Ska jag strunta i det? Eller…?

Magdalena Andersson och Muharrem Demirok kritiserar regeringens icke-existerade klimatpolitik. De vill veta vad som kommer att hända med reduktionsplikten och vad som eventuellt ska ersätta den. En relevant fråga men...

” C står ännu bakom den tidtabell för reduktionsplikten som gällde fram till regeringsskiftet, men har inget trovärdigt svar på var de snabbt växande volymerna av biodrivmedel ska komma ifrån. Redan i dag är Sverige helt beroende av import, och konkurrensen om det tillgängliga bränslet kommer att bli allt hårdare i takt med att också andra EU-länder ökar inblandningen,” skriver Peter Wennblad i SVD.

Magdalena har heller inget svar på den frågan. Det har ingen. Att använda biodrivmedel är heller ingen slutlig lösning eftersom också de genererar utsläpp av koldioxid.

För att få ner utsläppen av koldioxid behövs en snabb elektrifiering av hela samhället, inklusive transportsektorn, men varken elen eller de metaller som behövs till batterier och annat, finns tillgängliga i tillräcklig mängd.

Den byråkratiska procedur som krävs för att få allt ifrån tillstånd att bygga nya vindkraftverk och starta nya gruvor ner till att montera solpaneler på taken till flerfamiljsfastigheter och sälja överbliven el till elbolagen är alldeles för omständlig. Den försenar utvecklingen.

Nu till det där som inte får sägas. Förutsättningarna för att vi ska hinna minska utsläppen i den takt som krävs är minimal. Vi behöver ta en konsumtionspaus. Särskilt om bilparken i sin helhet ska ersättas med elbilar i stället för bilpooler.

Nej, Svantesson, du behöver inte vara rädd. Jag menar inte att det enbart är Sverige som måste pausa konsumtionshetsen. Det måste alla de som överkonsumerar göra. Samtidigt behöver vi ge de fattigaste en chans att komma med på tåget.