Jag borde vara rädd, har jag fått höra. Elva skjutningar i år. Glömde inte medierna bort att räkna upp de sista?

Men jag är inte rädd. Vi har cyklat igenom Årby och Skiftinge en gång i år, Lagersberg har vi passerat lite oftare, vi bor i Nyfors men vi sitter inte ute på gatan och väntar på att bli skjutna. Om någon började idka prickskytte mot cyklisterna på cykelvägen till Ärla finge vi däremot ta det på fullt allvar. Hittills i sommar har vi tillbringat mer tid där än utomhus någon annanstans i kommunen.

Skämt åsido. Jag är inte rädd för döden, jag har accepterat att döden inträffar när den inträffar. Resan dit är betydligt besvärligare. Det är inte roligt att se hur kroppen tynar bort.

Enligt mitt sätt att se på problemet är det oväsentligt för den som dör när det sker – i vart fall efter det att döden inträffar. Om skytten gör ett bra jobb går det snabbt. Och då lider inte den som dör. Då lider hens anhöriga och personerna i hens närhet. Då är det deras sorg som är den egentliga skadan.

När skytten gör ett dåligt jobb och den träffade personen får men för livet – och då behöver det inte vara ett skott, det kan vara en annan form av våld, till och med i psykisk form – borde straffet i mina ögon bli högre. För då är det offret som lider, inte personerna i omgivningen.

Efter döden borde vi alla grävas ner i ett jordskikt där vi blir tillgängliga för maskar och mikroorganismer så att de kan bryta ner våra kroppar och återanvända råvarorna, som i Hugh Howeys Ull, men det går inte enligt svensk lag.  

Jag kan se att det finns orsaker att vara rädd. Om du till exempel befinner dig i östra delarna av Demokratiska Republiken Kongo – ett område där 120 terrorgrupper opererar (de nöjer sig inte med att skjuta folk) – eller om du tillsammans med alldeles för många andra människor är på väg över Medelhavet i en skeppsoduglig båt, eller om du försörjer dig på den inofficiella ekonomin i det globala syd och inte vet varifrån du ska få pengar till nästa mål mat eller var du ska sova på natten. Då har du orsak att vara rädd.

Men efter döden finns ingenting att vara rädd för.