1 maj.

Mitt förstamajfirande brukar numera inskränka sig till att jag lyssnar på några låtar som jag fortfarande uppskattar. Internationalen. Arbetarmarseljäsen. Till dialektikens lov.

I år klarade jag det inte. Och det trots att jag fortfarande räknar mig som socialist. Även om jag tillhör miljöpartiet.

Numera tror jag inte att arbetarklassen kommer att ta över makten – stora delar av det som förr kallades arbetarklass präglas numera av en i grunden reaktionär syn på samhällsutvecklingen – utan snarare är det den arbetande organisationen som kommer att göra det; och övertagandet kommer på intet sätt att ha den minsta likhet med Lenins projekt, men om vi inte vill att mänskligheten ska gå under måste vi avskaffa penningen som måttstock på framgång. Demokrati är en förutsättning, inte ett mål.

Att lyssna på internationalen borde inte ställa till några problem men i år gick det inte. Det spår som Lenin ledde in Ryssland på, har inte bara gått åt helvete; det är värre än så; det utgör ett hot mot mänskligheten.

Som dialektiker – ett stort ord att ta i sin mun – följer jag spåren tillbaka, inte bara till nittiotalet utan vidare till både Stalin och Lenin. Det är mycket mer än så här men jag vill ändå göra en kort sammanfattning.

Efter det andra världskriget var Sovjetunionen sönderslaget, tillintetgjort både mänskligt och materiellt. Politbyrån vågade inte erkänna hur stora förlusterna under kriget var – hårdhänta metoder mot såväl soldater som civilbefolkning gör att ledningen dessutom var medskyldiga till en hel del av förlusterna i människoliv, vilket de vägrade att erkänna – de ville inte heller medge hur svagt landet var i kalla krigets inledningsskede.

Det har aldrig talats om det men ekonomiskt tillhörde Sovjetunionen förlorarna.  I stället höjdes ”det stora fosterländska kriget” upp i skyarna och växte till det monster av lögnpropaganda vi ser just nu. Drömmarna har för länge sedan gått förlorade. Och krigen är fortfarande mänsklighetens största slöseri. 

Bilden kommer från Pixaby. Nu är det tjugosju år sedan jag själv deltog på ett första majmöte. Då var jag inte digitaliserad.