Kommentar till en bok. Stor var Lenin. Författare Kjell Albin Abrahamsson. Ska man kommentera en slarvigt genomläst bok, slarvigt skriven av en författare som varken behärskar ämnet eller sina egna raserianfall?

Först några saker som KAA förmodligen inte känner till eller undviker att resonera om eftersom han tillhör motståndarsidan.

Jag har läst en hel del skildringar av tiden runt sekelskiftet 1900, skrivna av högpresterande intellektuella, som vittnar om borgarklassens skräck för att arbetarklassen skulle ta över makten. Allesammans missade en liten detalj. Arbetarklassen var fortfarande oskolad. Läskunnigheten var begränsad. Den allra största delen av klassen var medveten om att den saknade de kunskaper som krävdes för att ta över staten. Arbetarklassen var nöjd med allmän rösträtt och rätten att bilda fackföreningar – för det var kunskapsmässigt hanterbart.

Att ”revolutionen” inte spred sig ställde till det en hel del för bolsjevikerna.

I mitten av 1917 hade bolsjevikerna ca 20 000 medlemmar. Alldeles för lite för att leda ett land. Efter ”revolutionen” strömmade ”massorna” till. Många av de nya medlemmarna var före detta kriminella som fått sin politiska skolning av bolsjeviker i tsarens fängelser. Andra var dåligt utbildade frontsoldater eller arbetare. Givetvis drogs också intellektuella till det nya maktcentrat men de sattes på helt andra poster. Outbildat fotfolk utförde de arbetsuppgifter som KAA kallar illdåd.

KAA beskriver de stora volymer av texter av Lenin som finns bevarade. Han lär dock inte ha läst särskilt många av dem. Det finns (minst) en text från 1917 som avslöjar att Lenin inte hade en susning om hur hans tilltänkta kommunism skulle se ut. Bolsjevikerna tog makten för att de kunde göra det.

Det mesta i Sovjetunionen gick över styr för att den tilltänkta klassen varken hade den kunskap eller det självförtroende som behövdes för ett maktövertagande och för att kampen inte spreds till västländerna.

Efter ”ryska revolutionen” delades en del av storgodsen ut till de fattiga bönderna; bönder som varken hade kunskap eller utrustning för att åstadkomma de skördar som behövdes för att försörja befolkningen. Detta i kombination med torka resulterade i den katastrofala svält som KAA beskriver. Kollektiviseringen startade först senare, när statsledningen insett misstaget med att populistiskt lova ”Bröd, fred och jord” utan att tänka igenom konsekvenserna först. Rödarmisterna orsakade stora skador när de letade efter skördar som inte fanns.

Kollektiviseringen var Stalins verk. Den kom först efter Lenins död.

Sovjetunionens hjältegloria efter andra världskriget kunde upprätthållas genom att det korrekta antalet sovjetiska medborgare som fick sätta livet till dröjde – om det överhuvudtaget är tillgängligt. Fruktan för att socialismen skulle sprida sig fick betydelse när välfärdssamhället byggdes upp i väst efter andra världskriget. Arbetarklassen slapp att återvända till trettiotalets elände.

Sovjetunionen spelade också en roll när det koloniala systemet löstes upp, inte bara för Kina och länderna i Indokina utan också för länder i Afrika. Hur stor betydelse är svårt att avgöra.

Men för ryssarna?

Sett ur ryssarnas perspektiv hade det förmodligen varit bättre om Kerenskij fått behålla makten.

När Putin och hans anhang är borta måste arkiven öppnas, forskare släppas in och få arbeta med det material som finns tillgängligt, för att få fram en så sanningsenlig bild som möjligt av den sovjetiska historien. Då menar jag också tiden efter Lenin och Stalin, vi måste få veta mer om hur unionen utvecklades, politiskt, mänskligt och ekonomiskt. Fakta måste ställas på bordet och upprepas i all oändlighet. Bara fakta kan hålla lögnerna stången. Vackert blir det inte.