Ibland krävs det inte många ord för att beskriva verkligheten. På en enda sida – under rubriken Utrikes – lyckas dagens (midsommaraftonens) Eskilstuna-Kuriren beskriva verkligheten utanför Ukraina på ett alldeles utomordentligt sätt.

Större delen av sidan upptas av en mycket bra artikel signerad Sofia Eriksson/TT (varför finns inte hela TT:s utbud tillgängligt för mig?) om Svalbard.

På Svalbard går den globala uppvärmningen snabbare än någon annanstans, konstaterar hon. På trettio år har vintrarna värmts upp tio grader. Högarktiska arter som fågeln Alkekung minskar, polartorsken ersätts av atlanttorsk, spetsbergsgrissla av sillgrissla och blåvalar kommer in i fjordarna.

”Peking har 41,1 grader varmt,” rapporterar min man som läser text-TV.

Av sidans två mindre artiklar handlar den större om den försvunna ubåten vid Titanic. Vrakdelar har hittats. Av det kan vi sluta oss till att de likaledes försvunna miljardärerna inte längre kommer att ha någon större nytta av sina förmögenheter. Deras äventyrslystnad kommer att kosta de amerikanska skattebetalarna en hel del.  USA är chockat, sägs det. Liv har gått förlorade. Livet är det värdefullaste vi har. Om de nu inte finns på ranka båtar på medelhavet.

Sidans minsta notis handlar om just det. Flavio di Giacomo, talesperson för FN:s migrantorganisation IOM uttalar sig. ”Vi har sagt länge nu att det nuvarande europeiska räddningssystemet inte är tillräckligt.”

Finns det något räddningssystem överhuvudtaget?

Människorna på dessa vrak till båtar har satsat förmögenheter på att ta sig till Europa i hopp om att få ett bättre liv. Är inte det mer lovvärt än några fjantars längtan efter att se ett hundra år gammalt vrak på havets botten?