”Jag tänker, alltså finns jag,” är en tes som utvecklades av Descartes – en fransk 1600-talsfilosof som lurades till Stockholms dragiga slott av drottning Kristina och dog i lunginflammation där.

Orden är en av alla de kunskaper man inte längre behöver. Det räcker att googla när uttrycket eller namnet dyker upp. Numera är det viktigare att veta var ”inställningar” finns på mobilen. Eller NFC-läsaren. Ett sätt att lära sig är att misshandla en Doro, försöka få den att göra något den inte kan. Även om det går att få igång den efteråt blir det numera svårt att återinstallera ett mobilt id på den utan den där läsaren som jag inte hade hört talas om för en vecka sedan.

Jag läste att många ungdomar drar sig för att ringa i telefonen. Samma här.  

Pappa tycks ha varit motståndare till alla tekniska nyheter. Följaktligen hade vi ingen telefon när jag växte upp. Min telefonvana är fortfarande urusel och förbättras inte av att nästan ingen ringer. Vi meddelar oss med Messenger, sms, mejl, Skype och vad det nu är.

 Om jag inte fastnat för det mobila idet skulle det inte ha funnits någon orsak för mig att skaffa smartphone men nu sitter jag fast i eländet och måste anpassa mig. Det är alldeles för mycket som inte går att göra utan mobilt id.

Efter ungefär tre kvarts sökande hittade jag bruksanvisningen till den nya telefonen. Inte ett ord om installationen. Eftersom jag inte vet vad som ska göras blev jag tvungen att be om hjälp. Följden är att jag visserligen kan använda telefonen men inte vet var NFC-läsaren finns.

Jag bytte ut SIM-kortet och var beredd på att tillbringa en bra stund med att lägga in alla uppgifter men någon hade redan gjort jobbet. Kontaktlistan var rensad från alla dubbletter, från nummer jag tagit bort; inte ens min döda tant fanns kvar. Vem hade gjort det? AI?

Frågan är hur Descartes skulle ha resonerat.