Kväll. I natt började ena brandlarmet pipa. Inte speciellt högt men det skvallrade om att batteriet började bli urladdat. Att klättra upp på trappstegen för att ta ner det var inte att tänka på. Inte med en sträckning i armen, trillade pladask på golvet innanför biblioteket i tisdags. Väcka min käre make hade jag inte heller lust med så jag stängde dörren till sovrummet och försökte somna. Gjorde så.

Han steg upp tidigt och tog ner den. Bra så. Men sedan började vi diskutera. Vi bytte batterierna i mars. Alla tre, sa han. Varför började det ena redan larma? Ska vi byta ut varnarna också?

Då började jag minnas.

I mars – innan han gav sig i väg för att köpa batterierna sa jag att han måste köpa tioårsbatterier och att de bara fanns i specialaffärer. Han kom hem med tre batterier redan efter en liten stund, sa att ICA hade haft dem. Jag blev lite förvånad men ifrågasatte det inte, kollade inte batterierna då. Man måste kunna lita på varandra.  

Det förvånade mig att de fanns på ICA. Numera får jag vara glad om de har EKOmjölk.

Jag kollade batteriet. Recharge. Ännu värre. Vad hade de på ICA att göra? Inga bäst föredatum alls.

-          Ska det stå bästföredatum på batterier? Frågade han förvånat.

Först glömde han alltså bort att vi måste ha tioårsbatterier för att slippa klättra upp till taket en gång om året, sedan vet han inte att alla batterier har bästföredatum. De håller inte laddningen hur länge som helst. Det visste han för några år sedan.

Önskar att det vore jag som började tappa minnet och glömde bort att lyssna.