén. Han är inte min favorit. Önskar att MP valt ett folkligare språkrör. Men vilken fråga var det han ”inte kunde”?

Om jag förstått det rätt så rörde det sig om förslaget att göra det möjligt att söka asyl på EU- ländernas ambassader. Allt för att undvika att människor tvingades över Medelhavet. Det är ett bra förslag. Väldigt bra. Och fullständigt orealistiskt.

Förslaget har hängt med ett tag men gått under radarn. Ingen har uppmärksammat det.

Att det överhuvudtaget finns beror på hur diskussioner förs inom Miljöpartiet. Det finns ingen helhetssyn. Ingen har ställt frågan om hur det skulle genomföras. Det låter bra, alltså röstas det igenom. 

Jag tror att Helldén gjorde rätt. Risken fanns att hela programmet annars skulle komma att handla om ett utopiskt förslag.

Ingenting händer, tänkte jag skriva i dagboken men det gör det faktiskt. Någon gång sent på kvällen röstade Turkiets parlament för ett svenskt Natomedlemskap. Nu ska Erdogan skriva på, sen återstår den andra idioten, han vill förhandla men Billström sa att det inte finns något att förhandla om och jag håller med. Måste Kristersson krypa för de där odemokratiska typerna? Som en kuvad jycke?

Å vad händer sen? Biden eller Trump? Två gamla gubbar. För gamla för att tänka flexibelt. För gamla för att se hur en föreslagen lösning skapar fler problem. Dessvärre tror jag inte att Biden har en chans. Vad händer om Trump tar över Vita Huset?

Krigshetsarna får sina fantasier tillfredsställda. Sveriges tvåhundra år av fred närmar sig sitt slut.

Finns det inga positiva nyheter? 

Dag Hammarskiöld. Jag måste se filmen. Tänker att om han var homosexuell så stärker det min uppfattning om honom och det borde också stärka vår – svenskarnas – gemensamma uppfattning om varandra.

Sverige har haft fred i över tvåhundra år. Vi borde vara stolta över det. Men när jag ser ministrarna – Kristersson, Billström och Pålsson – blir jag i det närmaste spökrädd.

Vi ska ställa om. Vi ska tänka oss ett Sverige som befinner sig i krig. Köpa stormkök och bränna upp våra hem.

OK. Vi bör vara medvetna om att det som inte har hänt på tvåhundra år kan inträffa. Men kärnkraftverk?

Varför ska vi bäva för att ryssarna ska attackera de Ukrainska kärnkraftverken samtidigt som vi inte ser någon annan lösning för Sveriges elförsörjning än att bygga egna?

Samtidigt som vi ska förbereda oss för krig.

Jag får det inte att gå ihop.

Det finns ingen logik i det de säger.

Jag har alltid en åsikt. Även när jag är tyst. Och jag har varit ganska tyst ett bra tag nu. Orsaken till att jag inte bloggat som tidigare är att världsläget är alldeles för dystert. Ingen lyssnar på en dysterkvist som inte ser ljuset i tunneln – för det finns alltid ett ljus i tunneln även om det är fan så långt borta. Frågan är var och hur det ser ut.

Sommaren kommer, med den återkommer också våra cykelturer till Ärla. Det ska bli intressant att se hur många av granarna som dödades av granbarkborrarna och sedan fick rötterna översvämmade som fallit ner.

Men det låter inte särskilt positivt. Och det påverkar varken världsläget eller klimatförändringarna utan är ett utslag av min konstiga nyfikenhet. Oväntade händelser får mig på gott humör. Nu är de där eventuellt nerfallna granarna inte någon oväntad händelse längre men ändå.

Jag tänker föreslå att bostadsrättsföreningen köper en grill, gärna en grill som det går att använda både kol och trä i, samt en del kol och tändvätska. Att tas fram ur källaren om kriget kommer och tändas en gång om dagen på gården bakom fastigheten. 

Det där med att varje hushåll ska skaffa ett stormkök – det har vi redan – eller ett gasolkök – som vi redan har – låter farligt. Mycket farligt.

Just nu ser det ut som om våra politiker har valt att öka motsättningarna i världen för att kunna starta ett tredje världskrig och slippa göra något åt klimatförändringarna.

I så fall gäller det för oss att överleva. Vi kan också nöja oss med att försöka välja politiker som tänker längre än till nästa val. Om det finns några. 

Bilden kommer från pixaby och det är inte första gången jag använder den...

Vi åt en favorit till lunch i dag. Stekt potatis och lövbiff med stekt lök. Den äldsta av lövbiffarna hade tillbringat ett halvår i frysen. De säljs i förpackningar om fem, jag delar upp dem två och två, fryser in dem inlindade i gladpack; de tar minst plats i frysen då. För att jag ska kunna styckfrysa dem måste översta hyllan i frysen vara tom och det är den sällan.

För några dagar sedan föreslog en av fyrans morgonkockar att vi skulle köpa julskinkor och skiva eller tärna dem till frysen. Programledaren var inte påläst eftersom hon sa att vi kunde förvara dem ”någon vecka eller så” i frysen. Och det var det jag tänkte skriva några rader om.

Hur länge du kan frysa in en matvara beror på vilken frys du har och hur du använder den.

Har du bara ett frysfack ska du nöja dig med att ha lite glass och några hamburgare eller något annat färdigfryst där. De är inte avsedda för nedfrysning.

Har du en kyl och frys rekommenderar jag att du äter upp det nedfrusna inom en tremånaderperiod. Om du har barn som hämtar glass lite då och då föreslår jag en kortare tid. Det försvinner kyla varje gång dörren öppnas.

Själv har jag en hög frys med fem lådor som håller kylan bättre. Dessutom finns det två fack. När det inte finns bröd i dem går det bra att sätta in en bricka som följde med, och styckfrysa matvaror på. I fruset tillstånd packar jag dem sedan i plastpåsar.

Jag fördelar maten i lådorna så att grönsaker finns i en – det är praktiskt med frusna grönsaker – kött och fisk hamnar för sig och sedan finns det gott om plats för plastlådor med färdiga rätter. Eftersom lådorna inte dras ut i onödan och vi inte har några barn som hämtar glass, håller sig de färdiga rätterna i upp till fem månader. Råvarorna längre.

När det gäller frysboxar tror jag att det största problemet är att hålla ordning i dem. Vad finns där? Och var?

Min man hittade en gång en oanvänd rulle med prisetiketter på väg till soporna. Jag har använt rullen till att märka lådorna i frysen i snart tio år nu. När den tar slut kommer jag att jaga redan på en ny. Det är ett billigt och praktiskt alternativ. Märka lådorna för att tala om vad som finns i dem och när det tillagades måste du absolut göra.  

Det finns rekommendationer på hur länge köttvaror kan förvaras i frysen. Ju fetare köttet är desto kortare tid. Många grönsaker går att frysa men ibland går konsistensen förlorad.

Jag köper oftast kött utan några planer på att det ska ätas i nutid, fryser in det och tar ut det när jag känner för att laga till det. Eftersom vi bara är två pensionärer packar jag sedan ner de färdiga rätterna i lagom stora doser till oss och fryser in dem igen. Det fungerar bra på allt utom köttfärs till köttbullar. Där har jag en dålig vana i att titta på den lilla skvätten färs, tycka att det är för mycket jobb till för lite köttbullar, och sedan göra något annat av den. Sist valde jag att ställa mig och steka köttbullar direkt när jag kom hem. Det fungerade men är lite jobbigt. Men de blev mycket godare än mamma Scans. 

Minus åtta, blåst och snö. För tio år sedan skulle jag ha satt på mig mina icebugs för att gå en långpromenad i Kronskogen. Nu får jag nöja mig att gå till ICA, ett par hundra meter fram och tillbaka. Varenda liten ojämnhet i snön utgör en fara.

Ursprungligen tänkte jag avvakta med besöket tills i morgon men risken för ett intensivare snöfall och fler minusgrader (du får gärna skratta om du bor i Norrland) gjorde att jag ändrade mig, tog min ”dra maten” för att handla det sista.

Om jag vetat vad som väntat mig skulle jag avvaktat. Inte för risken att falla i ett intensivt snöande utan för att affären var tom.  

Igår fick jag åtta paket Gevalia levererade från ICA Maxi för 404 kr. Här kostade paketen 57,90. Jag misstänker att jag sparade in kostnaden för leveransen genom att betala lägre priser. Jag orkar ändå inte gå runt på Maxi för att plocka ihop dem, inte heller att bära alla kassarna tre våningar upp.

Det måste varit stor åtgång på grön frusen sparris under helgerna. Fick inte det från Maxi. De fanns inte på ICA heller.

Ärtsoppa med fläsk var helt slut. Hyllorna där de borde ha legat var helt tomma.

Det såg ut som om någon plundrat butiken. Någon helt ointresserad av energidrycker och Coca Cola. För det fanns det gott om.

För några år sedan handlade jag på ICA Nyfors mot bättre vetande. Ville att affären skulle finnas kvar när jag var gammal och skröplig. Nu är jag äldre och på god väg att bli skröplig – nödvändigt att i tid inse fakta – men skulle behöva springa till affären dagligen för att hitta det lilla vi behöver.

Och inte hjälper det att jag får 40 kr i rabatt när jag handlar för 400 kr. Som pensionär måste jag köpa det jag vill ha, inte det som finns i affären.

OBS! Bilden är gammal.