Jag vet att jag är en patetisk och gnällig gammal tant – gnällig har jag alltid varit, det är ett personlighetsdrag som jag fortfarande försöker bearbeta – men jag kan inte rå för det; här kommer lite till.

Jag längtar tillbaka till den tid då stavar var något jag använde vid skidåkning – väldigt sällan förekommande – eller promenader – promenerade gjorde jag gärna men utan stavar – och inte något jag var tvungen att använda för att gå till stan.

Jag längtar till den sommartid då varken vantar eller handskar behövs. Eller tillbaka till den tid när fickorna var tillräckligt rymliga för att förvara dem i.

Till den tid före starroperationerna när glasögonen hängde på näsan från tidigt på morgonen till dess att det var dags att sova.

På den gamla goda tiden var biblioteksbesöken sanna nöjen. Nu måste jag släpa runt på två stavar, vantar som längtar efter att få stanna kvar på biblioteket, och för att hitta det jag söker måste jag plocka fram läsglasögonen, ta ut dem ur fodralet, sätta dem på näsan, hitta någonstans att lägga fodralet, leta redan på boken jag är intresserad av (jag längtar tillbaka till den tid då jag kunde sätta mig på huk och undersöka böckerna som står längst ner på hyllan), bestämma mig, lägga boken i ryggan, ta av mig glasögonen, lägga dem i fodralet, stoppa ner det i ryggan, hänga upp den på ryggen (inte lätt när någon av tjockjackorna är på), ta stavarna som förhoppningsvis inte ramlat omkull, och gå en tre – fyra meter till nästa objekt för att återupprepa proceduren, för att slutligen gå bort till disken och låna böckerna (om inte tidigare så ramlar stavarna när jag ställer ifrån mig dem där). Sedan ska böckerna stoppas tillbaka i ryggan som inte står på packningshöjd, varför jag måste ta ryggan som vid det laget är tung och stavarna med mig bort till ett bord med stolar som står där för att stuva om innehållet.

När jag skyndar mig ut ur biblioteket är jag för det mesta på ett uruselt humör. Vill mest av allt ställa mig och skrika rakt ut men gör det inte. Att allt blivit komplicerat är inte bibliotekspersonalens fel. Och jag måste uthärda.