Alla inlägg under februari 2018

Av Siv Aksila - 24 februari 2018 13:44

Pratade några ord med grannen under vår lägenhet. Hon har bott här sedan huset byggdes och vi i snart tjugofem år så det bör vara okay att byta några ord. Hennes man har flyttat till ett äldreboende. Han kommer inte ihåg något längre, sa hon. Annars är han bättre nu. När det här huset byggdes gick jag i andra klass. Nu är jag pensionär. Det måste kännas hårt.

Här om dagen lyssnade jag på en föreläsning om psykisk ohälsa bland äldre. Mycket intressant att få veta vad andra människor – i synnerhet då landstingsanställda – tycker och tänker i denna undanskuffade fråga. Intressant att ensamhet klassas som psykisk ohälsa – och inte bara som en orsak. Bra att ingen hävdade att det finns någon lösning.

De som arbetar med äldre måste vara observanta, sas det.

Jovisst. Stackars jävlar. Inte nog med att de ska springa från den ena gamlingen till den andra, på den lilla tid de träffar var och en av dem ska de inte bara hinna lägga märke till om hen är tröttare än vanligt, om hen inte äter o s v, utan också dessutom sätta sig ner och prata med hen och följa upp det. Och Brukaren – eller vad man nu kallar den äldre person som tas om hand – ska känna tillit till personen från hemtjänsten trots att det kanske är en av de trettiofem hen träffat under de senaste veckorna. Det är ganska mycket begärt.

Varje dag tar en äldre människa – oftast en man – sitt liv. Det ska inte behöva vara så. Depressioner går att bota. Brist på D-vitamin är en orsak till depression. Vitamintillskott är därför A och O.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Hur hjälper man min granne ur en depression (jag antar att hon är deprimerad)? Hennes man blir inte frisk. Själv har hon krämpor och får allt svårare för att röra sig.

Just nu är min tillvaro besvärlig. Fotvalven har säckat ihop. De måste opereras. Hur det blir sedan vet jag inte, men jag saknar skogspromenaderna. Det spelar ingen roll om jag går förbi samma träd som i går eller förgår, huvudsaken är att jag får gå förbi dem. Jag längtar efter frisk syresatt luft. Vill se talgoxarna äta vid matholkarna i ekdungen. Höra hackspettens knattrande. Se ekorrarna pila mellan träden.

Naturen läker. Håller människan frisk. Naturen är den absolut bästa antidepressiva medicinen. Ingenting av detta låter sig ersättas av en D-vitamintablett.

Vår granne har lite tur i oturen. Hon har barn som bor i Eskilstuna. På trettiotalet hade kommunen lite över 32 000 invånare. Flertalet av oss gamlingar föddes någon annanstans. Vi kom hit som vuxna och startade om jakten på vänner, något som underlättas av om man har familj och barn.

Arbetet tog större delen av vår tid och vårt engagemang. I det gamla bonde- och brukssamhället bodde alla nära varandra, in på knuten av arbetsplatsen. Nu bor medarbetarna utspridda i hela kommunen. De kan mycket väl bo i en grannkommun. Eller Stockholm. Möjligheten att umgås privat begränsas. Och barnen? De flyttar. Får jobb någon annanstans i världen.

När man går i pension borde man tänka på att man kan bli ensam i framtiden och vara aktiv i föreningslivet, sa en av deltagarna i diskussionen efter föreläsningen. Betyder det att man får vänner som kommer över på en fika, som man kan gå på bio tillsammans med, eller vänner som märker när man inte dyker upp? Nej. Bara att man då och då möter ett bekant ansikte ute på stan.

Först försvann orienteringen, sa min bror, sedan cyklingen och golfen. Han är medlem i PRO men drar sig för att gå på deras verksamheter – därför att han inte känner någon där. Det är bara att sätta sig, säger ni, men så lätt är det inte.

För några år sedan gick jag till bibliotekets författarträffar. Jag kom tidigt och satte mig vid ett bord. Andra besökare kom och hämtade stolarna runt bordet, tog dem till ett annat bord där vännerna satt. Ingen slog sig ner bredvid mig. Inte förrän jag tog min stol och ställde den vid väggen, någon meter från bordet. Då dög även det bordet. Det är sådana ni är, ni alla sociala människor, tro inget annat. Främlingar ska man inte prata med.

I Kronskogen pratar vi +55-or med varandra men ni yngre pratar bara med era kompisar. Ni pratar inte med mig ens när vi står bredvid varandra i en kö. Det är där vi måste börja.  Vill vi inte dö ensamma måste vi släppa in främlingar i gemenskapen. 







ANNONS
Av Siv Aksila - 10 februari 2018 10:06

Mänskligheten behöver en ny diagnos. Egoism, tror jag den heter, men det är värre än så. Brist på empati. Oförmågan att sätta sig in i en annan människas situation. Eller kanske oviljan.

”De där får väl pension så att det räcker till,” sa min frissa när jag nämnde Jan Eliasson som exempel på en person som arbetade högt upp i åldern. Där hon såg pengarna, ser jag jobbet. Om jag varit Jan Eliasson skulle jag gjort samma sak. Det han gjort, eller försökt/försöker att göra, är fan så mycket mer engagerande än axlar och transmissioner till hjullastare och dumpers.

Och det är det folket i riksdagen har svårt att se. De vill skapa fler enkla jobb och sedan vill de dessutom att de stackars krakarna som får dem, ska jobba till fyllda 64 år – minst.

Förståsigpåarna gör det lätt för sig när de säger att det måste bli lättare att byta yrke mitt i livet. Hur ska det gå till? Om du inte blir utkastad i otryggheten och påtvingad skiftet är det svårt upphöjt i kubik. Det räcker inte med att vara lite intresserad av allting, tvärtom, du måste vara mycket intresserad av någonting. Du måste tro på dig själv och på projektet. Dina närmaste måste tro på det. Eventuella finansiärer måste tro på det. Du måste våga. Du vet vad du har men inte om du får något annat än några hundratusen i skulder. Om du inte har självförtroendet så är det kört. Och vem ger dig det? Föräldrar som inte själv har mycket av den varan? Lärare som inte har någon tid att lägga på det enskilda barnet?

Riksdagsmannaknoget är inte så tokigt. Det ställer krav, visst, men att vara beslutsfattare måste vara mer givande än att lyda order (helst utan att det märks att ordern finns där) och det sliter mer på byxbaken än på rygg och nacke. Dessutom är ersättningen så pass väl tilltagen att det går att ta en paus och resa någonstans när jobbet blir ansträngande. Säg den städerska som kan det.

Alla kan inte bli riksdagsmän, ministrar eller styrelseordförande i SIPRI. Tvärtom. Någon måste städa. Köra buss. Montera axlar till hjullastare. Sköta om kossorna. Torka bort skiten från de senildementas arslen. Och göra alla andra jobb med en lön som gör det svårt för dem att sätta sig på ett plan och dra söderut när de behöver komma undan grottekvarnen. ”Dumpuckon” som inte flyger.

Vi föds med olika förutsättningar. En del av oss har välbärgade/välutbildade föräldrar. Några föds här i Sverige men det stora flertalet föds fortfarande i fattiga länder, i länder som lider av konflikter och klimatförändringar, i länder där utbildning är en lyx för fåtalet. En del kvalificerar sig som medlemmar i Mensa, andra har stora problem med att ta sig igenom den obligatoriska utbildningen. Några får diagnoser men de som mest av allt behöver en dylik, egona i riksdagen, slipper undan.

Juridiskt är vi jämlika. I övrigt är vi olika.

Självklart skall de människor som hamnar i gräddfilen, antingen på grund av arv (ekonomiskt såväl som genetiskt) eller andra förmågor, kunna jobba så länge de känner för det. Men de måste inse att livet ser annorlunda ut där ute i verkligheten. Min före detta arbetsgivare frågade en anställd som nyss fyllt 56 när hen tänkte gå i pension – varför? Många klarar inte av att jobba ens till 61. Att höja den lägsta pensionsåldern är därför fel.

Hur ska fattigpensionärerna kunna leva ett drägligt liv? Höj garantipensionen! Hur ska det finansieras? Varför inte höjd flygskatt?

ANNONS
Av Siv Aksila - 1 februari 2018 16:18

Diskussionen om avkriminalisering av marijuana får mig att inse en sak. Jag vet för lite. Om jag vet för lite måste jag försöka skaffa kunskap men jag valde förmodligen fel bok. Boken var katastrofalt dåligt skriven. Långa meningar. Bisatser radades upp efter varandra tills det inte gick att uttyda vad han egentligen ville säga. Läsaren förväntas hålla med författaren i stället för att bli insatt i ämnet. Dålig korrekturläsning.

Nej, Magnus Lintons ”Knark En svensk historia” var ingen höjdare. Det enda som tyder på att jag faktiskt förstått något är att jag har fler frågor nu än tidigare.

Risken för att bli missbrukare är individuell och delvis betingad av vilken kultur du härstammar från. Vi börjar med alkoholen: I generationer har ryssar och skandinaver supit sig aspackade. En hel del har dött, vilket betytt att deras gener fått mindre spridning och kroppens ”mottaglighet” för alkohol i den överlevande befolkningen ökat. Det finns familjer som avstår från alkohol eftersom deras kroppar inte vet vad måttlighetssupande är. Det finns också människor som blir fulla, eller sjuka, av mycket små mängder alkohol. Vi är alla olika.

Jag antar att det förhåller sig på ett liknande sätt med andra droger. Kommer du från en opiatkultur klarar din kropp opiaterna bättre än vi. Men det betyder inte att hela gruppen tål opiater bättre, det gäller – exakt som när det gäller alkoholen – enskilda individer. Det är inte märkvärdigare än att vi här uppe i Norden klarar av laktos bättre än befolkningen i sydligare länder. Fler generationer har använt olika former av mjölk som födoämne.

”Knark” är inte en drog utan flera. Vi buntar ihop drogerna i en kategori därför att all hantering, även bruket, är kriminellt. De legala drogerna särbehandlas även om problematiken skulle vara densamma om den tilläts bli densamma.

Heroinets vanebildande förmåga jämförs med nikotinets. Det finns de som slutat röka efter trettio år utan några som helst problem, och det finns de som är fast efter några veckor och får ett helvete när de försöker sluta. Heroinet är farligare än nikotin eftersom det går att ta en överdos men det behöver jag väl inte påpeka?

 Risk för överdos finns för de flesta av drogerna. (Även alkohol. Ni har väl hört historien om irländarna som tävlade om vem som kunde dricka mest whisky? Vinnaren hade föga glädje av segern.) Metoder att förhindra dödlig utgång vid överdos finns men Sverige har lite svårt för att acceptera dem trots att de räddar liv. Sverige har den näst högsta narkotikadödligheten i EU.

Marijuana jämförs med alkohol men de som vet säger att ett marijuanarus kan sitta i kroppen upp till två månader. Hur hanterar man en sådan sak vid legalisering? Vem räknar ut när man kan köra bil efter en joint? Cannabis används som medicin. Forskare vill testa LSD som medicin mot depression. Centralstimulerande medel ges till barn med ADHD. Med mera.

Det finns grupper i samhället som har råd med droger. Deras bruk av dem förblir ett problem på det personliga planet om och när det övergår till missbruk. Sedan har vi en grupp som åker dit på drogerna utan att ha de ekonomiska resurser som behövs. Ofta begår de brott för att finansiera beroendet. Deras beroende skadar inte bara dem själva utan andra individer, både kroppsligt, psykiskt och ekonomiskt.

Under förbudstiden i USA tjänade maffian grova pengar på distribution av alkohol. Också nuförtiden tjänar kriminella pengar på att smuggla cigarretter och alkohol, och på att tillverka, distribuera och sälja de övriga drogerna. På de amerikanska kontinenterna pågår ett drogkrig som aldrig tycks ta slut. Människor skadas och dör som en följd av att drogerna är kriminaliserade.

Det är inte så enkelt att vi skulle bli av med kriminaliteten om vi legaliserade drogerna. Den skulle flytta över till andra sektorer av samhället, som den gjorde efter förbudstiden i USA. Skulle de enskilda missbrukarna kunna leva ett drägligare liv när de inte längre behövde jaga pengar för att finansiera beroendet och kunde söka hjälp utan att bli stämplade? Troligen.

Du känner till de droger du själv testat. Men sen då? Det finns personer som somnar efter ett par glas vin och det finns de som tar till våld när de fått i sig lite för mycket. Det sägs att det finns de som trott att de kunnat flyga, och hoppat från höga byggnader, efter att ha tagit LSD, men förmodligen tillhör de undantagen för annars skulle brukarna snart ta slut.

Vad vill jag med den här bloggen? Få ställa de frågor jag behöver ett svar på för att kunna söka efter konstruktiva förslag på lösningar. Om det nu finns några sådana.




Presentation


Mänskligheten måste lära sig att tänka. Jag försöker

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Tänkaren med Blogkeen
Följ Tänkaren med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se