Vem gillar november?

 Grå, mörk och kall. Men det räcker inte. Är värre.

Vi var på lägenhetsvisning i dag. Tittade på en +65 lägenhet, avsedd för en person men vi är två. Vår trea är på 67 kvm, tvåan var på 64 kvm, badrummet var rymligare men i övrigt? Var har de gjort av ytorna någonstans? Balkongen? Ingen av oss skulle kunna göra någonting utan att irritera den andre. Jag fick ta diskussionen med maken. Vi blir kvar här.

Men det är bara en liten detalj i det stora eländet.

Som om det inte räckte med skjutningar, sprängningar och bränder. Nu vill regeringen sätta fotbojor på ungarna i stället för att satsa på skolor, psykologer och ungdomsverksamhet. Det blir för dyrt. Så vi ser fram emot en ännu mer skräckinjagande framtid. 

Ukrainarna har inte fått de granatraketer som EU lovat vilket förlänger eländet. De säger att det går framåt för dem men kan ett krig verkligen gå framåt?

Stora delar av Gaza är numera en ruinhög. Återuppbyggnaden – om den nu blir av – kommer att generera åtskilliga kvantiteter med koldioxidutsläpp. Kostnaden orkar jag inte tänka på.

Extremistorganisation står mot extremistorganisation. Den ena är subventionerad av både den israeliska staten och USA och den andra av Iran. Det gör inte saken bättre. Oskyldiga människor från båda sidor skadas och dör, palestinierna törstar och svälter.

Lösningen är att båda sidor accepterar varandras existens. I nuläget är det en dagdröm.

Dessutom har MP kongressat. Valt en skåning och en stockholmare till språkrör. Båda lika folkliga som V-Gurra. Undrar om någon av dem vet hur det känns att tvingas dra ut tänderna därför att det varit omöjligt att få en regelbunden tandvård? Att vara beroende av en femton år gammal bil för att ta sig till jobbet? Eller inte kunna få tag i en hantverkare som fixar de nödvändiga reparationerna på huset? 

Och sedan har MP officiellt accepterat Natoanslutningen. Varför inte göra det i all tysthet?

Jag gillar inte sällskapet. Inte Erdogan. Inte Orban. Jag litar inte på USA. Kan Milei bli president i Argentina är Trump på väg tillbaka i USA.

Jag föddes under Koreakriget. Var gammal nog att följa Kubakrisen på TV. Protesterade mot Vietnamkriget. Läste som ung om USA:s stöd till Pinochet och andra diktatorer. Följde med nyheterna när ryssarna startade kriget i Afghanistan, känner till att USA uppmuntrade de individer som senare startade de nuvarande terroristorganisationerna, inser att även om både Saddam Hussein och Muammar Gaddafi var diktatorer blev skadorna av den ”hjälp” som gavs katastrofala. Att attacken mot Irak byggde på en lögn gör inte saken bättre.

Och det verkar som om det upprepas. Hur står det till med den där underjordiska ledningscentralen som israelerna påstår finns? Jag vill se bevis innan jag tror på den. Något annat än trånga tunnelgångar. Inte för att jag gillar Hamas utan för att jag uppskattar sanningen.

För att gilla Nato måste man lita på USA.

Novemberdepressionen slår ut mig.