”Jag duschar och klär om efter åttanyheterna,” sa min man i morse. Jag suckade. Angår det mig? Han började prata om den där duschen och klädbytet redan i går, det var inte första repetitionen. Själv duschar jag när jag känner för det utan att säga ett knyst. Kan inte se att det är av allmänt intresse.

”Har du fått en bok?” undrade han efter att ha fått syn på paketet från Ad Libris. Jag sa att jag skulle beställa den men då var han fullt upptagen med att vara irriterad. Inte på mig, kanske på sig själv, kanske på banken som envisas med att visa spöksiffror när han ska fylla i summan vilket i det här fallet fick honom att skriva fel och helt tappa humöret.

Idag höll han inte på att klara av inloggningen. Använde fel alternativ. Jag orkar inte tjata och förklara hur bra det vore om han lärde sig hur bankens hemsida fungerar.

Boken som kom var Ulrike Hermanns ”Kapitalismens slut: Myten om grön tillväxt”. Återkommer om den. 

Nu går han runt med hörlurarna på sig och lyssnar på en CD-bok. Helt avskärmad från verkligheten. Omöjlig att få kontakt med. 

- Ska gå till biblioteket i morgon, säger han plötsligt.

- Å till Clas Ohlssons för att köpa nya laddningsbara batterier, fortsätter jag; det här är inte första gången han talar om att gå till stan idag.

- Ja, svarar han.

Det egentliga ärendet har han inte nämnt. Jag kan slå vad om att han kommer hem med en flaska whisky eller något annat alkoholhaltigt men det säger han inte i förväg. Inte heller talar han om att "i kväll tänker jag klämma helan." Det måste komma som en överraskning.