Har du problem med gallan? Läs det här!

Strax efter midsommar 2017 lades jag in på Mälarsjukhuset för gallbesvär. Läkarna drev med den tillfälligt anställda sommarpersonalen – förhoppningsvis inte med mig, även om det kändes som så – genom att påstå att jag skulle opereras akut under veckoslutet. På måndagen skickade de hem mig. ”Förhoppningsvis så ses vi inte igen!” Då hade jag tillbringat veckoslutet iklädd en anskrämlig operationsmundering.

2021 var det dags igen. Jag åt ett äpple som var alldeles på tok för hårt. Symptom? Lätt illamående, ingen aptit, ingen ork. Febertoppar några timmar efter måltiderna. Men om det gick över förra gången varför åka till akuten mitt under pandemin?

Febertopparna återkom hela tiden. Strulade till vaccineringen mot Covid-19. En fredag ringde jag vårdcentralen – igen – och hon frågade om hur avföringen såg ut och om jag var gul i ansiktet. Ja, det var jag. Åk till akuten!

Akuten på fredagen? De operationer som görs under veckosluten är resultatet av våld, bilolyckor och blindtarmar, skulle jag tro. Jag blev liggande och sittande med dropp under hela veckoslutet – igen – men den här gången slapp jag operationsmunderingen och kunde gå omkring på avdelningen med droppställningen.

Ont hade jag inte. ”Gallan gör väldigt ont,” sa brorsan som opererats någon gång innan titthålsoperationerna startade. Senare, när allt var över, erkände han att det inte hade gjort ont. Han hade haft ungefär samma symptom som jag. Hur ska man veta vad som gäller utan att få korrekt information?

Magnetröntgen – varför gjordes inte det 2017? – visade på en gallsten i storleken lerkulorna vi lekte med som barn, i en av de ledningar (minnet sviker mig) som leder till gallan, plus grus i gallblåsan. Någon form av kringgående ledning sattes in. Jag skickades hem. Det var en fredagskväll. På lördagen cyklade vi till Ärla pizzeria. Jag åt tonfisksallad. På kvällen var febertoppen tillbaka.

Remiss hade skickats till Uppsala. Det är där de gör titthålsoperationerna. ”Det där får ni lösa själva,” svarade Uppsala. Operationen i Eskilstuna gick bra. Ärret och stenen finns kvar. Ärret på magen och stenen i en liten plastburk.

Ett år senare fick jag en kallelse till Uppsala. Mälarsjukhuset hade inte dragit tillbaka remissen.

Hur gör jag nu när jag kommer hem? Frågade jag innan utskrivningen och fick en axelryckning till svar. Vad kan jag äta? Ska jag äta mindre och oftare? På första frågan fick jag ytterligare en axelryckning, på den andra svaret att det kunde vara bra.

Jag googlade på maten och drog slutsatsen att det blev till att prova sig fram. Inget av inläggen gav samma svar och jag kunde inte gärna avstå från allt nyttigt.

Nu, två år senare, äter jag samma mat som innan operationen och vid samma tidpunkter. Avstår dock från hårda äpplen. Och försöker att tugga maten ordentligt. Det är viktigt!

Känner jag av gallan nu? När jag är lite småkrasslig, typ har fått en släng av influensan trots fem doser covid-19 och höstens influensavaccin, har jag svårt för att få i mig frukosten. Vid ett tillfälle spydde jag upp resterna av smörgåsen.

Det här är min erfarenhet. Det behöver inte se ut på samma sätt för dig. Men vi, moderna människor, pratar inte särskilt mycket om sjukdomar och om du ska veta hur du ska hantera dina gallbesvär måste jag skriva ner min berättelse.

Kräv magnetröntgen! Utan en sådan finns ingen möjlighet att avgöra hur stort problemet är.