Alla inlägg under september 2018

Av Siv Aksila - 27 september 2018 13:53

 

Vad är normal fysisk aktivitet? Det har jag grunnat över i sex veckor nu. Formuleringen finns i en information från sjukhuset i Katrineholm som jag fick efter min hallux valgus operation.

Enligt den informationen skulle jag, om jag inte varit pensionär, jobbat i fem veckor nu. Skämt åsido. Jag hade inte kommit in på Volvo Construction Equipment med en plastsko på foten. Skyddsombuden skulle ha kastat sig över mig. Jag använde, på den tiden det begav sig, tretusen steg för att komma till och från arbetsplatsen och gå fram och tillbaka till lunchmatsalen. Utan transport till arbetsplatsen skulle det inte varit genomförbart ens om jag haft ett skrivbordsjobb.

”Normal fysisk aktivitet” visade sig snart vara en promenad fram och tillbaka till närmaste ICA-affär, runt 300 meter. I högsta grad oroväckande.

Befriad från kryckorna beslutade jag mig, nu på morgonen, för att besöka närmaste apotek. Ett ärende som normalt sett brukar ta en halvtimme. Två kilometer? Max. Det tog mig en timme och tjugo minuter. ”Normalt” klarade jag sex kilometer på samma tid.

Nu är frågan: vad är det nya ”normala” och när kan jag börja höja ribban? När kan jag börja med tåhävningar? Balansträning? Måste ringa till sjukgymnasten och se om jag får några intelligenta svar. Och det kan jag inte göra förrän på tisdag…

ANNONS
Av Siv Aksila - 24 september 2018 18:43

Inte bra. Inte alls bra. Även om jag helst sett att Sverigedemokraterna aldrig någonsin existerat inser jag att den här riksdagen har gjort sig själv en riktig otjänst. Vem som är boven i dramat? Partierna tycks ha trillat dit på sina egna ställningstagande.

Självklart tar miljöpartisterna i riksdagen avstånd från SD. SD är vår ärkefiende, de som ligger längst bort från MP på den politiska skalan. Klimatförnekandet och inställningen till migrationen placerar dem där. Med andra ord. Ingen miljöpartist kan rösta för en SD:are som andre vice talman.

Faktum är att Vänsterpartiet ställde till det ganska rejält genom att nominera Lotta Johnsson Fornarve som andra vice talman. Inte för att jag har något emot henne. Inte för att jag vill ge Björn Söder uppdraget. Tvärtom. Jag skulle också ha röstat på Johnsson Fornarve.

Men vilken orsak har SD till att samarbeta med övriga partier när de nu inte fick posten som tredje vice talman? Hur kommer sverigedemokraterna att reagera på riksdagens odemokratiska beteende? Polariseringen blir svårare att överbrygga.

En miljon svenskar röstade på SD. De inser att riksdagen nonchalerat deras röster. Jag befarar att SD:s stöd blir ännu större nästa val. Tyvärr. Antalet väljare utan tillit till det politiska systemet ökar troligen när det politiska systemet kör över den växande uppblåsbara elefant SD är.

Priset, kära riksdag, kan bli högt. Oavsett hur rätt ni har så var det här inte bra.


ANNONS
Av Siv Aksila - 23 september 2018 11:40

 

Förståsigpåarna tror att Afrikas befolkning kommer att öka från en miljard till 4 miljarder de närmaste sjuttio åren. Det oroar dem. Ropen skalla – Preventivmedel åt alla! Men det är inte så enkelt. Preventivmedel förutsätter en tillit till framtiden. Kunskap. En god ekonomi.

I en miljö där spädbarnsdödligheten är hög, där barnens arbetskraft behövs i det egna lilla jordbruket, och där vuxna barn är den enda garantin inför ålderdomen, kan man inte att förvänta sig att de extremt fattiga familjerna ska avstå från att föröka sig. Särskilt inte när konflikter i närområdet kräver sin tribut av offer. Konflikter som har sitt ursprung i en växande befolkning och långvarig torka. Torkan har t ex tvingat den boskapsskötande delen av befolkningen i Nigeria att flytta söderöver där de konkurrerar om marken med jordbrukare.

Det är ingen nyhet att ledarna/kapitalet på norra halvklotet i århundranden burit sig illa åt mot befolkningen på den afrikanska kontinenten. Kontinenten var välmående innan européerna började med slavhandeln, innan kontinenten ockuperades av stater som trodde sig vara bättre, innan dessa stater la beslag på jorden, sålde den till odlare som övergick till att odla enstaka grödor över stora landområden, innan bolag från kolonialländerna började bryta metaller och mineraler utan att ge befolkningen någon som helst kompensation. Den skulle ha åter kunnat bli välmående om vi inte dumpat vårt jordbruksöverskott på de lokala afrikanska marknaden och slagit ut småbönderna, om vi inte slagit ut den lokala produktionen genom att sälja billiga industrivaror producerade med en teknik som afrikanerna inte besatt. Därtill har ”hjälpen” vi gett dem under efterkrigstiden alltför ofta gynnat givaren mer än mottagaren. Men det håller på att ändras.

Länder som Nigeria, Egypten, Kenya och Sydafrika går mot en snabb ekonomisk utveckling med hjälp av en modern teknologi. För fiskare i Tanzania har mobiltelefonen blivit ett nödvändigt tillbehör. De kan ringa och höra efter i vilken hamn de får det högsta priset på fisken. Det är enklare att etablera ett mobilnät än ett fast nät och mobilen har blivit ett viktigt verktyg för ekonomiskt framåtskridande. Bristen på el är sedan länge ett problem. Ett problem som går att åtgärda genom att solpaneler installeras. Solpaneler är självständiga enheter som klarar sig utan fast elnät.

En vattenpump i byn gör stor skillnad eftersom flickor/kvinnor slipper bära vatten långa sträckor. Nya typer av spisar som kräver mindre bränsle eller ännu hellre, drivs av förnybar energi – enkla biogasanläggningar eller solenergi – frigör tid som gör det möjligt för kvinnorna att arbeta med annat. När tiden räcker till behövs inte barnens arbetsinsats i jordbruket. Får kvinnorna inkomster skickar de barnen till skolan. Kunskap om sjukvård och hälsovård minskar barnadödligheten och när barnadödligheten minskar blir det mer ekonomiskt att ta hand om de redan födda än att föda nya barn.

Först när vi är där har tillgången till preventivmedel en betydelse.



Av Siv Aksila - 22 september 2018 15:54

  

Borde inte läsa så mycket nyheter utan slappa och tacka de gudar som inte finns, för att jag just fyllt 68 år och att varken jag eller min omgivning kan kräva att just jag ska förändra världen. Ni yngre får ta tag i det, göra det jag drömde om. Sätta människan i centrum.

Då – på det revolutionära sextiotalet – var de flesta av oss helt omedvetna om att ett sådant mål krävde att allt levande måste sättas i centrum. Prioriteras. Vi behöver ta hjälp av allt ifrån bakterier och svampar, träd och jordbruksprodukter, till humlor och vargar för att skapa en balans som håller.

Då ville vi bara bryta kapitalets makt över samhället. Sedan dess har den bara blivit starkare. Så stark att vi på fullt allvar tror att en väska för 1500€ genererar mer arbete och därmed sysselsätter fler än en på 150 kronor. Skillnaden torde vara minimal.

Då protesterade Boråsarna mot att Algots flyttade söderut, till Portugal vill jag minnas. Nu är de förmodligen bara tacksamma för att de drog. Sedan dess har konsumtionsvaruindustrierna flyttat mellan länderna, till Kina, Pakistan och Bangladesh eller var de nu befinner sig. Donald Trump kan skrika sig hes, förbanna att produktionen av varorna flyttats och lämnat hela amerikanska stater i misär, men det har också fått andra följder. 1990 räknades 1,9miljarder människor till gruppen extremt fattiga, 2015 var de bara 736 miljoner eller l0% av planetens befolkning.

Med avregleringen av penningmarknaderna började också pengarna röra på sig, lämna det ena landet för det andra, ständigt på jakt efter nya och högre vinster. Det Kanadensiska företaget Tilray som tillverkar cannabis för den Kaliforniska marknaden lanserades på börsen i juli 2018 och har redan stigit 800%. Lite mer missbruk och tillväxtprofeterna knäpper händerna mot himlen. Aktieköparna är unga framgångsrika entreprenörer, s k millenials som föredrar att jobba för sig själv än för de stora bankerna, personer som bl a jobbar med kryptovalutor vars existens förefaller mig helt överflödig. Pengarna är inte vara huvudsaken, de är allt.

Läste att anställda vid ett kinesiskt elektronikföretag, Hangzhou Zhongheng Electric, bär kepsar med sensorer inuti. Sensorerna mäter deras hjärnaktivitet för att kolla hur de mår. För givetvis måste dessa människor, elektronikslavarna, vara lyckliga över att få den stora äran att jobba.

Förr genererade arbetet de pengar som behövdes för ett gott liv. Numera ska du leva för arbetet. Den inställningen började spridas under mitt sista decennium som arbetstagare men jag lyckades aldrig ta den till mitt hjärta. Jovisst. Som arbetare vid Volvo Construction Equipment – och som aktieägare i Volvo AB – ville jag, och vill jag, att produkterna ska vara framgångsrik på marknaden. Givetvis. Men jag har aldrig älskat vare sig hjullastare eller dumprar. För mig är det arbetsredskap. Den som sitter i förarstolen ska sitta bekvämt och kunna göra ett bra jobb. Visst. Hen kanske älskar sin maskin men varför ska vi som gjorde maskinerna älska dem?

Det var mycket ärligare på sextio och sjuttiotalen när vi satt på raka ackord och jagade småpengar, på jakt efter den föraktliga löneglidningen. Vi gjorde våra jobb, gnällde på lönen och på cheferna, strejkade vilt. Vi fick vara hur missnöjda vi ville. Kunde säga upp oss, gå därifrån och få tillbaka jobbet några månader senare. Vi slet ut oss. Javisst. Men nu ska vi inte bara slita ut oss, vi ska jobba tills vi är sjuttio, och dessutom ska vi älska alla dessa tråkiga jobb.



Av Siv Aksila - 20 september 2018 10:05

Marknadskrafterna styr planeten åt helvete, varnar FN. Schysst att någon inser det. Kommentaren visar också att åtminstone de som skrivit rapporten, i FN inser att det är marknadskrafterna som styr, inte regeringarna. Allra minst Trump även om han på fullt allvar tror sig kunna skapa fler jobb i USA genom att göra kinesiska varor dyrare.

Pengarna söker sig dit där deras värde förökar sig mest. Så har det alltid varit. Fråga historikerna var conquistadorernas guld tog vägen…

Då var det guld. När Marx skrev Kapitalet var aktier ett nytt påfund. Fram till digitaliseringen var de stora, vackert tryckta pappersark. Nu är de digitala signaler, elektriska impulser, som snabbt flyttar sig mellan finansmarknaderna. Utöver dig och mig och en del seriösa ”spelare”, säljer och köper robotar aktier beroende på hur den individuella börsen utvecklas. Robotarna bryr sig inte om att Lundin petroleum sysslar med olja. Eller att Exxon och Shell gör det. Så länge aktierna, eller fonderna som äger dem, stiger i värde är allt frid och fröjd.  

Våra pensionspengar ligger i fonder, både de som staten administrerar och tjänstepensionerna. Vi sparar i fonder. Har vi koll över hur pengarna används? De flesta av oss har inte det. Vi har inte ens möjlighet att kolla upp det.

Banker och jurister hjälper skattesmitare. Pengar från brottslig verksamhet tvättas. Stora förtjänster från illegalt fiske och olaglig kalhuggning av regnskog hamnar i skatteparadis.

Hela vår välfärd bygger på fortsatt tillväxt. Tillväxt är en förutsättning för fler jobb och fler jobb blir det när vi konsumerar mer och mer. Mer mat, mer kläder, mer elektronik, fler bilar, mer av allting. Tillväxt förutsätter att vi fortsätter att misshushålla med jordens resurser trots att vi vet att de är ändliga. Vi förstör dricksvattnet för att få upp olja. För att tillverka aluminium och andra jordartsmetaller. Vi förstör vattnet när vi färgar eller bleker tyger. Frågorna är många. Varför är det billigare att bryta nya metaller och mineraler än att återanvända de redan existerande? Hur kommer vi att få mat när jordens tillgångar av fosfor är slut?

Så nog behövs det en ny ekonomisk världsordning. Frågan är hur vi åstadkommer förändringen och hur den ska se ut. Man behöver inte vara anti-Sovjetunionen för att inse att den lösningen inte höll.  Nya lösningar krävs. Och de diskuteras inte än.






Av Siv Aksila - 18 september 2018 10:00

 

Ska politikerna sluta snacka småskit nu och ta itu med de riktigt stora problemet? Valet står inte mellan flygskatt och elcykelsubventioner å ena sidan och biobränsle på den andra. Det är oerhört mycket större. Och det handlar om allt.

Supertyfonen Mangkhut förstörde en stor del av Filippiniernas ris och majsodlingar. Torkan gör att skördarna av säd och andra grödor blir mindre – inte bara i Sverige och Europa utan också i Kanada.

 Vi oroar oss för vad hästarna och kossorna ska äta i vinter men snackar inte om hur matpriserna kommer att påverka vår egen ekonomi och vi tiger om varifrån de riktigt fattiga i de fattigaste länderna ska få sin föda.

Vi bråkar om var vindkraftverken ska byggas. Tror inte på att solenergin kan vara en lösning för ett så solfattigt land som Sverige utan babblar okunnigt om olönsam kärnkraft. Vi tycker att Facebook, Google och spelmarknaden är framtidens arbetsplatser – som om de inte krävde just den energi som vi vägrar bygga ut.

I stället för att satsa på förnyelsebar energi låter vi pensionsfonderna satsa pengar i fossilindustrin.

Bofinken kommer hit i mitten på april nu mot börja på maj under 70-talet. Andra arter som koltrastarna har börjat övervintra allt längre norrut. Långpendlarna får däremot problem. Ett varmare klimat minskar tillgången till insekter i södra Europa. Sahara växer. Forskningen visar att det tar trettiofem generationer för en fågelart att ändra flygrutt. Får de den tiden på sig?



Av Siv Aksila - 17 september 2018 07:30

  

Höst. Varje nytt år börjar med en höst, denna är min sextionionde, för idag fyller jag 68 år.

Det känns lite konstigt trots att allehanda krämpor stör tillvaron. Håret är gråsprängt, och måste hållas kort eftersom de gråa stråna spretar åt alla håll på morgonen. Huden förändras. Den är inte längre lika jämn, börjar bli fläckig och har stora bruna fläckar av kategorin åldersförändringar.  Vid ögonen och munnen, men också på halsen, börjar rynkorna ta över.

Det är OK. Jag börjar se ut att vara så gammal som jag är, men vad sjukvården än planerar tänker jag inte ge efter för krämporna. När vänstra foten är återställd måste de åtgärda den högra. Snabbt. I vår vill jag kunna gå mina promenader i Kronskogen igen. Längtar efter ekarna, efter ekorrarna som skuttar mellan grenaren, efter hackspettarnas knackande och talgoxarnas kvittar, längtar efter vattenfyllda diken med grodyngel, efter blåsippor och konvaljer. Längtar efter att Flisan (en dalmatiner) ska komma rusande igen; hon känner inte igen mig längre. Och jag är inte rädd för att gå ensam i skogen.

Jag sätter mig inte på krogen klockan elva en fredagskväll men det beror inte på rädsla utan på att ljudvolymen är för hög. Om jag varken hörs, eller kan höra vad personerna vid samma bord säger, finns det ingen anledning att sitta där.

Jag går hellre ut i dagsljus än i mörker men det har inte heller med rädsla att göra. Mörkerseendet är inte lika bra som tidigare och jag vill inte snubbla över en ojämnhet i gatan eller på trottoaren. Jag vill synas. Numera sätter jag helst på mig en reflexväst när jag ska ut i mörkret. En enda reflex räcker dåligt bland alla andra ljuskällor och vinterjackorna är oftast mörka.

68 år. Jag har funnit mig i att få pengar från fyra olika ställen (+ ett par för de politiska uppdragen som för min del inte är partipolitiska). Hur mycket det blir står på självdeklarationen, men det tycks vara mindre än vad alla andra får i pension. Men jag klagar inte. Än är bufferten som gjorde det möjligt att sluta jobba vid 63 orörd.

68 år. Nu gäller det att satsa på framtiden. Försöka komma igång igen efter två års stugsittande. Planera utflykter och aktiviteter. Nu när det finns tid.

Men jag gillar inte att jag blir mer och mer beroende av andra människor. Sjukvården begriper jag mig inte på. För tre år sedan ringde jag och bad om att få en hälsokontroll. Svar: ”Varför det då?” Inte förrän efteråt insåg jag att svaret blev som det blev för att min röst är för ljus. I telefon hörs inte åldern. I telefonen låter jag som om jag vore min egen dotterdotter. Det blev ingen hälsoundersökning. En dylik kunde inte fixa vare sig hallux valgus eller artros. En läkarundersökning kan bara fastslå att jag inte har diabetes typ 2, att jag inte riskerar hjärtinfarkt – blodet är alldeles för tunt – den kan slå fast att jag inte har skör benstomme, att jag inte lider av någon bristsjukdom, eller något sådant och det bör jag inte göra. Inte med inställningen att socker är ett gift och att grönsaker är godis, inte med det numera övergivna målet att röra på mig mer än en och en halv timme om dagen. Ett mål som övergivets därför att sjukvården tar en sådan förbannad tid på sig att fixa sådant som ändå måste fixas. Om sjukvården månade om min hälsa borde det vara fixat och klart vid det här laget. De vill tydligen bara att jag ska bli gnälligare och gnälligare för det är vad jag blir när jag inte kan vara utomhus och röra på mig varje dag.

Vad jag inte vill grunna över just nu är en annan sak. Kommer det att finnas en plats på äldreboendet när jag inte längre klarar av att gå uppför tre trappor? Eller måste jag sitta inlåst här ensam och rulla tummarna i väntan på att någon ska komma för att ta hand om mig och på döden?

Jag är inte rädd av mig, jag är inte rädd för att bli överfallen och inte för åskan, men den där sista tiden, den kan jag klara mig utan. Om inte ni yngre hjälper mig. Jag skulle så innerligt gärna vilja bli tillräckligt gammal för att se vad ni gör med vår stackars misshandlade planet.



Av Siv Aksila - 15 september 2018 11:57

Under årets valrörelse lovades väljarna en ny blocköverskridande pensionsöverenskommelse. Jag hoppas att den blir av och att partierna stoppar den ideologiska rapakaljan som de beslutade sist, i papperskorgen.

Det finns givetvis medborgare som är intresserade av och djupt engagerade i aktiemarknaden och fondvärlden, men det stora flertalet vet mycket lite om de faktorer som styr penningmarknaden. Att skaffa sig information genom att läsa tidningarnas ekonomisidor och följa råden därifrån blev en dyr affär för många som i likhet med mig, grundade sina insatser i fonderna på industriarbetarlöner. Den enda rekommendation vår fackliga organisation kunde ge var låga avgifter.

När det gick att välja SÅFA återvände jag dit. Andra lämnade över ansvaret till utomstående förvaltare med följden att deras pensionskapital minskade.

Alliansens mantra, att medborgarna strävar efter friheten att välja sådant som vi inte begriper oss på – som pensionsfonder – eller sådant som kvittar – alternativa bilbesiktningsföretag (blev besiktningen bättre för att den kostar mer?), stör. De enda som tjänar på det är de redan rika.

Häromdagen läste jag att det bästa vi som konsumenter kan göra för att påskynda omställningen till ett hållbart samhälle, är att välja hållbara pensionsfonder. I min värld är det regering och riksdag som ska se till att fonderna inte investerar i företag som sysslar med olja och kol. Om en minoritetsregering inte kan få gehör för ett sådant beslut i riksdagen så är det illa. Riktigt illa.

Vad göra? Jag kan inte kolla vilka hållbara fonder som står till mitt förfogande idag – pensionsmyndighetens hemsida är stängd för underhåll den här helgen – men jag vill minnas att sist var avgifterna till den typen fonder ganska höga. Och då blir det, med mitt lilla pensionskapital, bara dyrt att byta.  

Jag skulle helst se att vi i framtiden slipper den påtvingade valfriheten och att alla pensionspengar satsas i verksamheter som leder Sverige framåt.




Presentation


Mänskligheten måste lära sig att tänka. Jag försöker

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3 4 5 6 7 8 9
10 11
12
13
14 15
16
17 18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Tänkaren med Blogkeen
Följ Tänkaren med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se