-          Nu har min fru fått plats på demensboendet, så nu har jag tid, sa mannen till oss.

Min man och jag var på väg till Ärla. Vi pausade på en av bänkarna som står längs vägen. Cykelvägen på det som en gång var järnväg är utan tvekan den bästa i kommunen; inga bilar, bara grönska. Han stannade, genomsvett, efter att ha kört en ännu längre tur än den vi planerade, sa att vi pratats vid tidigare, vilket är fullt möjligt.

Det är bara på promenad i Kronskogen och på cykelvägen till Ärla som det händer att Eskilstunabor talar med främlingar.

Jag kan tänka mig att han haft några svåra år med få möjligheter att umgås med andra människor än sin dementa fru. Min bror (han bor inte här) upplevde något liknande efter att han tagit hand om sin fru under hennes sista år, cancern tog henne.

-           Ta kontakt med PRO, uppmanade jag honom.

-          De sitter bara och pratar med varandra om sitt, svarade han.

Det är ett problem. Inte minst här i Eskilstuna.

Nu är jag orättvis. Mina erfarenheter är inte de bästa. Träffade jag någonsin jobbarkompisar utanför jobbet utan att det konsumerades alkohol? Nej. Träffar jag de som jag lärt känna via föreningar utanför mötena? Nej. Umgås jag med mina grannar? Det har hänt men inte just nu.

För några år sedan gick jag på de litterära caféer som biblioteket anordnar. Det var svårt att få tag på biljetter. Bibliotekets personal visste inte när de släpptes eller också var de slut. Jag gick till Contrast en halvtimme i förväg och köpte en återbudsbiljett. Satte mig vid ett av borden. Andra besökare kom och frågade om stolarna var lediga, snodde dem till andra bord, och så satt jag där ensam vid bordet. Sista gången jag gick dit tog jag en stol, satte mig vid sidan om som om jag ville markera ett eget ostört hörn. Då satte sig andra besökare vid bordet.

Det finns många ensamma människor i Sverige. Prata med dem!

Vi köpte vår bostadsrätt billigt för trettio år sedan, betalade av den inom en femtonårsperiod, renoverade den i egen smak. Det är bara ett problem. Den ligger på tredje våningen. Ingen hiss. Förr eller senare kommer vi inte att klara av trapporna.

Vi letar inte efter en annan lägenhet utan försöker vänja oss vid tanken på att flytta. Försöker hitta det optimala. Vad finner vi?

Helrenoverade sjuttiotalslägenheter. Vita skåp, vita dörrar, vita väggar. Någon gång är skåpdörrarna grå. Sterilt.

Vi tittar på nybyggda lägenheter. Vita skåp. Vita dörrar. Vita väggar. Möjligen något av det i grått.

Tvåorna är mycket mindre. Det kan de vara tack vare att den öppna planlösningen tagit över. Dessvärre håller såväl skåpen som arbetsytorna på att bli mindre än i äldre lägenheter med samma lösning. Ta inte över mormors porslinssamling. Mikrovågsugnen finns där redan. Högt upp. Du måste vara en och åttio lång för att kunna använda den. Platsen för köksbordet är minimal.

Vad gör det? Du äter väl alltid i soffan? Spiller ner såväl golv (robotdammsugaren tar hand om det) som kläder?

Häromdagen stod jag och svor över att det var svårt att rengöra de stora lådorna i frysen och kylen vid diskbänken. I de moderna lägenheterna hade jag fått stå i duschen med dem.

I en av de lägenheter vi tittat på fanns det två dörrar in till det minimala sovrummet. Maximal sängbredd: etthundrafyrtio centimeter. Om du inte blockerar den ena av dörrarna minskar den möblerbara ytan i vardagsrummet.

Det är inte självklart att tvåorna har balkong. Inte roligt för en rörelsehindrad gamling.

Det finns också många fördelar med de moderna lägenheterna…

Du behöver inte längre bråka med grannarna i tvättstugan. Den finns inte. I stället har du tvättmaskin med torktumlare i lägenheten. Eftersom du köper alldeles för mycket kläder spelar det ingen roll om de misshandlas i tumlaren. Du måste ändå slänga dem. Det finns inte tillräckligt med garderober att ha dem i. Utan balkong kan du inte vädra vare sig sängkläder eller kläder.

Du slipper riskera inbrott i förrådet. Det finns inte. Om du är golfare eller har någon annan hobby som kräver utrymme behöver du skaffa dig ett extra rum att förvara utrustningen i.

Om några år kommer lägenheterna i utanförskapsområden som Nyfors att vara eftertraktade (då har de troligen blommiga tapeter och orange skåpdörrar).

Arkitekterna som ritar de nya lägenheterna planerar för den framtida slummen.

DN 31 maj 2023

"67

år blir den så kallade riktåldern för pension för år 2029, samma ålder som gäller från 2026. Riktåldern ska styra de olika åldersgränserna som finns i pensionssystemet. Det är tänkt att den ska höjas stegvis och ska slås fast sex år i förväg av regeringen."

Från PRO:s uppgifter om pensionerna:

”1913 fattade riksdagen beslut om att införa allmän pensionsförsäkring. Sverige var därmed först i världen att införa en försäkring som i stort sett omfattade hela befolkningen.”

”Pensionen omfattade hela befolkningen och skulle utgå till den som var oförmögen till arbete eller uppnått en ålder av 67 år.”

Skillnaden är att de flesta dog vid den åldern då medan vi genomsnittligt lever upp till 20 år längre...

Dags att flytta?

Ja, för oss som börjar komma till åren och bor på tredje våningen i en fastighet utan hiss, kan det se ut som en nödvändighet. Förr eller senare måste vi flytta.

Jag kollar. Försöker begripa mig på alla dessa nymodigheter – barnsäkra mikrovågsugnar som kräver att användaren är en och åttio lång om den ska användas, med mera – jag kollar gamla och nya fastigheter. Allt är vitt. Någon gång har en del av det vita bytts ut mot grått.

När jag tittar på möbler och annat tillbehör dominerar grått.

Vitt och grått.

På gymnasiet läste jag psykologi under ett läsår. Det var alldeles för lite. En sak fastnade emellertid. En beskrivning av ett försök som gjorts.

Spädbarn lades i sängar där det inte fanns något att fästa ögonen på. Vitt, kan jag tänka mig men jag minns inte detaljerna. Barnen utvecklades saktare än de barn som hade något att titta på.

Är vitsen med allt detta vita och gråa att vi som är pensionärer och går hemma hela dagarna – några av oss lämnar sina lägenheter bara när de ska till en vårdcentral eller dylikt – ska bli senilare och dö lite snabbare av bristen på stimuli? 

Solen skiner från en klarblå himmel. Termometern avslöjar en utomhustemperatur på åtta grader, nu, strax före klockan elva på förmiddagen den 23 mars 2023. En bra temperatur. Inget att gnälla över.

I eftermiddag ska vi på en inköpsrunda som jag skulle ha kunnat hoppa över men det är inte den som gör att jag känner mig låg. Det är inte där tankarna fastnar.

Tankar som fastnar är inte roliga. De handlar sällan om något trevligt. Vem går omkring och ältar om att krokusen som blommar i Nyfors? Eller måndagens besök på Eskilstuna Teater?

Nej, vi ältar bara negativa saker.

Eftersom jag lärt mig att det är mina egna tankar som leder in i ältandet brukar jag tänka: kan jag göra något åt det här? Är svaret nej, anstränger jag mig för att tänka på något annat. Skit samma vad.

Men just nu är det mitt ältande över min ältande storebror irriterande. Hur ska jag få honom att inse att han terroriserar sig själv genom att älta sådant som han inte kan göra något åt samtidigt som han faktiskt inte försöker göra något åt det han kan påverka.

Hans fru dog för tjugo år sedan men det är knappast hennes fel att han är ensam.

Han vill helst slippa gäster. Får han veta att det kommer besökare måste han städa och det räcker inte med att lägga in kaffekannan i diskmaskinen. Inte när skokartongen till de inte längre helt nya skorna står kvar på matsalsbordet och batterierna till fjärrstyraren ligger kvar på bordet efter det att de ersatts av nya.

Men han har en trädgård.

Finns det något som kräver större uthållighet än ett trädgårdsprojekt? Det räcker inte att starta upp det. Det pågår i all oändlighet. Ärligt talat. Jag tror inte ens att det skulle fungera att såga ner all växtlighet på tomten, transportera bort den, och asfaltera. Ogräset skulle ta sig igenom asfalten.

Du måste gå ut för att träffa människor, säger jag.

De sitter bara och pratar med varandra, svarar han och det tros sjutton. Hur intressant blir en person som sitter hemma och tittar på skidskytte hela dagarna? Och gnäller på allt och alla?

Jag trodde en gång att jag meriterat mig för medaljplatsen i OS i gnällande men jag är inte riktigt säker på det längre. Solen skiner och om jag slutar att gnälla på min gnälliga bror är allt så bra som det kan vara.

Vad är tillväxt? Och hur uppstår den?

Jag åker på motstånd när jag försöker förklara att vi måste minska vår konsumtion för att klara klimatet till och med bland personer som anser sig kämpa för att se Sveriges klimatmål genomförda. Varför? Förmodligen för att vi inte har samma åsikt om hur och varför tillväxt uppstår.

Det är inte så att Erik Thedéen eller någon annan banksnubbe skapar tillväxten. De administrerar den möjligtvis. Skapar inflation genom att släppa ut mer pengar på marknaden – de skapar mer pengar genom att ge lån och regeringarna gör det genom stöd till såväl coviddrabbade företag som till kunder fått sina elräkningar höjda på grund av brist på el. Ingenting av det har egentligen med tillväxt att göra. Inflation är något helt annat.

Tillväxt uppstår när människor producerar varor. Vi använder mänsklighetens samlade kunskap och erfarenhet till att tillverka nyttigheter.  Vi använder därvid en hel del produkter – maskiner, byggnader och annan utrustning som vi tidigare skaffat oss med hjälp av vår samlade kunskap och erfarenheter. I denna kunskap ingår också vår förmåga att använda oss av planetens resurser, bland annat olika energislag och andra råvaror.

Den viktigaste resursen har alltid – i alla tider – ända sedan vi gjorde yxor av flinta – varit den mänskliga arbetskraften. Börja nu inte svamla om robotar för robotar är också ett resultat av mänskligt arbete och kommer att förbli det även om robotarna lär sig att konstruera och tillverka nya robotar.

En av orsakerna till att tillväxten under de senaste seklen varit hög är att vi blivit fler som har arbetat – och i det arbetet ingår också utbildning och utveckling av mänskliga färdigheter.

Befolkningsexplosionen tär hårt på jordens resurser och förändrar det ekologiska systemet på ett icke önskvärt sätt. Den är en fara men forskningen har visat att utvecklingen kommer att vända. Det går inte att slå fast när men den håller på att vända tack vare utbildning och bättre sjukvård.

Den japanska befolkningen har minskat med 3,4 miljoner sedan 2008. Kinas befolkning minskade förra året och den utvecklingen lär fortsätta. Jag tvivlar på att Xi kan göra något åt det. Ryssarna håller just nu på att decimera Ukrainas befolkning och förstör samtidigt sina egen förutsättningar till en framtida ekonomisk tillväxt när de låter unga män slaktas.

Europas och Nordamerikas födelsetal är lågt. Kontinenterna har klarat sig tack vare flyktinginvandringen. En bättre utbildnings- och hälsonivå i de länder som fortfarande kallas fattiga kommer att medföra en minskad befolkningsökning där. Med det följer färre flyktingar norrut.

Befolkningsexplosionen måste stoppas för att det ska vara möjligt att hålla det ekologiska systemet i ett någorlunda vettigt skick. Planetens resurser är inte oändliga. Vi måste dela med oss av dem så att alla får drägliga villkor. Det går inte an att en liten elit flyger som skottspolar, har flera och överstora bostäder, lyxyachter med mera. Hur vi ska skapa en balans som kan tolereras av det stora flertalet är en fråga som måste diskuteras – för det är här upphovet till alla konflikter mellan människor uppstår.

En stor och växande befolkning är en förutsättning för en ständigt ökande tillväxt. Det rimmar dåligt med att planeten snart har nått sin befolkningstopp. Är det meningen att robotar ska stå för tillväxten i framtiden? Vem betalar när inget mänskligt arbete ingår i slutprodukten? Varifrån ska vi ta råvarorna? Om vi alla ska sitta i var sin eldriven bil på sexfiliga motorvägar? Och ha en eller flera bostäder? Turista i rymden?

  Bilden kommer från pixaby 

Vilken framtid vill vi ha? Är vi villiga att ta kamp för den? Allesammans? Tillsammans? Vilket pris är vi villiga att betala för att nå dit?

I dagens (6/2) SVD har Erika Olsson, ordförande för Ekologiska Lantbrukarna ett debattinlägg med den provocerande titeln ”Är maten egentligen inte för billig?” Hon jämför våra matvanor från 1969 med de nuvarande och jag måste ge henne rätt, åtminstone delvis men med lite andra motiv än de hon anger. Så här skriver Erika: ”Matens pris har helt enkelt flyttat från plånboken, till naturen, djuren och folkhälsan. Att inte se sammanhanget mellan billig mat och de kriser vi befinner oss i – ekonomisk kris, klimatkris, naturkris – är att missa helhets­bilden. …. I ett samhälle där maten värderas högre, både monetärt och emotionellt, kommer vi lantbrukare ha större möjlighet att vårda landskapet och producera mer mat i kretslopp utan import­beroende. Då får vi också bättre krisberedskap och en tryggare matproduktion. …..Välj bort läsk och godis, köp mindre snabbmat och ät mer rena ekologiska råvaror. Det finns mycket man kan göra som minskar utgifterna samtidigt som man främjar sin hälsa och sitt välbefinnande, och gör gott för miljö och klimat.”

Det må vara lite förmätet men jag vill gärna sätta in hennes resonemang i ett annat sammanhang; i de resonemang som Johan Rockström m fl för i ”En jord för alla.”

Ett av resonemangen handlar om ”allmänningen”. Hur blev jord privategendom? Kungar skapade en gång äganderätten till jord genom att med vapenmakt dela ut den till en liten grupp beväpnade män. Vapnen gav dessa män rätt att förtrycka de som brukade jorden. Så småningom började jord köpas och säljas men det skulle dröja ett bra tag innan samma personer både ägde och brukade den. I stora delar av Afrika finns det fortfarande ingen som ”äger” marken i juridisk mening – makthavare säljer mark som inte har någon juridisk ägare till multinationella företag.

Det är det ekonomiska systemet som har gjort äganderätt till jord till en egen kategori.

På samma sätt är det ingen som äger metallerna i jordens innandöme. Varför ska en liten grupp företag/människor få rätten att bryta dem?

En annan form av allmänning är kunskap. Uppfinningar genererar stora förmögenheter men ingen av dem har kommit till utan att uppfinnaren besuttit en kunskap inom området som möjliggjorde att hen klarat av att göra de konstruktioner som skapade förmögenheterna. Kunskapen är gemensam även när den används av ett litet fåtal. Den ”allmänningen” motiverar ett stort uttag av skatt på den skapade förmögenheten.

Jag gillar det resonemanget. Jag gillar också det förslag till fördelning av inkomsterna som läggs fram, och skapandet av medborgarfonder som får de mindre bemedlade att känna en trygghet och därmed en tillit till samhällssystemet. Det möjliggör en lägre arbetstid för de ointressanta jobb (Ja, Kristersson, det finns sådana, massvis av dem!) som de människor som blev över måste ta.

För att mänskligheten ska kunna gå framåt måste ojämlikheten mellan människor drastiskt minska. Varje barn som föds måste få sin chans och eftersom alla inte kan tillhöra gruppen världens rikaste människor måste det finnas livsutrymme också för oss andra. Vi behöver kanske inte jobba fyrtio timmar i veckan men vi behöver känna oss nödvändiga och kunna leva ett anständigt liv. Vi bör också få tillgång till de vinster som uppnås genom användandet av ”allmänningen”. 

Vi har en omvälvande epok framför oss. Förutsatt att tillgången på utbildning och sjukvård ökar internationellt kommer befolkningsökningen att stanna på runt 9 miljarder framåt 2050-talet. Därefter kommer den att minska.

Det är bara en sak som jag har problem med. Eller två, det beror på hur man ser det.

Hur ska vi få den stora majoriteten av världsmedborgarna att inse att detta är vägen mot framtiden? Hur ska vi få en majoritet att rösta på politiker som stödjer de här förslagen? Finns de?

Och hur får vi sådana som Putin, Erdogan, Orban och Förenade Arabemiratens president Mohammed bin Zayed med på noterna?

Vi behöver inte välja ”för lite för sent”- sceneriet. Vi kan välja ”jättesprånget” men då måste vi ena oss och gå till handling nu. Hur? Vi är trögstartade. 

Käre bror!

Jag vet – eller tror – att du inte kommer att läsa det här men om så skulle ske hoppas jag att du hinner tänka efter innan du låter ilskan ta över, för ilskan – eller ska vi kalla det irritation? – över varje påstående som inte passar dig leder oftast till en inte särskilt meningsfull munhuggning. Du kan gott läsa det här. Det är inte riktat mot dig som person; fenomenet finns överallt i samhället; åsiktsfriheten kräver att vi respekterar det.

Två nätter på hotell, två nätter på ett vandrarhem; 130 körda mil med tre tankningar på vardera runt 550 kr; runt åttatusen kronor förbrukade men till vad? Sträckan har vi kört tidigare, delar av den åtskilliga gånger. Vindkraftverken har blivit fler, många fler, överallt utom i Sörmland. En av mina bästa bilder tog jag genom fönstret på Brahehus, borta i horisonten skymtade vindmöllorna.

Tyvärr så tog jag bilden med min gamla traditionella kamera och det verkar inte som om det nya datorskrället accepterar den. Tyvärr så hjälper det föga att bli arg. Vad har vi mer gjort än tittat på vindkraftverk?

Kört fel i Landskrona. Varför? Kommer du ihåg hur vägar du körde några enstaka gånger för åtta – nio år sedan – eller ännu längre tillbaka – gick? Kan tänka mig att du inte gör det.

Och sedan hälsade vi på hos dig. Vi borde ha gjort det åtskilliga gånger mellan de fåtaliga besöken, jag vet, men jag fick bekräftat, det som jag oroat mig för, att det skulle se ännu värre ut i och runt det lilla huset än förra gången. Trots att det var väntat uteblev inte chocken. Såg jag chockad eller ilsken ut? Jag sa ingenting.

Växtligheten runt husvagnen skvallrade om att den inte förflyttats på flera år. Det fanns ingen luft i däcken.

En gammal fällbar IKEA-stol har stått ute så länge att limningen har gått upp. Om någon satte sig på den skulle den rasa samman.

Koltrastar håller till under pappas båt. Den du tog över ansvaret för när han dog. Båten har inte sett vatten på de senaste trettio åren men är av ett kanadensiskt träslag som inte går att såga sönder. Förra året bodde en igelkottfamilj under den.

Jag skulle varken våga ställa något på träbordet eller sätta mig i någon av metallstolarna som står utplacerade lite här och där. Trädgården ett underbart ställe för humlor. Maskrosor, tulpaner och andra blommor svarar för dieten. I trädtopparna skymtar tre skatbon. Småfåglar kvittrar och skuttar omkring. Jo, jag erkänner att din tomt är ett paradis för djuren. Men det är inte djuren som ska ärva dig och om jag låter allt vara som det är för deras skull måste jag, syrran och din svägerska, betala fastighetsskatt. Ställer de upp på det?

I vardagsrummet står tre dammsugare, varav en trasig. De ryms inte i städskrubben. Städskrubben är troligen full av sådant som borde hamna på förpackningsåtervinningen tvåhundra meter längre bort på gatan. På matsalsbordet ligger en trave med broschyrer av något slag och där står en skokartong. Jag talar om att Reebok är en bra sko. Och så vidare. 

Trafikstyrelsen börjar ifrågasätta den förmåga att köra bil. Under våren har du fått sprutor för att få bort en svullnad i ögonen; de kommer kanske att kunna ta bort efterstarren med laser men annars är det kört. Du ser för dåligt. Du behöver färdtjänst.

Gamla batterier ligger lite överallt. Kaffekannan är brun. Smörkniven du plockar fram är inte ren. Det ligger skräp över allt. Jag ska se till att du får en fungerande e-mailadress. Det är inte svårt. Du har adress och lösenord men vet inte var du hittar g-mailsidan och begriper inte vad du ska med Google till. Du var ju teknikern. Du var den av oss som först fick tillgång till datortekniken.

Jag säger att du behöver hjälp med allting men när min man frågar om han kan bära bort en del till förpackningsåtervinningen får han blankt nej. Detta trots att du åtskilliga gånger sagt att du behöver en sådan som han, någon som städar upp efter dig, som din fru en gång var. Jag beundrar henne. Hur stod hon ut?

Vi åker hem. Du undrar varför vi hade så bråttom. Vi kunde ha gjort en utflykt till Skäralid. Hur lång är rundan? En kilometer, säger du, och underlaget är jämt. Under hela vårt besök gick du på sin höjd hundra meter.

Vi åker hem. Planerar för det värsta och hoppas på det bästa.

För att fastigheten ska vara möjlig att sälja måste trädgården rensas med en maskin som dra bort träd och buskar med rötterna. Humlebona kommer att stryka med. Huset måste specialbehandlas av en hjullastare eller dylikt. Några föremål kan räddas från rivningen men det mesta måste källsorteras. Sedan kan tomten säljas.