Läser Nicolas Lunabbas ”Blir du ledsen om jag dör”. Reagerade jag på att han skrev om ”blattar” men så insåg jag vad det handlar om. Ingen får kalla någon för ”blatte” men om vi behandlar de unga människorna på ett felaktigt sätt – inte ger dem självförtroende – så uppfattar de sig själv som ”blattar” och agerar därefter.

Och regeringen Kristersson sänker deras människovärde med sitt ständiga prat om att de riskerar att bli gängkriminella. Hur vore det om skolorna fick bättre resurser? Hur vore det om barn kunde få extra hjälp utan att i förväg ges en diagnos för någon störning?

Det fanns säkert ungar med ADHD när jag var barn också men ingen hade hört talas om diagnosen. De var mer krävande än vi andra. Då fanns det trots det en framtid på arbetsmarknaden också för dem. Nu kämpar de i ständig motvind.