Kommentar till en bok. Stor var Lenin. Författare Kjell Albin Abrahamsson. Ska man kommentera en slarvigt genomläst bok, slarvigt skriven av en författare som varken behärskar ämnet eller sina egna raserianfall?

Först några saker som KAA förmodligen inte känner till eller undviker att resonera om eftersom han tillhör motståndarsidan.

Jag har läst en hel del skildringar av tiden runt sekelskiftet 1900, skrivna av högpresterande intellektuella, som vittnar om borgarklassens skräck för att arbetarklassen skulle ta över makten. Allesammans missade en liten detalj. Arbetarklassen var fortfarande oskolad. Läskunnigheten var begränsad. Den allra största delen av klassen var medveten om att den saknade de kunskaper som krävdes för att ta över staten. Arbetarklassen var nöjd med allmän rösträtt och rätten att bilda fackföreningar – för det var kunskapsmässigt hanterbart.

Att ”revolutionen” inte spred sig ställde till det en hel del för bolsjevikerna.

I mitten av 1917 hade bolsjevikerna ca 20 000 medlemmar. Alldeles för lite för att leda ett land. Efter ”revolutionen” strömmade ”massorna” till. Många av de nya medlemmarna var före detta kriminella som fått sin politiska skolning av bolsjeviker i tsarens fängelser. Andra var dåligt utbildade frontsoldater eller arbetare. Givetvis drogs också intellektuella till det nya maktcentrat men de sattes på helt andra poster. Outbildat fotfolk utförde de arbetsuppgifter som KAA kallar illdåd.

KAA beskriver de stora volymer av texter av Lenin som finns bevarade. Han lär dock inte ha läst särskilt många av dem. Det finns (minst) en text från 1917 som avslöjar att Lenin inte hade en susning om hur hans tilltänkta kommunism skulle se ut. Bolsjevikerna tog makten för att de kunde göra det.

Det mesta i Sovjetunionen gick över styr för att den tilltänkta klassen varken hade den kunskap eller det självförtroende som behövdes för ett maktövertagande och för att kampen inte spreds till västländerna.

Efter ”ryska revolutionen” delades en del av storgodsen ut till de fattiga bönderna; bönder som varken hade kunskap eller utrustning för att åstadkomma de skördar som behövdes för att försörja befolkningen. Detta i kombination med torka resulterade i den katastrofala svält som KAA beskriver. Kollektiviseringen startade först senare, när statsledningen insett misstaget med att populistiskt lova ”Bröd, fred och jord” utan att tänka igenom konsekvenserna först. Rödarmisterna orsakade stora skador när de letade efter skördar som inte fanns.

Kollektiviseringen var Stalins verk. Den kom först efter Lenins död.

Sovjetunionens hjältegloria efter andra världskriget kunde upprätthållas genom att det korrekta antalet sovjetiska medborgare som fick sätta livet till dröjde – om det överhuvudtaget är tillgängligt. Fruktan för att socialismen skulle sprida sig fick betydelse när välfärdssamhället byggdes upp i väst efter andra världskriget. Arbetarklassen slapp att återvända till trettiotalets elände.

Sovjetunionen spelade också en roll när det koloniala systemet löstes upp, inte bara för Kina och länderna i Indokina utan också för länder i Afrika. Hur stor betydelse är svårt att avgöra.

Men för ryssarna?

Sett ur ryssarnas perspektiv hade det förmodligen varit bättre om Kerenskij fått behålla makten.

När Putin och hans anhang är borta måste arkiven öppnas, forskare släppas in och få arbeta med det material som finns tillgängligt, för att få fram en så sanningsenlig bild som möjligt av den sovjetiska historien. Då menar jag också tiden efter Lenin och Stalin, vi måste få veta mer om hur unionen utvecklades, politiskt, mänskligt och ekonomiskt. Fakta måste ställas på bordet och upprepas i all oändlighet. Bara fakta kan hålla lögnerna stången. Vackert blir det inte. 

Kfast håller på att renovera en av sina fastigheter på Östra Åsgatan. Ingen nyhet – de har hållit på med arbetet länge nu, jag tror att jag skrivit om den i en tidigare blogg – som en sista fas i arbetet reser man nu upp ställningar runt fastigheten.

Ska den målas om eller är det ett utbyte av takpannor som ska utföras? Låt oss hoppas på ett takarbete.

Takpannorna behöver bytas ut. Taket ser ganska risigt ut. Att hoppas på solpaneler är antagligen att hoppas lite för mycket trots att läget är perfekt. Nu hoppas jag på att det är taket som ska åtgärdas men av ett helt annat skäl. En av ventilerna är för närvarande bostad till en fågelfamilj.

-          Talgoxar, säger min man men jag tror snarare att det är ett blåmespar som insett det perfekta läget. Blåmesen är lite mindre. Avståndet är lite för stort för en korrekt bedömning.

Talgoxen/blåmesen flyger flitigt ut och in genom ventilgallret. Vi har sett den i flera dagar och hoppas att den blir klar med sitt fortplantningsuppdrag innan arbetet påbörjas. Eller att det är ett takarbete som planeras.

Att jobbarna – eller rättare sagt arbetsledningen – inte tar hänsyn till fågellivet såg vi för några år sedan.

Fastighetens gård är taket på ett garage. Taket renoverades. Troligen läckte vatten in i garaget. De träd som planterats på denna gård/detta tak hade växt sig lite för stora och höggs ner. Ingen hänsyn togs till att en skata byggt sitt bo i ett av träden. Tvärtom. När skatan försökte rädda situationen genom att flytta till ett av de kvarvarande träden höggs också det ner. Panik utbröt i skatfamiljen.

Från köksfönstret såg vi hela händelseförloppet.  Vi led med skatfamiljen.

Om fasaden ska målas har talgoxen/blåmesen inte en chans.

Söndag. På morgonen var vi ute vid Volvo Fritidsanläggning. Min man bastade, jag tränade, men det är inget att skryta över; varje steg på löpbanan är ren tortyr. Efteråt fikade vi på Amarant.

-          Om vi någon gång ska komma iväg på någon resa måste vi göra det nu medan jag fortfarande klarar av att gå åtminstone korta sträckor, sa jag till honom och han höll med, vi får se vad det blir av det.

På eftermiddagen tog vi en cykeltur till en möbelaffär. Vilken behöver jag inte tala om. Det finns inte mycket att välja på i Eskilstuna. Avsikten var att hitta ett lite mindre datorbord som förberedelse inför en flytt som kommer allt närmare. De finns men är för höga för mig. Allting är numera för högt för mig.

Men nu vet jag varför människor behöver så stor boendeyta. Möblerna måste få plats.

Det skulle vara näst intill omöjligt att få plats med en enda av sofforna i vårt vardagsrum. Och sängarna? Ännu värre.

Försäljarna av robotdammsugare måste göra goda affärer. Det går inte att dammsuga under vare sig soffor eller sängar med en traditionell dammsugare. Såvitt det inte finns robotgolvtorkare kan du glömma tanken på att torka golvet under möblerna. Och jag som bara är en och femtio, jag kommer inte upp i sofforna och varken upp i eller ner från sängarna utan någon form av handikappredskap.

Och du som planerar att skaffa småknattar, du behöver inte tro att ett barn någonsin kommer att kunna ta sig upp i din nya säng för att gosa med mamma och pappa. Som tur är för det är knappast möjligt att åtgärda ett av de missöden som lätt drabbar småbarn.

Men det är bra. Det gynnar andrahandsmarknaden. 

Vi måste ta hand om varandra. Vi måste ta hand om den gamla tanten eller farbrorn i samma trappuppgång eller i huset bredvid men det räcker inte på långa vägar. Vi måste ta hand om varandra internationellt.

Det betyder visserligen att vi måste lägga näsan i blöt och komma med åsikter som inte uppskattas; vi måste kunna tala om för grannen att här i Sverige vänder man inte mitt på gatan och att hur varmt eller kallt det än är så stänger av motorn efter en minut; vi måste kunna kritisera grannarnas beteende men i det större perspektivet måste vi också kunna tala om för Erdogan att kurder har mänskliga rättigheter.

Just nu är en annan herre – eller grupp av herrar – ett än större problem. Putin och hans kompisar. Vi måste inte bara få slut på kriget i Ukraina, vi måste också få deras efterträdare som ledare för Ryssland och hela det ryska folket att förstå hur omodernt deras resonemang är.

Hur knepigt det än blir måste vi försöka förklara för det ryska folket att vi inte betraktar dem som fiender. Fienden är i stället den ohöljda reaktionära nationalism som Putin & Co representerar.

Storföretagen lämnar Ryssland, ett efter ett. EU diskuterar stopp för införsel av rysk olja. Om det bara vore möjligt skulle gaskranarna stängas. Visst. Det är bra. Ju mer olja och gas som stannar kvar i jordens innandöme desto bättre är det. På sikt kan inte ryssarna försörja sig på fossila bränslen. Det är en självklarhet.

Likväl måste ryssarna fortsätta att leva. Om väst underminerar deras köpkraft och tvingar fram en outhärdlig situation kommer ingen ryss någonsin att kunna förstå att vi inte ser dem som fiender.

Ju längre sanktionerna pågår, ju svårare det blir för den enskilde ryssen, desto fler kommer att se oss som fiender. Då riskerar vi att stå inför en situation liknande den i Tyskland före Hitlers maktövertagande.

Då är vi fiender. Och vi har inte råd med fiender.

Ukraina har rätt till sitt territorium. Ukraina måste byggas upp igen efter. Ukrainarna måste få läka sina sår. Men också såren i Ryssland måste läkas. Våra politiker borde sätta sig ner och resonera om hur vi hjälper den ryska ekonomin att växa efter kriget. Det är bara så vi uppnår fred i världen. 

Bilden kommer från pixaby

Vad är det vi gör mot framtiden? Vem ska ta hand om fredskampen?

Av Europas tidigare alliansfria stater är det – efter det att Sverige och Finland gått med i Nato – bara Schweiz, Irland och Österrike som kan sätta något krut bakom kampen för fred i världen. Irland har i det närmaste ingen militärbudget alls – 0,3 % av BNP – och för Österrikes del finns neutraliteten inskriven i grundlagen.

Irland var så neutralt under Irakkriget att amerikanarna fick mellanlanda där på väg till Irak.

Vi kan inte räkna med småstater som Cypern och Malta, stater där ryska oligarker investerat pengar i hopp om att få ha dem i fred och dessutom köpt sig medborgarskap i. Och hur står det till med den schweiziska bankvärlden?

Är det Österrike som ska ta upp den tappade manteln?

Ju mäktigare Nato blir desto svårare blir det för länderna utanför alliansen att hävda sig. Är det självklart att Nato alltid har rätt? Med presidenter som ljuger när det passar dem? Eller hur var det i Irak? Kan vi lita på att inte Trump – eller någon av samma kaliber väljs till president i ett land där många medborgare anser att bibelns skapelseberättelse är sann?

I gårdagens (15/5 2022) SVD skriver Jenny Nordberg så här: ” ’ Yeah, we love the Swedes’, sade en amerikansk diplomat till mig för några år sedan, och skrattade lite. Ni är ju de som reder upp det vi rör till, förtydligade hon. Ställer upp i Afghanistan, tar emot flyktingar och sånt. Är neutrala. Ingen är arga på er.

Jag svarade något glatt och lite självironiskt, som man ofta gör, att vi är nog inte helt perfekta. Men där stod jag stadigt i min nationella identitet, medveten om hur amerikanska diplomater, militärer och andra utsända i världen brukar se på oss: Ordentliga. Användbara. Inte helt relevanta. Gör lite sin egen grej.”

Vem ska nu göra sin egen grej? När vi gick med i EU försvann lite av handlingsfriheten – EU:s beslutsfattare tog över – och vem är det som inte tror att USA helt dominerar Nato?

Just nu må det vara rätt och riktigt att rikta sanktioner mot Ryssland men i längden är det ingen lösning. Just nu pressar det den ryska ekonomin och minskar Putins förmåga att fortsätta kriget. Men hur blir det längre fram? Minns ni hur det slutade med det krigsskadestånd som tyskarna skulle betala efter första världskriget? Jag vill minnas att det ledde till att nazisterna tog över makten….

Bilden kommer från pixaby

Fantastiskt! För första gången i världshistorien håller bilisterna de lagstadgade trettio kilometrarna i timmen på gatan utanför vår lägenhet. Bilen med det trasiga avgasröret har inte hörts av på hela dagen.

Orsaken är enkel. Det står en polisbil utanför barberaren på andra sidan gatan. Trottoaren utanför är avspärrad.

Någon/några har krossat två rutor och kastat in något brännbart i lokalen. Den är helt förstörd.

När min man gick närmare för att kolla läget upptäckte han att det låg en spade där. Den liknade alldeles för mycket en av dem som vår bostadsrättsförening använde vid vårstädningen i går. Han berättade det för polisen.

Det finns tusen och ett skäl att irritera sig på barberaren. Lokalen är en samlingsplats. Män från mellanöstern kommer dit för att prata, inte för att klippa sig. De parkerar bilar på trottoaren, framför garageportarna; de använder trettiominutersparkeringen som dygnet runt parkering. De vänder på gatan i stället för att köra upp till korsningen för att göra det; de kör på trottoaren. De låter bilarna gå på tomgång i timmar.

De tog sönder porten in till grannens gård för att kunna stå under tak och röka, de är tuppar men kacklar som hönor. Innan pandemin ställde de en av de största raketsatserna mitt på gatan och brände av den.

Ingenting av beteendet motiverar några attentat.

Själv skulle jag vara helt nöjd om utländska förare fick köra upp innan de fick svenska körkort. För att de ska veta att man inte parkerar på trottoarer eller framför garageportar, inte låter bilen gå på tomgång mer än en minut, hur man kör om utan att riskera medtrafikanternas liv, hur man vänder i en korsning och att man ska sakta in innan man kommer in i en rondell och att man parkerar längst fram i en parkeringsficka för att bilister som kommer senare ska få plats.

Det är inte underligt att det sker så många bilolyckor i deras hemländer. 

Käre bror!

Jag vet – eller tror – att du inte kommer att läsa det här men om så skulle ske hoppas jag att du hinner tänka efter innan du låter ilskan ta över, för ilskan – eller ska vi kalla det irritation? – över varje påstående som inte passar dig leder oftast till en inte särskilt meningsfull munhuggning. Du kan gott läsa det här. Det är inte riktat mot dig som person; fenomenet finns överallt i samhället; åsiktsfriheten kräver att vi respekterar det.

Två nätter på hotell, två nätter på ett vandrarhem; 130 körda mil med tre tankningar på vardera runt 550 kr; runt åttatusen kronor förbrukade men till vad? Sträckan har vi kört tidigare, delar av den åtskilliga gånger. Vindkraftverken har blivit fler, många fler, överallt utom i Sörmland. En av mina bästa bilder tog jag genom fönstret på Brahehus, borta i horisonten skymtade vindmöllorna.

Tyvärr så tog jag bilden med min gamla traditionella kamera och det verkar inte som om det nya datorskrället accepterar den. Tyvärr så hjälper det föga att bli arg. Vad har vi mer gjort än tittat på vindkraftverk?

Kört fel i Landskrona. Varför? Kommer du ihåg hur vägar du körde några enstaka gånger för åtta – nio år sedan – eller ännu längre tillbaka – gick? Kan tänka mig att du inte gör det.

Och sedan hälsade vi på hos dig. Vi borde ha gjort det åtskilliga gånger mellan de fåtaliga besöken, jag vet, men jag fick bekräftat, det som jag oroat mig för, att det skulle se ännu värre ut i och runt det lilla huset än förra gången. Trots att det var väntat uteblev inte chocken. Såg jag chockad eller ilsken ut? Jag sa ingenting.

Växtligheten runt husvagnen skvallrade om att den inte förflyttats på flera år. Det fanns ingen luft i däcken.

En gammal fällbar IKEA-stol har stått ute så länge att limningen har gått upp. Om någon satte sig på den skulle den rasa samman.

Koltrastar håller till under pappas båt. Den du tog över ansvaret för när han dog. Båten har inte sett vatten på de senaste trettio åren men är av ett kanadensiskt träslag som inte går att såga sönder. Förra året bodde en igelkottfamilj under den.

Jag skulle varken våga ställa något på träbordet eller sätta mig i någon av metallstolarna som står utplacerade lite här och där. Trädgården ett underbart ställe för humlor. Maskrosor, tulpaner och andra blommor svarar för dieten. I trädtopparna skymtar tre skatbon. Småfåglar kvittrar och skuttar omkring. Jo, jag erkänner att din tomt är ett paradis för djuren. Men det är inte djuren som ska ärva dig och om jag låter allt vara som det är för deras skull måste jag, syrran och din svägerska, betala fastighetsskatt. Ställer de upp på det?

I vardagsrummet står tre dammsugare, varav en trasig. De ryms inte i städskrubben. Städskrubben är troligen full av sådant som borde hamna på förpackningsåtervinningen tvåhundra meter längre bort på gatan. På matsalsbordet ligger en trave med broschyrer av något slag och där står en skokartong. Jag talar om att Reebok är en bra sko. Och så vidare. 

Trafikstyrelsen börjar ifrågasätta den förmåga att köra bil. Under våren har du fått sprutor för att få bort en svullnad i ögonen; de kommer kanske att kunna ta bort efterstarren med laser men annars är det kört. Du ser för dåligt. Du behöver färdtjänst.

Gamla batterier ligger lite överallt. Kaffekannan är brun. Smörkniven du plockar fram är inte ren. Det ligger skräp över allt. Jag ska se till att du får en fungerande e-mailadress. Det är inte svårt. Du har adress och lösenord men vet inte var du hittar g-mailsidan och begriper inte vad du ska med Google till. Du var ju teknikern. Du var den av oss som först fick tillgång till datortekniken.

Jag säger att du behöver hjälp med allting men när min man frågar om han kan bära bort en del till förpackningsåtervinningen får han blankt nej. Detta trots att du åtskilliga gånger sagt att du behöver en sådan som han, någon som städar upp efter dig, som din fru en gång var. Jag beundrar henne. Hur stod hon ut?

Vi åker hem. Du undrar varför vi hade så bråttom. Vi kunde ha gjort en utflykt till Skäralid. Hur lång är rundan? En kilometer, säger du, och underlaget är jämt. Under hela vårt besök gick du på sin höjd hundra meter.

Vi åker hem. Planerar för det värsta och hoppas på det bästa.

För att fastigheten ska vara möjlig att sälja måste trädgården rensas med en maskin som dra bort träd och buskar med rötterna. Humlebona kommer att stryka med. Huset måste specialbehandlas av en hjullastare eller dylikt. Några föremål kan räddas från rivningen men det mesta måste källsorteras. Sedan kan tomten säljas.

Om det varit på den gamla ”goda” tiden då varje nerskriven mening hamnade på ett papper skulle min man blivit smått tokig på mig. Det är han som tömmer papperskorgarna hemma hos oss och det är där mina bloggar har hamnat den senaste tiden. Som tur är tar inte den digitala papperskorgen särskilt stort utrymme.

Är mina åsikter så fantastiskt viktiga att de måste spridas ut över världen? Om tankarna åtminstone handlade om klimatförändringarna! Allt detta tjat om Ryssland går mig på nerverna och det blir f-n ta mig inte bättre av att tankarna hela tiden hamnar där!

Det här är ett modernt krig. Satelliter bevakar det som händer på marken. Med hjälp av drönare kan man detaljstudera händelseförloppet och attackera på det känsligaste stället. De vapen som används har en modernare teknik än under tidigare krig. Robotar kan vara precisionsinstrument – men medan ryssarnas nyare modeller är på upphällningen och de kan inte hänga med i samma produktionstakt som väst; där står vapenindustrins aktieägare och gnuggar händerna i förtjusning; det är inte deras hemländer som slås sönder och samman. Vem som helst kan filma det som händer och skicka ut det i etern. Hela världen kan få veta vad som händer i realtid.

Jag läser tidningar men det mesta passerar förbi. Det händer för mycket. Ofta är det småsakerna som har lättast att fastna.

Idag hittade jag en notis: ”Ukrainas it-armé har enligt flera medier lyckats slå ut den digitala portal som alla ryska alkoholproducenter måste använda. När den nu ligger nere kan fabriker inte ta emot råvaror, och butiker kan inte hantera leveranser.”

Är det en bra idé att störa ryssarnas supande? Kanske det. Frågan är om det skulle ge dem en chans att tänka klarare eller om abstinensen skulle göra det än värre. Sups det fortfarande på arbetsplatserna så lär kvaliteten på produktionen inte vara av hög kvalitet. Vad kan man vänta sig av vanliga knegare som saknar framtidsutsikter och måste bo kvar i de råtthål som kallas hem? Kriget lär inte motivera till nykterhet.

Bilden kommer från Pixaby