Det finns en hel del att säga om ”En jord för alla”. Frågan är hur det ska begripliggöras på bästa möjliga sätt. Underrubriken ”Ett manifest för mänsklighetens överlevnad”, säger en hel del men det som står mellan pärmarna borde begripliggöras för att var och en ska kunna hantera innehållet. Det måste te sig ganska abstrakt för den som inte tidigare satt sig in i de resonemang som förs.

 Resonemangen har en bakgrund. Vi finner denna bakgrund i allt från en rapport från Romklubben 1972 – Tillväxtens gränser – till författare som Pikketty, Raworth, Rosling med flera. Det handlar om åtskilliga hundratal sidor. Man kan säga att ”En jord för alla” är en sammanfattning. Den behandlar varken klimatförändringarna eller dess konsekvenser utan hur mänskligheten kan klara sig ur krisen på bästa sätt. Den redogör för hur det kan komma att se ut om vi inte agerar snabbt – ”För lite för sent”-scenariot – och hur det kan se ut om vi sätter igång genast – jättesprånget. Det handlar om relevanta uppskattningar.

Ett av förslagen är att beskatta de rika. Piketty har beskrivit hur staterna under första halvan av nittonhundratalet använde just den metoden för att finansiera krigen och återuppbyggnaden efteråt. Jämlikheten ökade. Människor på de välbärgade kontinenterna kände sig mer delaktiga och hade större möjlighet att utvecklas, särskilt när tillväxten samtidigt var skyhög. När tillväxten avtog klev nyliberalerna in på scenen. De rika kunde kasta av sig sin skattebörda och när det inte räckte deltog de i racet mot skatteparadisen. Mångmiljardärerna blev allt fler och allt rikare.

Ingen av dem föddes i ett vacuum. Herrarna Mark Zuckerberg och Jeff Bezos har tjänat sina förmögenheter på Internet men de uppfann inte internet. Internet konstruerades av universitetsfolk som ville diskutera med varandra. Zuckerberg och Bezos använde sig av vår gemensamma kunskap. Kunskap som tagits fram med hjälp av skattemedel.

Därför är det inte mer än rätt att de och många andra delar med sig av sina rikedomar till de som inte fått samma möjlighet.  Sett per individ släpper de ut mångdubbelt mer koldioxid än du och jag – och det går inte att jämföra deras utsläpp med utsläppen från en fattig bonde i tredje världen.

Ett annat förslag är att efterskänka de skulder som fattiga länder dragit på sig. Med tanke på hur vi i väst orättmätigt plundrat dessa länder i århundraden – stulit både råvaror och arbetskraft – är det inte mer än rätt. Befolkningen i länder som Demokratiska Republiken Kongo (Kongo-Kinshasa) måste få tillgodogöra sig inkomsterna från de råvaror som lämnar landet. Om vi inte förstår och genomför det kommer vi inte långt med omställningen.

Fattigdomen måste utrotas. Det finns en gräns för hur många människor planeten kan föda. Utbildning, sjukvård och bättre levnadsstandard är de enda medel vi kan ta till för att stoppa befolkningsexplosionen.

Flertalet av de framlagda förslagen handlar om den ekonomiska fördelningen av jordens resurser och om lösningar som ligger på den vänstra halvan av den politiska arenan. Förslagen är utomordentligt bra. Helt förträffliga. Förtjänar allt beröm de kan få. Men de kommer i en tid när högerkrafterna blir allt mäktigare.

Mänskligheten utgör ingen myrstack. Det är inte så att var och en av oss fått sig en roll tilldelad som vi vare sig kan eller får avvika från. Mänskligheten består av åtta miljarder människor med olika bakgrund och olika idéer om framtiden och med olika åsikt om det mesta. Alltför många av oss vill behålla drömmen om att bli världens rikaste person – hur orealistisk den än är – men den här resan måste vi göra tillsammans. Annars går det åt helvete.

Vi kan skicka Musk och Bezos till Mars i förväg (det är ju ut i rymden de vill) men frågan blir densamma: hur gör vi? Vi som vill stanna kvar här för att få återse vårens grönska år efter år. Förslagen måste genomföras. Hur?