Jag förstår inte. Men det gör jag givetvis. Vi lever i helt olika världar. Tänker helt olika.

Under den här sommaren har vi, min man och jag, cyklat fram och tillbaka till Ärla flera gånger i veckan. Längs cykelvägen som en gång i tiden varit järnväg. Finns det inga andra vägar ni kan cykla på? Frågar min bror. Jo, det gör det. Om vi vill hålla oss på cykelbanorna kan vi cykla till Hällbybrunn via Tuna park och sedan vidare till Torshälla och tillbaka hem. Vi kan ta cykelbanan längs Folkestaleden till Volvo och sedan Mälarbaden och Torshälla. Vi kan cykla över åsen till Stenby och sedan hem via Kronskogen. Vi kan cykla fram och tillbaka till Sundbyholm.

Hela tiden finns biltrafiken där, bredvid cykelbanan.

Vi cyklar alltså till Ärla. Varför? För att uppleva landskapet. Grönskan. Skogen, vattnet som strilar i bäckarna och åkrarna. Småfåglarna som kvittrar, korparna som kraxar, skatorna som skuttar, humlorna som flyttar sig från den ena blomman till den andra. Tussilago, vitsippor, kabbelekor, liljekonvaljer, maskrosor, gulvitrol, fibblor, blåklockor, fler blåklockor, fibblor, prästkragar och baldersbrå, kanadensiskt gullris, jätteloka, lupin, jättebalsamin, rölleka bara för att nämna några. Just nu lyser röda flugsvampar upp dikena.

I juni var det knastertorrt, nu har vattnet fått myggorna att vakna. Det är vatten överallt.

Samma väg och samma upplevelse var gång? Knappast.

Han förstår inte att det är en sak att cykla två kilometer till närbutiken och en helt annan att cykla tre mil ute i naturen.