I juni lovade SMHI ett nytt 2018. Jag hamstrade ingredienser till salladsluncher. Vid midsommar klagade bönderna på torkan. Åkrarna led. Skördarna skulle bli urusla.

I går gjorde jag pasta med skinksås av salladsskinkan. Den finskurna frusna grillade kycklingen får bli ingredienserna till en pytt. På åkrarna har skördearbetet stannat av, det är för blött, och sädeskornen gror i kolvarna, innan de ens skördats.

Regnet kom inte när det behövdes och när det kom regnade det för mycket. Så har bönderna i Östafrika haft det länge.

Vi ska anpassa oss. Vänja oss vid vattenfyllda källare, översvämmade vägar, vägar som underminerats av skyfall, tåg som spårar ur när järnvägsbankarna plötsligt inte finns där.

Vi ska anpassa oss men kommunerna får inte bygga vallar ut mot havet som skydd mot översvämningar. Det förstör havsutsikten och minskar villornas värde. När sanden och vattnet underminerat lyxvillorna och drar med sig dem ner i havet betalar försäkringsbolagen ersättning och andra villaägare som har sina hus på säkra marker får hjälpa till att betala notan när premierna stiger. Det är inte mer än rättvist, eller hur?

Det är det som kallas anpassning.

I sann demokratisk anda fortsätter oljebolagen att leta efter nya oljekällor. Naturligtvis. Alla har rätt att tjäna pengar på det hen är bäst att göra och nu när amerikanerna ändå flyttar till de varmaste delstaterna går det åt extra el, så varför inte?

Kineserna bygger kolkraftverk för att medborgarna ska kunna använda sina klimatanläggningar.

På flykt undan regnet flyger svenskar till branddrabbade öar. Trettiofem grader är en reko utomhustemperatur på sommaren.

Vi anpassar oss.

 Jag hade tänkt cykla ner till Hällberga för att ta några nya bilder av översvämningsområdet men det regnar. Därför anpassar jag mig. Förhoppningsvis så har cykelvägen inte sköljts bort tills vi kommer dit.

Jag anpassar mig.