Jag sitter vid min dator en vanlig fredagsmorgon i mars och vet inte riktigt vad jag ska företa mig. För en stund sedan bläddrade jag igenom mina digitala nyhetsmedier, liksom jag bläddrade igenom papperstidningen vid frukost.

Hörde att allt fler av oss inte längre orkar följa med i nyhetsflödet, nyheterna är för negativa, att det var något att oroa sig för eftersom vi då blir beroende av det som står på sociala medier. Säkert sant.

Varje dag är det någon eller några som skjuts, fastigheter som sprängs. Däremot är det inte längre någon som rånar penningtransporter – för det finns inte många penningtransporter att råna – eller banker – för bankerna har inga pengar. Inbrott i bostäder blir sällsyntare – det är lättare att komma åt pengar via bedrägerier.

Och så har vi krigen. Ukraina, Gaza, Sudan, Kongo Kinshasa; ska vi vara helt ärliga är det krig lite överallt medan Nato får svenska renar att fly undan övningarna.

Det är en hemsk verklighet vi lever i. Nu kan inte ungarna bjuda sina kompisar på en pizzaslice längre utan att bli misstänkta för värvningsförsök till kriminella gäng.

Det kunde de inte när jag var ung heller. Då fanns det inga pizzerior i Sverige. Grillkorv med mos är svårare att dela. Tror jag.