Jag satt på stolen för att uträtta det stora ärendet. Rev automatiskt av fyra bitar toalettpapper och började fundera över var jag läst om just det. En uppföljningsartikel i DN, en intervju med en av de som hade riktigt dålig ekonomi före valet med ett konstaterande att det har blivit ännu värre. Toapappersransoneringen var inte slut.

Det är ett dåligt exempel.

Minns min tid som arbetslös i Blekinge. Jag köpte balar med toapapper. Efter att ha fått mitt livs största löneförhöjning, när jag gick från ett leva på en arbetslöshetskassa motsvarande 80% av kommunals grundlön till tillvidareanställd vid Volvo BM, slutade jag att köpa tomrullar – för det är vad balarna innehåller; det är nästan inget papper på rullarna och pappret är dessutom av en mycket dålig kvalitet; det går åt många meter papper och en hel del fastnar i arslet när man torkar sig.

”Min” ICA-affär har börjat sälja balar med toapapper. Gå inte i fällan.

Jag gjorde en prisjämförelse. Hur mycket vägde var och en av rullarna? Hur många meter papper innehöll de? Hur långa bitar måste jag använda för att känna mig torr och rengjord?

Valet föll på Serla Smart, eller ekorrpapperet som min man kallar det. Jag gör ingen reklam för det, det kan finnas papper av jämförbar kvalitet, men jag tror definitivt inte på att billigast alltid är det mest ekonomiska.

Om jag inte druckit ett glas rödvin för mycket räcker fyra bitar till att torka upp efter det stora ärendet. Men jag ransonerar inte. Svär däremot när jag varit någon annanstans och tvingats använda papper av sämre kvalitet. Det går åt flera meter och papperet sitter kvar till efter duschen.

Jag misstänker att den som har dålig ekonomi köper papper av dålig kvalitet. Det är ett dåligt sätt att snåla på.