”Det här var vad jag drömde om som barn,” sa en av idrottarna på TV efter att ha vunnit en tävling. Vilken tävling eller vilken sport hen deltagit i minns jag inte, däremot min första reflektion; ”är det något att drömma om?” Givetvis är det det, men inte i min värld.

Hur som helst. Jag började fundera över hur jag förverkligat mina egna drömmar. Eller rättare sagt; jag frågade mig varför jag aldrig – hur ska jag formulera det? – kämpat för mina drömmars förverkligande. Och det trots att jag älskar det citat av den ryske filosofen Pisarev som jag en gång i tiden hittade i Lenins Vad bör göras: "Disharmonin mellan dröm och verklighet gör ingen skada, bara den drömmande allvarligt tror på sin dröm, om han uppmärksamt iakttar livet, jämför sina iakttagelser med sina luftslott och överhuvud arbetar samvetsgrant på att förverkliga sin fantasi. Om det finns något samband mellan drömmen och livet, då är allt i sin ordning."

Snart sjuttiotre år gammal måste jag kunna sätta mig ner och ställa frågan varför utan att börja älta gammal skit.

När mina kompisars barn började skolan på åttiotalet blev jag avundsjuk på dem eftersom de gick tillsammans från dagis till skola. Jag kände bara en enda elev på hela skolan i första klass och hon gick inte i min klass. Trettioen elever i varje klass, fyra klasser i varje årskull, tre årskullar i samma skolbyggnad. Tillkommer tolv lärare, vaktmästare och säkert några fler. Knappt fyrahundra personer att lära känna.

Det var fler människor än de jag kunde sätta namn på. Jag visste inte vad ett dagis var, hade aldrig hört talas om TV. Vi hade ingen telefon. Prenumererade inte på någon tidning. Brorsan säger att pappa protesterade när mamma köpte en radio.

Jag kan skriva ytterligare några rader om varför men oavsett det blev jag ett mobbningsoffer. Jag hade fått lära mig att vi måste lösa våra problem själva men jag hade ingen aning om hur.

Lärarna visade sig inte ute under rasterna.

Värre var att ingen trodde att det var någon mening med att jag utbildade mig. Inte ens mina föräldrar. Ingen berömde mig. Minnet är bedrägligt men det var heller ingen som talade om för mig hur jag skulle kunna bli bättre på någonting. Jag lider av en enkel form av dyskalkyli. När vi räknade med bokstäver fick jag högsta betyg men siffrorna bytte plats med varandra. Förmodligen hade mina lärare inte hört talas om dyskalkyli. Visste de vad pedagogik var?

Min stora dröm var att bli författare. Utan att någon läst en saga eller berättat något för mig som barn. Utan att det hänt något dramatiskt i mitt liv. När jag flyttade från Karlshamn kastade jag mina gamla dagböcker. Varför? Tolvåringen klagade på att hon var trött, dag efter dag, och jag insåg att hon var trött eftersom det hände allt för lite i hennes liv.

Mitt försök att förverkliga drömmen resulterade i två hittills opublicerade böcker. ”Vi publicerar den om du gör den lite bättre?” Vad är det? Jag måste rimligtvis få veta vad ”lite bättre” innebar. Jag har ingen aning. Lika lite som jag visste att mina problem med statistikmatten i gymnasiet berodde på att jag var extremt dåligt på att addera.