Svartmåla inte! Uppmanar Eskilstuna-Kuriren politikerna i dagens ledare. Vad som avses framgår inte. Därför tänkte jag komma med mina synpunkter i frågan.

Under mina år inom svensk industri arbetade jag tillsammans med invandrare. Alla vi som har gjort det, inklusive företagsledningarna, vet att det stora flertalet av dem har varit skötsamma medarbetare, många duktiga och ambitiösa.

Alldeles för många var, särskilt under hundåren som ackordsarbetare under sextio- och sjuttiotalen, lite för ambitiösa och slet ut sina kroppar i förtid.

Den stora gruppen var finländare. Deras ankomst gav – liksom den nuvarande – upphov till konflikter. Knivslagsmål var inte ovanliga, inte i min dåvarande hemort Olofström. Men det blev folk av nykomlingarn även om alltför många struntade i att lära sig svenska – för hen skulle ju inte stanna här i evigheter. Några föll bort, flyttade hem igen.

Slutresultatet var OK. De hjälpte till med att bygga upp Sverige. Och det gör det allra största flertalet av de som är nya här nu också men det låter inte så när man lyssnar på Kristersson och Åkesson. De målar upp en bild av ett Sverige där invandrare är parias, inte goda medarbetare.

Tiderna är andra. Jobb finns men utbildning krävs. Det finns inte tillräckligt många chaufförer, konduktörer, undersköterskor och så vidare. Länge stod AMU för arbetsmarknadsutbildningen. Nu är den privatiserad och räcker inte till. Blir vinsterna inte tillräckligt höga?  

Gängkriminaliteten då? Har de vi hör talas om alla utländska namn? Tiderna är andra. Om utanförskapet var stort i sextiotalets arbetarbaracker så är det än större nu. Sverige är inte jämlikt längre. Skillnaden är stor mellan en jacka inköpt på Retuna och en märkesjacka för 17 000 spänn. Den ena mobilen har status, den andra inte.

I folkskolan skickades ungar som skrev dåligt till extralektioner i välskrivning. I internets tidevarv är det ingen som tänker på att motoriken måste utvecklas. I min skola placerades barn med problem i hjälpklasser, nu ställs de i kö till Bup. Då fick dyslektikerna ingen hjälp men de fick jobb. Vi behövde inte kunna läsa och skriva för att nita ihop bitar till en skrivmaskin. Nu ska alla plugga minst tolv år utan att jobb garanteras.

Kraven är oerhört mycket större och det måste politikerna hantera. Att skrika ”Åk hem!” hjälper ingen. Vi behöver arbetskraft. Vem ska annars byta blöjor på mig om tio år? Åkesson? Den politiker som stämplar en hel generation som icke önskvärd skapar ännu större problem. Och det är vad den nuvarande regeringen gör.