Mörkret ligger tungt över vägen framför mig. Himlavalvet ovanför mig – som tidigare lyst upp tunga nätter – är svart som sot. Ljuset från den usla gamla ficklampan jag fick med mig på färden visar snart inte var jag ska sätta ner fötterna. När den lagt av måste jag treva mig framåt, känna med foten om vägen finns kvar under mina fötter, känna rädsla för att gå omkull vid nästa steg.

Ändå räds jag gryningsljuset för vem vad som följer på denna natt av våld.