-          Nu har min fru fått plats på demensboendet, så nu har jag tid, sa mannen till oss.

Min man och jag var på väg till Ärla. Vi pausade på en av bänkarna som står längs vägen. Cykelvägen på det som en gång var järnväg är utan tvekan den bästa i kommunen; inga bilar, bara grönska. Han stannade, genomsvett, efter att ha kört en ännu längre tur än den vi planerade, sa att vi pratats vid tidigare, vilket är fullt möjligt.

Det är bara på promenad i Kronskogen och på cykelvägen till Ärla som det händer att Eskilstunabor talar med främlingar.

Jag kan tänka mig att han haft några svåra år med få möjligheter att umgås med andra människor än sin dementa fru. Min bror (han bor inte här) upplevde något liknande efter att han tagit hand om sin fru under hennes sista år, cancern tog henne.

-           Ta kontakt med PRO, uppmanade jag honom.

-          De sitter bara och pratar med varandra om sitt, svarade han.

Det är ett problem. Inte minst här i Eskilstuna.

Nu är jag orättvis. Mina erfarenheter är inte de bästa. Träffade jag någonsin jobbarkompisar utanför jobbet utan att det konsumerades alkohol? Nej. Träffar jag de som jag lärt känna via föreningar utanför mötena? Nej. Umgås jag med mina grannar? Det har hänt men inte just nu.

För några år sedan gick jag på de litterära caféer som biblioteket anordnar. Det var svårt att få tag på biljetter. Bibliotekets personal visste inte när de släpptes eller också var de slut. Jag gick till Contrast en halvtimme i förväg och köpte en återbudsbiljett. Satte mig vid ett av borden. Andra besökare kom och frågade om stolarna var lediga, snodde dem till andra bord, och så satt jag där ensam vid bordet. Sista gången jag gick dit tog jag en stol, satte mig vid sidan om som om jag ville markera ett eget ostört hörn. Då satte sig andra besökare vid bordet.

Det finns många ensamma människor i Sverige. Prata med dem!