Stötte ihop med en gammal jobbarkompis på stan. I april går han i pension. Klagade över det mesta. Och Lasse - vi kan kalla honom det men han kunde lika gärna vara en kvinna och heta Ingalill - är inte den ende. I somras mötte jag en annan före detta arbetskompis som var lika besviken på hur han behandlades.

Och jag vet inte hur orättvis deras åsikter är, eller om de är orättvisa. Jag känner igen det, var lika trött och besviken på situationen som de tiden före. Nya chefer, nya idéer.

Vår före detta arbetsgivare har en företagspension som alla anställda får. Det är den enda pension man kan få ut som engångssumma – något som gäller om du varit anställd på företaget under en kort period. Frågan är hur många som missar den…

Det gäller dock inte Lasse. Han jobbade på samma företag i fyrtio år och lär få mer i företagspension än jag. Han avfärdade den, skulle ta ut den på tio år för det var ändå inte mycket pengar. Han har fel. Låt vara att en tusenlapp i månaden inte tycks vara så mycket pengar nu men det anser inte den som kommit upp i en ålder över åttio. Om du tar ut pensionen livsvarigt kan du tillgodogöra dig räntan på kapitalet längre fram och det blir mer än bankräntan.

Om du inte är fattigpensionär blir du det när företagspensioner och annat – jag får pengar från tre håll – tar slut.

Och dessutom – försök att vara skuldfri när du går i pension. Se till att du bor billigt. Annars får du problem.